Finland ligger illa till den dag Sverige inte delar med sig av sin vattenkraft. Vi behöver mer planerbar elproduktion i elsystemet, säger Ralf Bertula, tidigare nät-vd i den finländska energikoncernen Katternö.

Den 28 februari användes 14156 megawatt el i Finland. Morgonsolen lyste från en klar himmel och temperaturen var i stora delar av landet omkring 20 minusgrader. Stamnätsoperatören Fingrid försäkrade att elen räckte till och att driftläget var ”normalt”.

Läget i Finland den 28 februari kl. 8.40 på morgonen, som saken redovisas av Svenska kraftnät. Finland skulle inte ha klarat att producera de 14156 megawatt el som användes med egna resurser.

En fjärdedel av elen i Finland var emellertid importerad, vilket närmast är ett normalläge (under 2017 importerade Finland 23 procent av sin el., i vissa lägen över en tredjedel). Ralf Bertula håller inte med om Fingrids beskrivning:

– Det där med ’driftläge normalt’ är exempel på törnrosasömn eller rysk rulett. El ska produceras i samma ögonblick som den behövs. Vi har under en lång följd av år på grund av politiska beslut förlorat mycket produktionskapacitet i Finland, framför allt sådan kapacitet som kan styras. I nuläget kan vi bli tvungna att mörklägga en tredjedel av Finland, om elimporten skulle fallera på grund av brist på elöverskott hos grannen. Det är en unikt hotfull situation i ett europeiskt perspektiv, säger han.

Finlands speciella läge beror i hög grad på geografin. Inom landet kan teoretiskt 3100 megawatt vattenkraft tas ut, medan grannländerna Sverige och Norge i jämförelse är stormakter i fråga om vattenkraft och hittills gärna sålt av sitt överskott till Finland. Frågan är vad som händer den dag grannländerna behöver all sin el själva.

Det är mot den bakgrunden Ralf Bertula vill ha in mer planerbar elproduktion, i klartext alltså inte vindkraft, och det gäller både Finland och Sverige. Han hänvisar till att 2500 megawatt vindkraft sedan 2011 subventionerats in i det finländska elsystemet genom en generös skattefinansierad inmatningstariff, som under tolv år garanterar intäkten 105,3 euro/83,5 euro/MWh för vindkraftselen. Samtidigt har ungefär lika mycket styrbar (mest fossil) produktionskapacitet tagits ur bruk.

– Erfarenhetsmässigt kan man räkna med att bara 5-15 procent av vindkraften är tillgänglig då den som bäst behövs. Till exempel den 28 februari var importen tiofaldigt större än vad vindkraften faktiskt levererade, säger Ralf Bertula.

Det nordiska elsystemet är ett kommunicerande kärl. Finlands stödsystem påverkar Sveriges elsystem på flera sätt, många svenska vindkraftsaktörer har även prövat lyckan på plats i Finland, som Vindin, Triventus, OX2, Smålands Miljöenergi, Saba Vind och Eolus. I den rush som uppstod fick de dock in bara enstaka mindre projekt i subventionskvoten: enligt medieuppgifter har ickeförverkligade projekt i Finland kostat de svenska företagen inemot 100 miljoner euro (en miljard kronor).

Frågan är hur utfallet blir gällande nästa finländska stödpaket, just nu föremål för en politisk kamp. Enligt ett regeringsförslag ska det omfatta en årsproduktion på 2 TWh och vara teknikneutralt och auktionsbaserat. Något oväntat fastnade förslaget i riksdagens finansutskott, efter kritik även inom regeringspartierna.

Kritiken handlar just om att stödsystemet anses gynna vindkraft, medan vattenkraft exkluderas. Miljöministern Kimmo Tiilikainen, Centerpartiet, försvarar upplägget med att vattenkraften redan har tillräcklig konkurrenskraft och inte behöver stöd. Även en del politiskt närstående grupper vänder sig dock emot detta. Till exempel har ordföranden för lantbruksproducentförbundets skogsdelegation Mikko Tiirola föreslagit att vindkraft ska accepteras i stödsystemet bara om vindkraftsproducenten samtidigt tillhandahåller även 50 procent reglerkraft.

För Ralf Bertula är subventionering av ny icke planerbar elproduktion alltså fel väg att gå: ”Det är att betala extra för att göra problemet ännu svårare att lösa.”

– Hur bakvänt det kan bli visas av att ett stort huvudstadscentrerat energibolag nu inför effektavgift i elräkningen för vissa privatkonsumenter och motiverar detta med den ökande vind- och solkraften. Först har kunderna fått subventionera fram ökad leveransosäkerhet, sedan debiteras de extra för att leverantören ska klara det nya läget.

Ändras inte läget med den nya kärnreaktor, Olkiluoto 3, som väntas tas i bruk 2019 och då tillför 1600 megawatt baskraft?
– Den nya reaktorn är otroligt viktig, men hela den vinsten äts upp av att Sverige stänger ner reaktorer med motsvarande effekt. Om inte alltför länge kommer även de nuvarande fyra finländska reaktorerna att börja falla för åldersstrecket. Allt tyder på att elanvändningen i Norden kommer att öka, men baskraften minskar. Kan Finland lita på att Sverige framöver har tillräckligt med el för att dela med sig också under topplast, frågar Ralf Bertula.

Han menar att vi i dag i Norden har exempel nog på att den ”fria” elmarknad som skapades för drygt 20 år sedan inte är utformad med helhetens bästa för ögonen.

– Vi (s)valde norrmännens enkla prismodell ’energy only’ med det naiva argumentet att reglerbar vattenkraft fanns och alltid skulle finnas i överflöd. Att Norge och Sverige med sina stora vattendrag gillar modellen är lätt att förstå, men hur fungerar upplägget i ett pressat läge? Den aktuella konflikten om den nordiska balanskraften visar att den som har tillgångarna också gärna vill styra spelet.

– Brexit är ett färskt exempel på att inga politiska system varar för evigt. Vi behöver en ny elmarknadsmodell som säkrar att prima reglerkraft finns tillgänglig i alla lägen, även i Finland. Nu är tid att bygga riktiga kraftverk, anser Ralf Bertula.

Bild: Ralf Bertula, tidigare nät-vd i den finländska energikoncernen Katternö, som i Sverige bland annat är huvudägare i Härjeåns Kraft. (Foto: Katternö/Mats Sandström)