Slite CCS flyttas fram. I Sverige är den politiska risken för stor och intresset för CO2-fångst på cementproduktion för lågt. Heidelberg Materials första fullskaliga klimatprojekt övertas av Storbritannien som stödjer Padeswood CCS med differenskontrakt.

– Den politiska risken är en huvudanledning till att vi har fått flytta fram uppstarten av Slite CCS, säger Karin Comstedt Webb, vice vd på Heidelberg Materials Sverige till Second Opinion.

Heidelberg Materials cementfabrik i Padeswood i nordvästra Storbritannien övertar ledartröjan efter att norska Brevik CCS gick i mål och invigdes i juni. Under flera år har cementfabriken på Gotland legat som en solklar nummer två där Slite CCS från 2030 skulle få världens första fullskaliga CO2-fångst från en fabriks hela cementproduktion.

Bild: Karin Comstedt Webb efterlyser en stabil klimatpolitik. Foto: Heidelberg Materials.

Förutsättningarna har dock blivit sämre och Heidelberg Materials tvingas flytta fram investeringsbeslut. Samtidigt går det snabbare på annat håll. Koncernen har tagit ett avgörande investeringsbeslut för Padeswood CCS som då blir först med en fullskalig CCS-process. Från 2029 ska den infångade koldioxiden transporteras via en tre mil lång rörledning till lagring under havsbotten i Liverpool Bay, tillhörande det stora HyNet-projektet.

Hos Heidelberg Materials i Sverige var målsättningen länge att ett slutgiltigt investeringsbeslut skulle tas 2026. När det kan ske beror på hur omgivningens förutsättningar utvecklas, i princip de politiska. Den ihållande obeslutsamheten och garantilösheten kring CCS på cementproduktion i Sverige har blivit Gotlandsprojektets största bromskloss.

– Den politiska risken är en huvudanledning till att vi har fått flytta fram uppstarten av Slite CCS. Som det nu ser ut behöver vi mer tid för att nå trygga investeringsförutsättningar i Sverige, säger Karin Comstedt Webb, vice vd på Heidelberg Materials Sverige.

Enligt Karin Comstedt Webb är Slite CCS ett klimatprojekt i världsklass som har mycket gemensamt med det brittiska. I Padeswood och Slite kommer cementfabrikernas hela CO2-utsläpp att fångas och lagras, medan Brevik CCS enbart tar hand om hälften.

Då fabrikerna i Brevik och Padeswood är ungefär lika stora, grovt räknat, innebär det att medan Brevik CCS tar hand om 400 000 ton CO2 så får Padeswood CCS en årlig kapacitet på 800 000 ton. Det är likafullt mindre än hälften av planerad kapacitet i Slite CCS med 1,8 miljoner ton CO2, som var tänkt att inte bara bli först utan också störst i världen.

Slite CCS har därför växt fram som ett stort nationellt klimatprojekt med potentialen att reducera Sveriges koldioxidutsläpp med 4 procent, påpekar Karin Comstedt Webb. Den svenska byggsektorn är till exempel helt beroende av Slite CCS om den någon gång ska kunna nå målet om nettonollutsläpp.

Det svenska projektet har därför växt fram som ett av ”de mest betydande klimatinitiativen i hela Europa,” kanske också världen, enligt Heidelberg Materials vars globala koncern har verksamhet i fler än 50 länder. Slite CCS är därför mer än ett lokalt utbyggnadsprojekt, som Second Opinion tidigare har skrivit om.

Slite CCS är nu satt på paus Förhoppningen är att förutsättningarna för en finansiell riskdelning blir bättre framöver.

Det är dock inte den energipolitiska dagspolitiken som är det primära problemet då utvecklingen mot större osäkerhet för investeringar har pågått över tid. Premisserna för ett investeringsbeslut i miljardklassen har successivt försämrats i takt med att klimatpolitiken har blivit stramare och intresset för CCS svalare.

– I Sverige råder det stor brist på långsiktiga ekonomiska incitament. Stora industrisatsningar behöver en stabilitet som sträcker sig över flera mandatperioder, säger Karin Comstedt Webb.

