Per Kågeson: Enkelspårigt med Sveriges polarisering

Per Kågeson: Enkelspårigt med Sveriges polarisering

Per Kågeson är tillbaka i kärnkraftsfrågan. I boken Farväl till kärnkraften? (Nature Associates Förlag) resonerar han kring hur den ålderstigna kärnkraften kan ersättas.
– Vi har ett polariserat läge i Sverige, antingen anser man att kärnkraften är lösningen eller så tycker man att vind- och solkraft löser alla problem. I båda fallen kan det bli för enkelspårigt.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Per Kågeson har doktorerat i miljö- och energisystemanalys och arbetat mer eller mindre med energifrågor sedan 1970-talet. I sin nya bok gör han en analys av svensk elförsörjning i framtiden. Utgångspunkten är hur den befintliga kärnkraften kan ersättas. 

Han siktar på 2030 i sin analys. De äldsta reaktorerna, menar han, kan redan nu stängas eftersom vi har ett elöverskott att luta oss emot. De tre, fyra sista blir svårare att ersätta, eftersom vindkraften troligen inte kan ge mer än ungefär 30 TWh utan dygnslagring av energi, menar Per Kågeson.

Han har tittat på det framtida elbehovet och gått igenom den kraft som är mest realistisk att använda som ersättning. Han har kommit fram till tre huvudalternativ för att klara avvecklingen av de sista gamla reaktorerna: mer vindkraft i kombination med energilagring, ny kärnkraft och ökat elutbyte från det befintliga fjärrvärmeunderlaget genom avancerade gasturbiner och förgasning av biomassa. Men det är ingen lätt nöt att knäcka, samtliga alternativ är förknippade med kostnader och utmaningar.

Vindkraftens största utmaning är för Per Kågeson en nyvunnen insikt.
– Att intjäningsförmågan för ett kraftslag är lika viktig som att hålla ner produktionskostnaden, det hade jag inte tidigare reflekterat över. Det är till exempel ett problem för vindkraften att dess intjäningsförmåga påverkas negativt av utbyggnad av mer vindkraft, eftersom det leder till låga elpriser under blåsiga dagar.

Skulle du vilja säga att det här är den viktigaste aspekten när man resonerar kring vindkraftens utbyggnad?
– Det gäller att inse att det finns en gräns där vindkraft börjar konkurrera med vindkraft och om vi dessutom genom subventioner får in solkraft i systemet skärps konkurrensen, särskilt på sommaren. Avtagande intjäningsförmåga gör det mindre lönsamt att investera i ny kraft. Sedan tycker jag att problemen med att hitta köpare till överskottsel, till exempel att göra vätgas av den, underskattas. Det är inte säkert att några hundra till kanske omkring 1 000 timmar av mycket billig el räcker för en kund som måste få täckning för sina kapitalkostnader. Alternativet med flerdygnslagring kan också komma att bli kostsamt.

Nya kärnkraftsreaktorer kan vara ett alternativ menar Per Kågeson. Det kanske kan förvåna med tanke på att han under 1970- och 80-talen gjorde sig känd som en stark motståndare till kärnkraften.
– Min grundläggande inställning är att om man är beredd att ta kostnaderna kan nya kärnkraftsreaktorer göras i det närmaste idiotsäkra, säger han, men menar också att flera av de äldsta reaktorerna har nödkylsystem som inte är konstruerade för de effekthöjningar som nu genomförs och därför bör tas ur bruk redan nu.

Det som talar emot ny kärnkraft är, menar Kågeson, förutom kostnaderna att något slutligt svar på hur det högaktiva avfallet ska slutförvaras ännu inte finns.
– En investering i nya kärnkraftsreaktorer riskerar att bli dyr, dessutom drabbas de under blåsiga dagar av konkurrens från billig vindkraft något som kärnkraften delvis kan uppväga genom höga elpriser under kalla vinterdagar med lite vind, säger han:
– Ett alternativ för att minska den finansiella risken kan vara små, bergrumsförlagda reaktorer med kort projekt- och byggtid, säger han och hans bedömning internationellt är att antalet reaktorer i länder med avreglerade elmarknader kommer att minska påtagligt efter 2030.

