Putins krig exponerar effektbristen i Sverige

Putins krig exponerar effektbristen i Sverige

Risken för elbrist fortsätter att öka i många år framåt i båda de sydliga svenska elområdena, enligt ENTSO-E:s nya långsiktiga Europaanalys. Detta som en konsekvens av EU:s utsläppsreduceringsmål och strävan till energioberoende från Ryssland. Putins Ukrainakrig blottar därigenom effektbristen i södra Sverige ytterligare.

I de europeiska systemoperatörernas samarbetsorganisation ENTSO-E:s vinterrapport nyligen pekades SE3 och SE4 ut som elområden med särskild risk för effektbrist.

Den studie som ENTSO-E nu publicerat, Europaean Resource Adequacy Assessment, med en analys som går fram till 2030, tyder på att det sydsvenska effektdilemmat inte bara håller i sig fram till dess, utan till och med förvärras. Den förväntade elbristen 2030, angivet som antal timmar under året (LOLE, loss of load expectation), bedöms i studien till 5,5 timmar för SE4 och 1,2 timmar för SE3.

I motsvarande studie i fjol, då konsekvenserna av Rysslands krig inte var en faktor, var den högsta LOLE-siffran för SE4 i de olika scenarierna 0,4 timmar, medan siffran för SE3 var 0 timmar.

Det nationella tillförlitlighetsmål som Sverige nyligen beslutit om är maximum en timme per år.

Den nya studien, den andra i sitt slag, är betingad av Elmarknadsförordningens artikel 23, som föreskriver att ENTSO-E löpande ska göra bedömningar av resurstillräckligheten för elproduktionen på en europeisk bas, en analys som medlemsstaterna förväntas förhålla sig till för att övervaka resurstillräckligheten avseende elförsörjningen.

Analysmetodiken i fjolårets premiärstudie godtogs inte av den europeiska tillsynsmyndigheten ACER, men beskrivs nu vara väsentligt reviderad, med konstaterandet att det fortsatt är fråga om en komplex analys som innehåller en betydande grad av osäkerhet.

De antaganden som görs i studien (Annex 1) betonar EU:s mål att genom Fit for 55-paketet uppnå en 55-procentig minskning av koldioxidutsläppen till 2030. Framför allt ska ett växande elbehov mättas med förnybar kraft samtidigt som fossil produktionskapacitet avvecklas.

Med det uppkommer effektbristsituationer och behov av kapacitetsmekanismer, såsom effektreserver, en fråga som studien hanterar genom att jämföra LOLE-siffrorna med den nationella tillförlitlighetsnormen.

Sammanfattningsvis fortsätter de olika ländernas beroende av varandras elproduktion att växa och trycket på samordning mellan dem ökar. Nya verktyg för flexibilitet behövs. Effektresurser måste hållas tillgängliga som snabbt kan möta variationerna mellan tillgång och efterfrågan.

Rysslandsfaktorn nämns inte explicit i analysen, men innebär sedan fjolåret ett givet betydande bortfall av energitillförsel för Europa. År 2025 kommer, enligt ENTSO-E, risken för effektbrist att ha ökat signifikant på mer än ett dussin av de europeiska elmarknaderna, om kapacitetsmekanismer inte tas in bruk. Risknivån ser i det centrala referensscenariot ut så här, med LOLE-mått:

Norge, norra Sverige, Schweiz och Slovakien beräknas alltså ha nollrisk, liksom delar av Italien, Kroatien, Montenegro, Cypern och Ukraina. I Norden ser läget sämst ut för Jylland och Själland, medan SE3 och SE4 med 1,9 respektive 2,0 timmar lastbortfall hamnar nästan lika. Riktigt illa ser det ut för Irland, Malta, Tyskland och Luxemburg.

År 2030 har risknivån ökat ytterligare för många länder, om än inte alla:

Som synes har risknivån för SE4 nu ökat till 5,5 timmar och för det intilliggande Själland till 10,9 timmar. För Tyskland, Beneluxländerna och Frankrike är risknivåökningen ännu kraftigare.

På svensk botten finns ett jämförelsematerial bland annat i den senaste versionen av Svenska kraftnäts kortsiktiga marknadsanalys, daterad januari 2022. Enligt denna indikerar Svk:s modellresultat en LOLE-siffra för 2025 på bara 0,03 för SE3 och 0,14 för SE4.

