De nordiska systemoperatörerna använder inte möjligheterna till gränshandel optimalt. Det är stort samhällsekonomiskt slöseri, skriver Mats Nilsson, adjungerad professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet.

I ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det för litet överföringskapacitet mellan länder i Europa. Det framgår av prisskillnaderna på el mellan länderna.

Ett enkelt sätt att avgöra om handelskapaciteten mellan två områden bör öka, är att se vad prisskillnaderna skulle vara utan den högre överföringskapaciteten. Är dessa stora nog för att täcka investeringen, så bör investeringen utföras. Det kan dock vara så att det fortfarande är mer ekonomiskt att ibland ha prisskillnader än att ”bygga bort” alla nuvarande och potentiella framtida sådana.

Ett annat sätt att undersöka om mer gränsöverskridande kapacitet ska tillföras är att mer konkret jämföra de teknologier som tros komma att ingå i kraftsystemen framöver. Således är det sannolikt bra att koppla ihop kraftsystem som innehåller stora andelar av vind och sol med kraftsystem med mycket reglerbar vattenkraft.

Det är vidare bra att koppla ihop kraftsystem med mycket billig baskraft, som kärnkraft, med reglerbar vattenkraft och gaskraft.

Mellan Sverige och Finland har prisskillnaderna de senaste åren drivit fram en omfattande handel, framförallt från Sverige till Finland. Kan detta leda till ett ödesdigert beroende av ”svensk” el i Finland?

Frågan är svår att ge ett direkt svar på. Om finländska konsumenter kan lita på att gränsförbindelsen finns även kalla vinterdagar, så torde det inte finnas några problem med elförsörjningen i Finland. Det är vidare sannolikt att svensk elexport berett vägen för stängning av finska kolkraftverk, vilket kan ses som ett viktigt led i energiomställningen.

Det finns heller inget som i teorin skulle styrka att ett ökat importberoende skulle leda till en lägre leveranssäkerhet. Leveranssäkerhet förutsätter inte självförsörjning. Vi skulle alla småskratta, om någon påstod att nordsvenskarna med flit minskade handelskapaciteteten i nord-sydlig riktning, och på detta sätt skapade fördyringar och problem för sydsvenskarna.

På samma sätt bör vi anamma principen om alla nordiska medborgares lika värde. Vi borde alltså vara lika bekymrade om Svenska kraftnäts aktiviteter leder till exceptionellt höga priser i Helsingfors, som när aktiviteterna får konsekvenser för malmöbon. Endast om ett sådant synsätt genomsyrar Svenska kraftnäts instruktion och aktiviteter kan finländarna lita på oss.

Analogt med denna tanke måste vi, för att på ett övergripande optimalt sätt kunna lösa elleveranserna inom Norden, kunna lita på att alla systemoperatörer behandlar alla kunder, oavsett nationalitet, som lika värdefulla.

Den studie om utökad handelskapacitet mellan Finland och Sverige som Svenska kraftnät och Fingrid gemensamt utfört pekar också på många vinster. En utökad kapacitet i norra delen av det svensk-finska nätet med 800-900 MW skulle år 2025 generera omkring 40 miljoner euro/år i samhällsekonomiskt överskott. Eftersom merparten beräknas bli en export från Sverige till Finland, är de stora vinnarna finländska konsumenter följt av svenska producenter.

Det är dock föga värt att bygga ledningar mellan länder, om de på grund av interna problem, dvs. flaskhalsar inom länderna, inte utnyttjas.

Ett exempel är växelströmsförbindelserna mellan Tyskland och Danmark, där den europeiska konkurrensmyndigheten för närvarande undersöker om den tyska systemoperatören Tennets minskningar av gränshandelskapaciteten utgör ett illegalt konkurrenshinder. Här har svenska aktörer varit förhållandevis aktiva för att få myndigheterna att agera. Ekonomisk teori ger vid handen att en drabbad grupps röst hörs framför allt då det är en finansiellt stark och samlad grupp, t.ex. nordiska kraftproducenter, som drabbas.

Det råder dock föga tvivel om att det som sker vid den dansk-tyska gränsen har stora negativa samhällsekonomiska konsekvenser, framför allt för tyska konsumenter (Tennet förhindrar ju billig import). Dessa konsumenter har en förhållandevis svag röst, och problemets komplexitet gör det svårt för dem att genomlysa när och hur deras rättigheter kränks. Det är därför vi behöver starka tillsynsmyndigheter.

