Vattenmyndigheterna följer inte Havs- och vattenmyndighetens vägledning och brister i tillämpningen av vattendirektivet. Kostnaden för de föreslagna åtgärderna i Ljungan är 80 gånger högre än samhällsnyttan. Det är orimligt, skriver Claes Hedenström, författare till en färsk rapport på temat.

Havs- och vattenmyndighetens (HaV:s) beskrivning av vattenkvalitetsmålen (daterad 2014) tydde på att vattenkraftproduktionen i Sverige skulle komma att minska med 15–20 procent. HaV kom i sitt samarbete med Energimyndigheten fram till att en gräns för betydande negativ påverkan på svensk vattenkraft går vid 2,3 procent eller 1,5 TWh. Denna nivå är inte bindande men politiskt accepterad för att Sverige ska kunna uppnå övriga energi- och klimatmål.

Bild: Ljunga kraftstation i Ljungan, nära Ånge. Foto: Fortum.

Utifrån de 2,3 procenten har så kallade riktvärden beräknats av HaV för samtliga huvudavrinningsområden. Vattenmyndigheterna (de fem länsstyrelser som av regeringen utsetts att vara vattenmyndighet i var sitt vattendistrikt) förväntas förhålla sig till dessa riktvärden, då målen (normerna) och undantag beslutas. Men Vattenmyndigheterna har uppenbarligen svårt att acceptera riktvärdena. De normer som hittills beslutats leder till en produktionsförlust på 4-5 TWh, dvs. långt högre än den angivna gränsen. Vattenmyndigheterna håller nu på med en översyn som ska beslutas i december 2021.

Det är helt i sin ordning enligt vattendirektivet att tillämpa undantag, då vattenkraften är en samhällsviktig verksamhet. Medlemsstaterna har möjlighet att definiera och motivera ”mindre stränga krav”, eller med svenska termer en lägre norm än ”god status/potential” om de åtgärder som behövs:

– är tekniskt omöjliga att genomföra, eller

– innebär orimliga kostnader

Begreppet ”orimlig” kan tolkas som att kostnaderna är för höga i förhållande till uppnådd nytta i en samhällsekonomisk kostnads-/nyttoanalys, eller att de offentliga eller privata intressenternas betalningsförmåga inte räcker till.

Om undantag ska tillämpas är det viktigt att följa direktivet och dess vägledningar. HaV anger i sin vägledning från 2015 att en samhällsekonomisk analys ska ligga till grund för att bedöma om kostnaderna är orimliga En utredning ska genomföras av vattenmyndigheterna på så kallad vattenförekomstnivå när den nuvarande statusen är sämre än god. Dessvärre har vattenmyndigheterna inte tillämpat vägledningen.

Ljungan är ett exempel på bristande tillämpning av vattendirektivet och undantagsmöjligheterna.

Ljungan producerar ca 2 TWh/år och samtliga kraftverk anses tillhöra de viktigaste kraftverken (klass 1) för att reglera det svenska elsystemet. Vattenmyndighetens första förslag till normer var mintappningar (minimitappning, den minsta mängd vatten som måste tappas) och byggande av fiskvandringsvägar, vilket skulle innebära en produktionsförlust på 5 procent. Det är 10 gånger högre än det riktvärde på 0,5 procent som HaV angett för Ljungan.

Mintappningen syftar till att skapa vattenmiljöer för lek och uppväxt för i första hand havsvandrande lax och öring. Vattenmyndigheten har i sitt senaste förslag i princip tagit bort kravet på mintappning i spillfåror för att sänka produktionspåverkan och minska påverkan på reglerförmågan.

Problemet är att de kvarvarande åtgärderna har en mycket begränsad nytta. För lax blir nyttan obefintlig. Avståndet upp till det första lek/uppväxtområdet är nästa 9 mil och fyra kraftverk ska passeras. De tillgängliga lek/tillväxtområden är för små, och sträckan med lugnvatten är för lång för smoltvandring. Inga laxhonor kommer att kunna återvandra till lekområden, dvs. ett självreproducerande bestånd av lax kommer inte att kunna etableras.

Fiskvandringsvägar högre upp i Ljungan blir på samma grunder tämligen meningslösa. Samma sak gäller för öring, men lokalt skulle öring i ett par fall kunna gynnas av fiskvandringsvägar. Nyttan blir i princip bara en nytta för lokalbefolkningen att se strömmande vatten genom fiskvandringsvägarna, sex månader per år.

Kostnaderna för åtgärderna har utretts av AFRY och beräknats till ca 1,2 miljarder kronor för vandringsanläggningar uppströms vid 12 av de 14 kraftverken, produktionsbortfall samt drift- och underhåll. Därtill kommer kostnader för stillestånd vid byggnation, lockvatten och utrivning av ett stort antal grunddammar. Anordningar för nedströms vandring har inte kostnadsberäknats, då det i dag inte finns någon beprövad teknik för detta i stora kraftverk.

Den samhällsekonomiska analysen, som genomförts av Luleå universitet och presenteras för Vattenmyndigheten, visar att kostnaderna blir ca 80 gånger större än den beräknade nyttan. Trots osäkerheter i en sådan analys krävs ett mycket stort tillskott i nyttovärderingen för att kunna uppväga de i jämförelse mycket höga kostnaderna.

Det argument som anges för att undanta mintappningar i Ljungan är att åtgärden är omöjlig att genomföra, då påverkan på produktion och reglerförmåga blir för stor. Argumentet är inte relevant, eftersom det finns alternativa sätt att producera såväl förlorad el som reglerförmåga, men förmodligen är dessa alternativ orimligt dyra.

Att enbart föreslå fiskvandringsvägar som i princip inte har någon nytta utgår från antagandet att en åtgärd i sig utgör själva nyttan. Men åtgärder måste ses som ett medel för att nå nyttan. Om förutsättningarna för den önskade nyttan inte finns, blir fiskvandringsvägar i princip meningslösa.

En samhällsekonomisk analys av miljöåtgärder för enskilda avrinningsområden och/eller vattenförekomstnivå måste ligga till grund för att kunna motivera undantag. Det är viktigt att följa regelverket redan av det skälet att EU-kommissionen kommer att granska rapporteringen.

***

Claes Hedenström är författare till Regelverket för undantaget mindre stränga krav inom vattenförvaltningen (Energiforsk 2021:766).