Att vara först med att kommersialisera en ny teknik är förknippat med höga kostnader och stora risker. Men om vi i Sverige inte förmår utveckla nya tekniska lösningar riskerar vi att fastna i en fossilbaserad ekonomi med sjunkande konkurrenskraft, skriver Åsa Pettersson, vd Energiföretagen och Johan Svenningsson, vd Uniper Sverige.

När klimatomställningen av Sverige genomförs stimuleras hela ekonomin. Sällan har det satsats så mycket på innovation och utveckling som de senaste åren, och mer kommer. Svensk industri vill ta ledartröjan, men det är också hög tid att tala klarspråk kring vad som rent konkret kommer att krävas.

Hela samhället måste vara delaktigt i omställningen, om det så handlar om regelverk och incitament som styr investeringar åt rätt håll, eller om att dela risk i utvecklingen av ny teknik som ännu inte har ekonomisk bärkraft. Samtliga aktörer behöver samverka för att gemensamt klara utmaningen – att ersätta fossil energi med fossilfri energi.

Det finns dock inga gratisluncher och nu kommer notan. På relativt kort tid ska vi ersätta både olja, kol och naturgas i världens energisystem. För att sätta det i perspektiv: år 2022 använde mänskligheten cirka 100 miljoner fat olja om dagen, eller nästan 16 miljarder liter. Hur går vi från så stora volymer av i princip fritt flödande energi till något som är i linje med nettonoll-målen till 2050?

Elektrifiering pekas ofta ut som en lösning för klimatomställningen. Men för att elektrifiera samhälle, industri och transporter måste man bryta ned det i tre områden: produktion och distribution, omvandling samt marknad.

I Sverige behöver vi fördubbla elproduktionen till 2050. Från cirka 170 TWh om året till närmare 350. Alla fossilfria kraftslag behöver bidra, och vi behöver samtidigt säkerställa elsystemets stabilitet. Det finns både tekniska och ekonomiska lösningar som kan hantera detta, men de måste implementeras inom ramen för en nationell plan med tydlig ansvarsfördelning mellan politiken, myndigheter, kommuner och näringsliv.

Sverige har historiskt gjort kloka energiinvesteringar och har en elproduktion som redan i dag är i princip fossilfri. Därför ligger det verkliga innovationsbehovet i vår förmåga att omvandla el och andra fossilfria råvaror till energiformer som går att använda inom industrin och transportsektorn. Många initiativ runtom i Sverige bygger på fossilfri vätgas. Men fortfarande saknas det en nationell vätgasstrategi som omfattar vägval för såväl infrastruktur som teknik.

Det tredje området – marknaden – är fortfarande i sin linda. Efterfrågan på fossilfria produkter ökar, men från en låg nivå. Betalningsviljan kan i många fall ännu inte överbrygga gapet till de högre tillverkningskostnaderna. Här behöver politik och myndigheter ta initiativ till en bred palett av finansieringslösningar som kan stötta nya teknologier längs hela innovationstrappan och jämna ut spelplanen gentemot de fossila alternativen.

Johan Svenningsson

Det pågår just nu en debatt om det är samhällsekonomiskt motiverat att satsa offentliga medel på industrins och transportsektorns omställningsprojekt. Det anförs argument om att inte lägga skattepengar på sådant som kanske inte kommer att fungera. Inte helt sällan avfärdas svenska satsningar som ”luftbubblor” eller ”skrytprojekt”, där initiativtagarna är ”ute efter skattebetalarnas pengar”.

Självklart ska miljoninvesteringar som medfinansieras av staten eller EU, granskas kritiskt och prövas utifrån alla de kriterier som är förenade med en ansökan om anslag. Det görs också både på nationell och europeisk nivå med rigorösa krav för att kvalificera sig.

Åsa Pettersson. Foto: Eric Cronberg.

Att kritiskt granska bärigheten i omställningsprojekt är en sak. Att avfärda behovet av klimatomställning och samhällets ansvar för att det sker, är något helt annat. Vi menar att det är en farlig strategi för Sverige som kunskaps- och industrination att inte driva vår egen omställning och tillhandahålla offentligt stöd till innovation. Att vara först med att kommersialisera en ny teknik är förknippat med höga kostnader och stora risker. Men om vi i Sverige inte förmår utveckla nya tekniska lösningar, riskerar vi att fastna i en fossilbaserad ekonomi med sjunkande konkurrenskraft.

Det finns en vilja inom näringslivet att ta initiativ och risker. Samhällets roll handlar i huvudsak om att utveckla fungerande regelverk och incitament. Och stötta med såväl kompetensförsörjning som satsningar på innovation. Stödet från samhället kommer att återbetalas i form av kunskapsöverföring, sysselsättning och fortsatta satsningar som i sin tur genererar skatteintäkter till välfärden. Samverkan mellan näringsliv och samhälle ska naturligtvis vara helt transparent, för att undanröja alla misstankar om otillbörligt gynnande.

I USA har president Biden lanserat Inflation Reduction Act, IRA, som innehåller cirka fyra biljoner kronor i satsningar på fossilfria lösningar. Europa och Sverige riskerar att hamna på efterkälken utan motsvarande satsningar. Detta är en fråga av strategisk betydelse, både för den framtida försörjningstryggheten och konkurrenskraften. Vi är beredda att dra våra strån till stacken och uppmanar politiken att ta ett tydligt ledarskap. Sverige har genomfört stora samhällsomvandlande projekt förr, och kan göra det igen!