Även i den nordiska gränshandeln pågår omfattande handelshindrande aktiviteter. Den tillgängliga kapaciteten mellan de norska och svenska prisområdena låg under första kvartalet 2017 på bara 54-68 procent.  Detta har sannolikt kostat svenska konsumenter (och norska producenter) en hel del. Låt oss anta en årskonsumtion i Sverige på cirka 140 TWh, och låt oss använda en konservativ skattning, ett öres högre kostnad i genomsnitt. Då rör det sig mellan tummen och pekfingret om 1-2 miljarder svenska kronor som svenska konsumenter årligen betalar i överpris på grund av norsk flytt av interna problem till gränsen.

I tabell 1 visas priserna för Norge 1 och Sverige 3 under några måndagar våren 2018.

Tabell 1 Priser NO1 och SE3, €/MWh, klockan 0800-0900 [full kap. är 2145]

Data: Nord Pool spot

I tabellen kan vi tentativt utläsa flera saker. Neddragning av handelskapaciteterna kan få avsevärda effekter, se t.ex. 14 och 28 maj. En större neddragning den 28 maj ledde till en prisskillnad på nästan 20 €/MWh. Neddragningar behöver dock inte vara fullt så stora för att få avsevärda konsekvenser. Den 14 maj fick en mindre neddragning (än den 28 maj) minst lika stora ekonomiska konsekvenser.

Jag har försökt ge en rättvisande bild och har därför plockat med timmar där priserna konvergerat utan att vi haft full kapacitet, t.ex. 7 maj och 23 april. Överlag stödjer dock dessa data min extremt basala ”beräkning”. Siffrorna ger snarast intrycket av att jag kraftigt underskattar de negativa konsekvenserna för svenska konsumenter.

Norges kraftsystem kännetecknas av svaga nät inom landet. Det återspeglas i ett förslag om framtida norska nättariffer från Statnett där Norge delas in i 16 ”tariffområden” jämfört med nuvarande fem. I detta förslag pekas också omfattande interna kapacitetsproblem ut:

”Statnett foreslår å dele landet inn i 16 ulike nettområder […]. Inndelingen er basert på eksisterende og forventede kapasitetsbegrensninger i nettet. Disse områdene samsvarer i stor grad med det Statnett benytter ved planlegging av den operative driften i transmisjonsnettet.”  [Min fetstil]

Det finns således rimliga skäl att misstänka att Statnett använder utrikeshandeln för att hantera interna nätbegränsningar (så kallad flytt till gräns) då Norge på dagen-före marknaden fortsatt har fem nätområden. Om så är fallet, bör även Statnett undersökas för eventuellt brott mot konkurrensreglerna.

Att detta problem inte får större uppmärksamhet kan återigen kopplas till det faktum att det är en ”svag” grupp som drabbas. (Det är i och för sig ett mysterium att inte norska producenter protesterar.) De svenska elkunderna saknar röst och representation när det gäller gränshandelsfrågor. Förståelsen saknas om konsekvensen av hur den norska systemoperatören använder gränshandeln för att hantera interna flaskhalsar.

Detta gör inte bara svenska hushåll fattigare, det leder även till att energiintensiva industrier får avsevärt högre kostnader än de skulle ha haft med en skälig hantering av gränshandeln. Om ovanstående skattning är någorlunda korrekt, betalar svensk industri minst 300-600 miljoner SEK/år för mycket för sin elförbrukning.

I ovanstående har jag summariskt sammanfattat ett av flera pågående problem med gränsöverskridande handel i Norden. Det finns anledning att tro att dessa problem kommer att växa i framtiden, då den svenska systemoperatören vill att flaskhalsar (var de är, hur stora de är, hur ofta de uppträder) ska hemlighållas i den nya beräkningsmetod som nu är under framtagning.

I en sådan framtid finns det tyvärr anledning för individer och länder att se om sitt eget hus. Metodmässigt kommer vi att skapa ett fångarnas dilemma där det blir optimalt för enskilda länder att agera suboptimalt. Osäkerheten kring vem vi kan lita på, och kring vad som egentligen händer när neddragningar görs vid gränserna, gör att varje kundkollektiv borde säkerställa sin egen försörjning de kallaste vinterdagarna.

Det inses lätt att slöseriet med resurser på en sådan fragmentiserad nordisk marknad blir omfattande.