Den politiska otydligheten får också följder i vardagen och underliggande delprojekt, som exempelvis kring elektrifieringen av Gotland. För Slite CCS och det gotländska näringslivet var Svenska kraftnäts beslut att bygga en ny fastlandsförbindelse ett glädjande besked, men en ny sjökabel löser inte utmaningen med GEAB:s regionnätsledning som ska föra kraften vidare från landningsplatsen söder om Visby till Slite på östkusten.

– Den kostnaden tillhör främst industrin, men utan säkrad slutfinansiering blir det svårt att bedöma tidslinjerna och hur det kommer att se ut, säger Karin Comstedt Webb.

För Heidelberg Materials som företag är Padeswood CCS dock inte ett mindre viktigt projekt än det svenska, som man påpekade under lanseringen av det brittiska investeringsbeslutet. Fabriken i Padeswood har man ägt sedan 2007 och CCS-projektet är endast ett av många i koncernens globala strategi.

Att Padeswood CCS råkar bli först med fullskalig CO2-fångst var dock slumpens förtjänst – eller den brittiska regeringens. I Storbritannien gick dialogen smidigare än först tänkt samtidigt som det motsatta skedde i Sverige.

– Storbritannien har visat en tydlig politisk ambition. Man har varit med och delat den finansiella risken, något CCS-projekt av den här storleken är helt beroende av, säger Karin Comstedt Webb.

I Storbritannien har man ingått ett avtal med differenskontrakt, ofta kallad CfD (Contract for Difference) något också branschtidningen Global Cement hänvisar till. Det är ett finansiellt instrument som används på europeiska energi- och koldioxidmarknader för att minska pris- eller investeringsrisk när man till exempel vill stimulera utbyggnaden av förnybar energi eller CCS.

Vid låga marknadspriser på el eller CO2 kan en statlig aktör garantera ett lägstapris och betala ut prisskillnaden som ekonomiskt stöd. Det ger stabil inkomst för projekt med höga initiala kostnader och långsiktiga driftskostnader.

En variant är Carbon Contract for Difference (CCfD) för större CCS-projekt. Med CCfD tar staten mellanskillnaden om inte den europeiska marknaden för utsläppsrätter (EU ETS) kan erbjuda ett affärsmässigt fungerande CO2-pris.

Olika länder har redan infört eller kommer att införa CCfD i klimatomställningen, till exempel Tyskland. Det pågår också ett arbete i EU med syftet att etablera ett gemensamt regelverk kring differenskontrakt för att påskynda utvecklingen av industriell CCS, men allt bottnar i hur klimatfrågorna värderas.

– Europas stora CCS-projekt kan inte finnas utan en stabil klimatpolitik, eller rättare sagt en stabilitet kring pris knutet till utsläppsminskningar, säger Karin Comstedt Webb.

– Därför gör många länder ett klimatpolitiskt ryck och etablerar nationella instrument tillsammans med industrin. Då får man ett garanterat koldioxidpris att förhålla sig till, säger Karin Comstedt Webb.

Så också i Padeswood, där differenskontraktet kommer att utjämna koldioxidpriset i det brittiska ETS-systemet. Tillsammans med brittiska myndigheter har man skapat en modell för riskminskning som Sverige kan ta efter, menar Karin Comstedt Webb.

Som finansiellt verktyg är metoden välkänd även i Sverige. Den svenska regeringen har till exempel upprättat differenskontrakt för finansiering av ny kärnkraft, bland annat med syftet att ge industrin mer fossilfri el.

Cementindustrins CO2-utsläpp kan dock inte elektrifieras bort. Merparten av koldioxiden uppstår när mald kalksten omvandlas till klinker, en kemisk process som Second Opinion tidigare har omtalat. Just därför behövs CCS men här har Sverige hamnat på efterkälken, menar Karin Comstedt Webb.

– Sverige behöver ha mer bråttom. CCS är en samhällsomställning som kräver att politiken delar risk med industrin, säger Karin Comstedt Webb.

Med CCS-investeringar knyts viktiga samhällsfrågor ihop, menar Comstedt Webb. I slutändan handlar det också om att på sikt kunna behålla cementindustrin i Sverige, men inte enbart av vanliga näringspolitiska orsaker. Idag är cement också en viktig beredskapsfråga.

– Samhällsnyttan med CCS är stor och det kommer att växa fram ett samspel kring detta. Vårt fokus är därför att kunna nå investeringsförutsättningar snarast möjligt även i Sverige, säger Karin Comstedt Webb.