Det tredje alternativet som Per Kågeson vill lyfta fram är biokraft som bygger på optimalt utnyttjande av fjärrvärmeunderlaget. Nackdelarna med detta är att förgasning, som krävs för ett högre elutbyte, är dyr. En möjlighet kan dock vara att framställa gasen genom pyrolys och använda den träkol som utgör en biprodukt som ersättning för koks inom metallurgisk industri. Men för att sådan användning av träkol ska bli lönsam krävs ett betydligt högre pris på koldioxidutsläppsrätter än dagens.
– Det finns en hel del frågetecken kring samtliga alternativ, så kanske får vi se en kombination av olika alternativ. Det jag har fått kritik för är att jag inte har behandlat naturgaskraft som ett alternativ. Och visst, rent tekniskt är detta möjligt och då får man förse den med CCS. Baksidan med gasen är att Sverige inte har så goda geologiska förutsättningar att slutförvara koldioxiden och sedan är frågan förstås varifrån vi ska importera större volymer naturgas:

– Men man kan tänka sig en begränsad användning av naturgas i kraftsystemet, i form av små gasturbiner som används som effektreserv och/eller som något större kombikondenskraftverk i den sydligaste delen av Sverige.

I din bok skriver du: ”Inget av de tre alternativen är optimalt, för vad som skulle behövas är ett reglerbart och fossilfritt kraftslag med låg kapitalkostnad som gör att antalet drifttimmar per år inte blir helt avgörande för lönsamheten.” Vad kan det vara för kraftslag?
– Det finns inget kraftslag som i dag ligger helt rätt för den här beskrivningen, den riktigt goda karamellen finns inte. Det skulle vara vattenkraften då, men jag ser det inte som politiskt möjligt att bygga ut den ytterligare, säger han.

Samtliga Per Kågesons alternativ innebär dryga kostnader och med dagens prisläge kommer vi inte att se några osubventionerade investeringar överhuvudtaget, tror han.
– Systempriset på el behöver ungefär fördubblas annars kommer ingen att investera i ny produktion. Och priserna kommer så småningom att stiga, epoken med billig el kommer att ta slut. För att vi ska kunna lösa klimatfrågan behöver priset på utsläppsrätter till 2030 stiga från dagens 5 euro till ungefär 35 euro per ton. Och i och med att elcertifikatsystemet ska fasas ut kommer vindkraften att få bära sina egna kostnader och det talar också för att priset kommer att stiga.

När kommer vi få se elpriser på nivån upp emot 70 öre/kWh?
– Det är väldigt svårbedömt. Det kommer nog inte hända så mycket fram till 2020 men däremot till 2030.

Men det är lång tid till dess, kommer vi inte se några investeringar i ny kraft i Sverige på 15-16 år?
– Som jag ser det kommer det endast att investeras i subventionerad kraft de närmaste åren. Men jag menar att subventionerna bör tas bort för de snedvrider konkurrensen och bidrar till det låga priset på europeiska utsläppsrätter. Dessutom dämpar de priset på el vilket gör det mindre intressant att investera i en effektivare användning av elektricitet. Sedan kommer det säkert behövas tillfälliga stöd för ny teknik, men man måste avveckla dem efter en tid så att man inte skapar inlåsningseffekter, säger Per Kågeson.

5 Kommentarer
Daniel Löfstedt
Av Daniel Löfstedt
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Curt Widlund skriver:

    Ytterligare ett argument för att stoppa vindkraftutbyggnaden.

  2. Curt Widlund skriver:

    Decentraliserd energiproduktion har förstört naturen som inte på något sätt rättfärdigar dess berättigande.
    Vindkraften är den helt dominerande energin som kan förstöra naturen som vi inte har upplevt efter senaste istiden för 10 000 år sedan.
    Människan påverkas av infra- och hörbart- ljud från tortyrtornen som inte på något sätt rättfärdigar sin plats som energiliferant. En ineffektivitet på 96% diskvallifiserar vindkraften. CO2 belastningen är den näst sämsta lösningen gör att minska co2 utsläppen endast fosilkraft är sämre. Vi behöver inte vindkraften!
    Människor, djur och natur lider av vindkraften. Vittnesmål från Ontario får visa på problemen som vi inte vill få här i Sverige. Även många familjer i Sverige och Världen är drabbade.
    https://www.youtube.com/watch?v=55-jBCjtJ88

    Läkartidningen skriver:
    Infraljud från vindkraftverk – en förbisedd hälsorisk
    http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2013/08/Infraljud-fran-vindkraftverk—en-halsorisk/

  3. Birger Tiberg skriver:

    Hej
    Är det möjligt att få Per Kågesons e-post-adress?
    Vi var skolkamrater i Ljusdal och jag har mött honom ett par gånger senare också.
    Jag intresserar mig också för kopplingen mellan transport och miljö/klimat
    Birger Tiberg

  4. Björn Fredriksson Möller skriver:

    Kul att även Per Kågeson kommit till nya insikter. Det är inget tvivel om att han har kommit till riktiga slutsatser i den här frågan.