Skillnaden är alltså att ENTSO-E i sin analys koordinerat binder ihop elsystemen i hela Europa, med beroendet länderna emellan som en viktig faktor. Som att utmaningar i Tyskland ökar risken för elbrist i Sverige.

ENTSO-E:s analys kan tolkas som att kapacitetsmekanismer kommer att behövas utvecklas och att ny planerbar kraft kan behövas på sikt. Vad sådan elproduktion ska bygga på, om inte fossila kraftkällor, är inte en fråga som studien utvecklar.

 

 

4 Kommentarer
Av Svenolof Karlsson
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Rickard Marklund skriver:

    Jo, Hybrit och Green Steel kommer att bli de nya ”Stålverk 80-projekten” som får begravas i sin linda.
    Kärnkraft framstår som billig helt plötsligt, jag förstår inte vad man ens funderar på – det finns inga alternativ, och ju mer vindkraft vi bygger desto sämre sits kommer vi i.
    Visst, vindkraften är väl bra på två sätt, vi kan spara vatten i magasinen när det blåser, och elen blir snorbillig stora delar av året, om det blåser.
    Men samtidigt slår de låga priserna på överskott av sol och vindel på sommarhalvåret undan fötterna på ekonomin för baskraften som är helt nödvändig. Det är faktiskt inget annat än idioti att satsa kapital om mantimmar på att bygga ut energiproducenter som förstör mer än de gör nytta.
    Och som vi vet inte gör något alls för att säkra effektbehovet.
    Noll.
    Det man kunde satsa på, som går snabbt, är att bygga pumpkraft så att vi kan ladda vattenmagasinen med vindkraft när det finns överskott – det borde vara en av de snabbaste åtgärderna vi kan göra. Att förstöra fler älvar tror jag blir svårt att driva igenom.
    Det finns också många som hävdar att vi kan ta Ringhals 1 och 2 i drift också, om vi får regeringen att fatta att det är kris, inte bara för oss konsumenter som drabbas av skyhöga priser, men för vår basindustri, massor av små och medelstora företag, och i förlängningen för nationen som vi känner den. Får detta fortsätta i 10 år så kan vi glömma mycket av vår välfärd.

  2. Christer Abrahamsson skriver:

    Vi behöver utveckla vattenkraften. Det kan man se när man följer kontrollrummet svk.se. Vattenkraftens produktion pendlar mellan 15 och 50% av den totala elproduktionen, i takt med att vindkraften varierar. Vid förbrukningstoppar kan den gå ännu högre i effekt.

    Ökas vindkraftens effekt i större grad måste vattenkraften också öka för att kunna stötta den.

    Våra politiker och många andra tyckare har inte vågat nämna ordet vattenkraft. En hel generation svenskar har vuxit upp i tron att vattenkraft, är likt kärnkraft, ett passerat kapitel.

    Nu har det hänt något som gör att allt fler börjar inse fakta. En intressant tid ligger framför oss.

  3. Kenneth Ahlström skriver:

    ”utmaningar i Tyskland ökar risken för elbrist i Sverige”
    Rent ut oförskämt och nationalistiskt att Tyskland kört på med Energiewende utan att bry sig om hur andra länder påverkas. Nu när hela projektet havererat förväntar man sig att Sverige och andra ska lösa ut dom. Dags att sätta ner foten. Ebba kan börja med en rejäl utskällning av förbundskansler Scholz, det hjälper visserligen föga eftersom vi redan sitter i smeten, men det kostar inget men det skulle vara ytterst befriande.

    1. Kjell Eriksson skriver:

      Varningarna för vart die Energiewende skulle leda var många. Men tongivande politiker bortsåg från detta. Lite som i Sverige, men i större skala.
      Anta att man inte ens får använda biobränsle för att kompensera i framtiden. Man har ju nu kommit på att också biobränsle ger tillskott av CO2.
      Man kan verkligen fråga sig var det skall sluta. 70 TWh för Hybrit och H2 Green Steel kan vi nog bara glömma.

Ny bok om Sveriges elsystem

Det svenska elsystemet går i otakt med omvärlden och marginalerna krymper. I ett läge där vi behöver allt högre överföringskapacitet i elsystemet har denna i stället krympt och elpriserna har skjutit i höjden. I den här boken beskriver tre initierade ingenjörer hur trenden kan vändas.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet