Om Sverige ska nå klimatmålen behöver industrins och transportsektorns elektrifiering gå fortare. Regeringens klimathandlingsplan behöver skapa förutsättningar för ett modernt och dubbelt så stort elsystem på mindre än 20 år. Vi har fyra förslag på hur, där det viktigaste är att regeringen visar politiskt ledarskap för förändring, skriver företrädare för energibranschen, industrin och forskningen.
Regeringen har bjudit in näringsliv, civilsamhälle, intresseorganisationer och akademin till ett nationellt klimatmöte nu på fredag, för att få underlag till Sveriges nya klimathandlingsplan. I inbjudan till mötet kallar statsminister Ulf Kristersson näringslivet för ”Sveriges nya miljörörelse”, en beskrivning vi till fullo ställer oss bakom.
Sveriges näringsliv är i internationell framkant på klimatområdet, det gäller inte minst inom traditionellt koldioxidtunga områden som kemi-, gruv-, järn-, stål- och fordonsindustri. Sverige befinner sig också i inledningsfasen av en nyindustrialisering byggd på elektrifiering, exempelvis inom batterier, konstgödsel och elektrobränslen.
Elektrifieringen innebär en enorm affärspotential för AB Sverige. Exempelvis har svenska elteknikbolag fått rekordstora beställningar på över hundra miljarder till havsbaserade vindkraftparker. Ett exempel på en marknad där svenska företag kan ta ytterligare marknadsandelar enligt en nyligen presenterad analys från Business Sweden.
I samband med att regeringen aviserade klimatmötet konstaterades att svenska exportvaror redan i dag skapar klimatnytta motsvarande 26 miljoner ton CO2 per år, genom att tränga undan mindre hållbar produktion i andra länder. En ökad elektrifiering innebär samtidigt en minskad energianvändning då vi använder energi mer effektivt. Potentialen är stor att ytterligare öka våra marknadsandelar – och göra ännu större globala klimatvinster. Fönstret står vidöppet.
En viktig förklaring till att vi ligger så väl positionerade för att leda omställningen är att vi har god tillgång till fossilfri el till rimliga kostnader. Vi har dessutom ett fjärrvärmesystem som avlastar elsystemet, särskilt vintertid när effektbehovet är som störst. Men det räcker inte.
Vi behöver nu kraftigt bygga ut både mer elnät och elproduktion, och det snabbt. En rapport från SKGS visar att industrins planer skulle öka elbehovet med 70 TWh redan till 2030, vilket motsvarar hälften av Sveriges totala elanvändning idag. Energiföretagens senaste analys pekar på ett elbehov på 330 TWh 2045.
Nu behöver Sverige kraftsamla. Detta är fyra nyckelområden som vi vill se i klimathandlingsplanen:
1. Möjliggör en kraftfull utbyggnad av både elproduktion och elnät. Vi har inte råd att säga nej till några fossilfria kraftslag om den prognosticerade efterfrågan ska kunna mötas. Ny elproduktion måste byggas där den behövs. Vi behöver samtidigt bygga ut elnäten för att ansluta industrier och ny elproduktion, och skapa ett effektivt system. Utan mer resurser till myndigheter och kortare tillståndsprocesser och miljöprövningar kommer det ta alldeles för lång till att bygga både elnät och elproduktion. Ska vi lyckas med omställning krävs krafttag på detta område.
2. Säkerställ att förmågor för ett robust och flexibelt elsystem betalar sig. Vi behöver snabbt digitalisera våra elnät för att kunna möta nya behov och hantera de situationer som kan uppstå i ett förändrat elsystem. Svenska kraftnät behöver driva på ytterligare för att stimulera stödtjänster och teknik som säkerställer en robust drift, samtidigt som marknadshinder för nya tekniker rivs. Vi behöver dra nytta av den flexibilitet som finns i till exempel vätgassatsningar, elfordon, värmesystem och energilager. Genom att bygga upp nya förmågor och ta tillvara alla tillgängliga tekniska lösningar i elsystemet kan omställningen snabbas på samtidigt som elsystemet förblir robust och driftsäkert.
3. Energieffektiviseringens potential ska tas tillvara. Höstens och vinterns energikris i Europa efter Rysslands invasion av Ukraina visade vilka möjligheter som finns med att använda energi så klokt som möjligt. Privatpersoner och företag med rätt förutsättningar kunde i flera fall dra ner på och flytta sin energianvändning i tid, vilket fick stora effekter. Genom att skapa incitament för fortsatt optimering av energianvändningen, både med hjälp av ändrat beteende och ny teknik, finns stora möjligheter att både skapa ett mer robust och välfungerande energisystem och minska utsläppen.