    Jan-Gerhard Hemming talar om andra möjligheter, nämligen att göra elektrobränslen av “överskottsel”, såsom metanol och DME eller kanske ännu hellre metan. De första av dessa motorer och fordon finns redan idag och kör på fordonsgas. Men i frågan om ingredienserna till elektrobränslen ser jag lite krux även med koldioxiden, inte bara vätgasen. I ett fossilfritt samhälle duger det knappast att basera den på koldioxid avskiljd från storskalig kolkraft och importerad från länder där man fortfarande har sådan. Inte om man tänker sig använda metanol eller DME som bränsle och släppa ut den dyrt och mödosamt infångade koldioxiden igen.

    En möjlighet skulle kunna vara just det som Jan-Gerhard förkastar, nämligen förgasning. Förutom att leverera syntesgas till drivmedelstillverkning kan även koldioxid, som måste plockas bort i processen, levereras till produktion av elektrobränslen. Om det tillverkade drivmedlet är metan kan det ju antingen användas som just drivmedel eller som bränsle i Pers utelämnade naturgaskraft. Då bortfaller dock behovet av CCS och lagring om vi är nöjda med att ha uppnått förnybar elproduktion. Alla tekniska lösningar finns men problemet är just det som Per Kågeson beskriver; ekonomin och intjäningsförmågan. Ett första steg är precis som både Per och Jan-Gerhard säger att få upp priset på koldioxidutsläpp till en vettig nivå som motiverar olika intressenter att faktiskt ta tag i problemet.

  5. J-G Hmg skriver:

    Kågesons unika erfarenheter efter att i ca 40 ha arbetat med energifrågor är imponerande. Men det har tydligen gett en konventionell klokhet som begränsar synfältet för vad som ligger i pipeline. Jag menar att hans tre huvudalternativ för att klara avvecklingen av de sista gamla reaktorerna tyder på det:

    I. Vindkraft i kombination med energilagring.
    II. Ny kärnkraft.
    III. Avancerade gasturbiner och förgasning av biomassa.

    Alternativ I bjuder på så mycket mer än att bara balansera tillgång och efterfrågan på el. Det öppnar för ”elektrobränslen” i transportsektorn (metanol och DME för nya motorer eller syntetisk bensin och diesel för befintliga). Metanol är också åtråvärd råvara för kemisk industri som idag av metanol kan göra alla de kolväten vi hittills fått från fossilen.

    Alternativ II saknar vad som kan komma ut av GenIV LFTR (Liquid Fluoride Thorium Reactor). Före 2030 kan vi ha en helt ny kärnkraftskarta, där urans alla nackdelar är passé.

    Alternativ III med förgasning av biomassa kan före 2030 också vara helt passé. I grunden är det ett mycket ”bökigt” sätt att utnyttja grundämnet kol som gått runt med fotosyntes och biomassa, där kolatomerna ligger inbäddade i så mycket annat och gör det besvärligt att gå via syntesgas. För att inte tala om att biomassan behövs till så mycket annat. Det är kolossalt mycket enklare att köra metanolsyntesen av koldioxid och väte, där idag väte är hela kruxet.

    EU-parlamentets Forskningsservice STOA (Science and Technology Options Assessment) kom i våras ut med rapporten ”Methanol: a future transport fuel based on hydrogen and carbon dioxide?” De är lika kloka som Kågeson och sätter ett frågetecken efter rapport-rubriken. Men de visar övertydligt vilken potential konceptet har och räknar i det mest ambitiösa scenariot med att år 2050 hydreras 104,3 miljoner ton CO2 till 71,1 miljoner ton metanol, vilket kräver 162 TWh el. Man påpekar med rätta vilken låg siffra det är jämförd med dagens elproduktion från fossila bränslen i EU (4841 TWh enligt Eurostat 2010). Naturligtvis förutsätter detta att dagens fiasko med alltför billiga utsläppsrätter rättas till och kommer upp i de ca $40 eller Euro30 per ton CO2 som behövs för att det ska bli ekonomiskt att avskilja koldioxiden och hydrera den till metanol.

    Källa till sistnämnda är: IPOL-JOIN_ET(2014)527377_EN

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Prenumerera på artiklar


Senaste artiklarna

Ur arkivet