4. Politiskt ledarskap för att driva förändringen. För att omställningen ska gå fort nog behöver vi ett samhällskontrakt mellan politik, myndigheter, näringsliv, offentlig sektor, akademi och medborgare. Det måste bli tydligare vad vinsten med ett fossilfritt samhälle blir för gemene man så väl som för samhället i stort. Här har politiken på nationell och lokal nivå en avgörande roll. Idag är den politiska och juridiska risken i Sverige många gånger för hög för att våga satsa de mångmiljardbelopp som krävs. Det har vi inte råd med. Därför behövs en politiskt beslutad planeringsram med delmål, förändrade lagar och regler, och nya arbetssätt.
Sverige kan både vara en stor vinnare på den växande världsmarknad som sätter pris på fossilfria produkter, och samtidigt bidra till klimatomställningen. Näringslivet, energibranschen och forskningen satsar helhjärtat på att utveckla morgondagens produkter och tjänster för detta.
Det politiska ledarskapet behöver nu vara lika tydligt. Vi uppmanar därför statsminister Ulf Kristersson, energi- och näringsminister Ebba Busch och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att höja tempot i klimatomställningen och sträcker samtidigt ut en hand för att erbjuda våra organisationers expertis och erfarenheter. Knyt an till Sveriges tradition av samförstånd och kunnande, och låt oss höja tempot i klimatomställningen – tillsammans!
Daniel Badman, vd Svensk Vindenergi
Viveka Beckeman, vd Skogsindustrierna
Mattias Bergman, vd Mobility Sweden
Johan Bruce, verksamhetsansvarig SKGS
Jonas Hagelqvist. vd IKEM
Johanna Lakso, vd Power Circle
Åsa Pettersson, vd Energiföretagen
Maria Sunér, vd SveMin
Annika Roos, vd Jernkontoret
Markus Wråke, vd Energiforsk
Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen”
Tyvärr bör vi nog försöka utgå från verkligheten, att vi är en liten spelare när de stora elefantena dansar. Jag har inte stor tro på Parisavtalets 1,5-graders resp. 2,0-graders-mål när det enbart är OECD-länderna som redovisar några ambitioner att begränsa växthusgasutsläppen. Kurvan för icke-OECD-länder som Kina och Indien fortsätter oförtrutet uppåt och trots flera årtionden av klimatdebatt, så fortsätter de totala globala växthusgasutsläppen att öka. All tillgänglig statistik talar sitt tydliga språk, klimatarbetet fungerar inte. Allt prat om netto-noll-utsläpp då och då en dag iframtiden är bara tomma ord, som man kanske kan skyla sin oförmåga med för stunden. Ska vi bromsa de globala utsläppen på något verkningsfullt sätt kräver det att alla större utsläppskällor är med på tåget, och det är långt bort, när andra länder gör andra bedömningar och andra prioriteringar än vi. Mer än 80% av världens energianvändning är fortfarande fossilbaserad och att mindre rika länder skulle ha resurser för att konvertera till fossilfri elproduktion (inkl. nödvändig balanskraft) känns inte trovärdigt, speciellt som många av dem har andra konkurrerande skriande behov.
På sikt bör rimligen forskning och teknisk utveckling av ekonomiskt överkomliga och kontinuerligt flödande fossilfria elproduktionssystem mm vara det som kan göra världen något mindre överhettad – var vi nu ska hitta denna heliga Graal? Vind och sol är nog bra, men var hittar vi tillräckligt med balanskraft? Och hur ska balanskraften finansieras om den bara används tillfälligt och oplanerbart (och samtidigt skall vara fossilfri, d.v.s. inte gasturbiner)?
Satsningar på teknik och utrustning för energilagring måste gå före att lägga stora pengar på att bygga ut vindkraften här och nu. Och ta Hybrit som ett annat exempel – jag ser utvecklingen av teknologin beträffande vätgasreduktion som ett pilotprojekt för en bredare (global) användning som viktigare än att vi löser en tänkt framtida energibrist i Luleå och Gällivare här och nu. Det projektet kanske passar bäst i Marocko – om man samtidigt kan lösa energitillförseln med solceller. Går inte satsningarna i takt, så blir det de halta och lytta som bestämmer farten.
”Det politiska ledarskapet behöver nu vara lika tydligt. Vi uppmanar därför statsminister Ulf Kristersson, energi- och näringsminister Ebba Busch och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att höja tempot i klimatomställningen och sträcker samtidigt ut en hand för att erbjuda våra organisationers expertis och erfarenheter.” skriver 11 högt uppsatta beslutsfattare som uppenbarligen vill köra Sverige, dess näringsliv och dess befolking i botten..
Sluta med dessa tomma floskler om att ”uppnå klimatmål” som bara är tagna ur fantasin. När ska ni börja leva i verkligheten och se till att få Sverige ekonomiskt på fötter igen? Att Svensk Vindenergi bara vill ha mer miljardsubventioner från svenska skattebetalare är ju helt klart, men hur står det till med er andra?