Modernisera elmarknaden – långsiktig leveranssäkerhet måste värderas

Modernisera elmarknaden – långsiktig leveranssäkerhet måste värderas

I dag finns inte någon marknadsmässig värdering av långsiktig leveranssäkerhet. Det är därför uppenbart att elmarknaden måste moderniseras för att avspegla det behov av förnyelse av elförsörjningen som finns idag.

En möjlig väg att gå är att skapa mekanismer och fysiska produkter på elmarknaden för att göra det möjligt att handla med långsiktigt gällande villkor för volym och pris.

En marknad borde i grundläggande mening vara en plats eller en aktivitet där en köpare till rimliga priser kan handla det man behöver och en säljare få betalt för sin produkt så att kostnaderna för att få varan på plats kan täckas.

Fungerar elmarknaden tillräckligt bra för att det ska vara på det sättet? Kan ett industriföretag som behöver långsiktigt säkra villkor för pris och leveranssäkerhet för att kunna investera i en modern, konkurrenskraftig och mera miljövänlig process köpa denna kvalitet på elmarknaden? Kan en elproducent med intäkter från elmarknaden finansiera nyinvesteringar i leveransförmåga i effekt och energi som kan vara tillgänglig i en framtid då den befintliga kärnkraften inte längre är kvar? Skulle man kunna hinna bygga ikapp en tillräcklig kapacitet den dag som priserna vänder uppåt som ett tecken på bristande leveransförmåga?

Uppenbarligen är svaret nej på dessa frågor med det sätt som elmarknaden verkar i dag. Tydliga tecken på det är bland annat tillverkningsindustrins engagemang om vilka kraftstationer som borde byggas för att klara både effekt- och baskraftbehovet. Det ska de rimligen inte behöva bry sig om i en fullt ut fungerande elmarknad. Samtidigt inleds processer för att stänga baskraftanläggningar för att deras driftkostnader inte kan täckas av intäkterna från marknaden.

Det är i detta perspektiv som det finns skäl att ifrågasätta det rimliga i att i det närmaste all elomsättning handlas och prissätts i en enda process på elspotmarknaden. Något leveransansvar som sträcker sig längre än timme för timme under nästa dygn finns inte.

Elmarknadsreformen genomfördes under 1990-talet i en tidsanda då elsystemet betraktades som färdigbyggt, rent av överutbyggt. Det handlade då bara om att förvalta det befintliga systemet genom att utnyttja det så effektivt som möjligt. Den marknadsmekanism som byggdes upp grundades på en modell som tidigare skapats i Norge för tillfälliga kraftleveranser i begränsad omfattning mellan elproducenterna för att jämna ut skillnaderna i marginella produktionskostnader. Successivt utvidgades den till en nordisk handelsmodell, elspotmarknaden på Nord Pool.

De första åren användes denna spotmarknad för en mindre del av den totala kraftomsättningen. Fortfarande gällde ett antal långsiktiga leveransavtal mellan producenterna och större elanvändare. En vändning kom då elproducenterna avslutade dessa kontrakt och började sälja det mesta av sin produktion på spotmarknaden. Det gav stora intäkter genom att spotpriset då låg tämligen högt. Nu när den självförvållade fällan har slagit igen så lider producenterna av att de bara får det, nu för tiden, låga spotpriset för nästan all sin försäljning.

Den avsevärt större omsättningen var naturligtvis bra för börsens löpande likviditet och spotprisets transparens. Frågan är dock om det var tillräckligt bra ur ett bredare mera långsiktigt perspektiv. Att den nuvarande marknadsmodellen inte ger några incitament eller finansieringsförutsättningar för förnyelse av produktionsförmågan följer av hur behovet har betraktats sedan 1990-talet.

Numera är det däremot uppenbart att elförsörjningen står inför mycket stora krav på investeringar och reinvesteringar i produktionskapacitet. Det gäller oavsett om det ska ske genom en storskalig utbyggnad av förnybar produktion eller genom en förnyelse av kärnkraften när den befintliga har tjänat ut.

Den utbyggnad av förnybar produktion som har skett har inte finansierats av intäkter från elmarknaden, utan genom andra mekanismer som långsiktigt ska kunna avvecklas. Den finansiella elmarknaden byggdes upp för att enbart vara en riskhanteringsmekanism gentemot det löpande spotpriset. Kan någon påvisa några betalningsströmmar från den finansiella elmarknaden som har kunnat bidra till reala investeringar?

Innebörden av den nuvarande ordningen är att det inte finns någon marknadsmässig värdering av långsiktig leveranssäkerhet. Det är därför uppenbart att elmarknaden måste moderniseras för att avspegla det behov av förnyelse av elförsörjningen som finns idag. En möjlig väg att gå är en vidareutveckling genom att skapa mekanismer och fysiska produkter på elmarknaden för att göra det möjligt att handla med långsiktigt gällande villkor för volym och pris.

Det borde öppna för en konkurrens mellan producenterna för att kunna erbjuda en tillförlitlig leverans av både energi och effekt över en längre tid än för ett dygn i taget som idag. Härigenom får producenterna anledning att bry sig om hur deras samlade produktionsförmåga från anläggningar med olika egenskaper klarar av sådana leveransåtaganden. Därmed skapas ett incitament för att investera i den kapacitet som långsiktigt behövs.

Drivkraften både för utbud och efterfrågan på sådana produkter måste rimligen vara en riskbedömning för extrema priser på spotmarknaden för de volymer som man inte har handlat mera långsiktigt. Vad som ska handlas på lång eller kort sikt kan inte avgöras av någon central reglering utan av marknadsaktörernas val av risknivå för sina verksamheter. I en framtid med en dominans av förnybar produktion kan spotpriserna förväntas bli extremt instabila. Att då ha den dominerande delen av sin omsättning på spotmarknaden kan bli synnerligen riskabelt, även med prissäkringar på den finansiella elmarknaden.

Spotmarknaden är emellertid viktig och behöver naturligtvis behållas på nordisk nivå med kopplingar till omvärlden. Om spotmarknaden omfattar en begränsad del av den totala omsättningen kan avsevärt mera volatila priser accepteras. I nuläget då nästan all omsättning skulle exponeras för eventuella extremt höga eller låga priser finns en naturlig aversion mot starkt varierande priser. Detta har hittills hållit tillbaka utvecklingen av den flexibilitet i elanvändningen som länge har betraktats som en nödvändig resurs för att klara effektproblematiken.

Med en utveckling av långsiktiga leveransåtaganden för energi och effekt tillsammans med mer volatila spotmarknadspriser kan separata effektmarknader undvikas. Sådana skulle oundgängligen innebära svåra marknadsmässiga snedvridningar.

En konsekvens av en segmentering av marknadsprodukterna är givetvis att metoderna för hantering av överföringsbegränsningar behöver modifieras, men det är inte ogörligt.

Det är i sanning en skrämmande tanke om det är så att en förnyelse av industrins konkurrenskraft samt strategiskt viktiga investeringar i produktionsförmåga och även drift av fungerande anläggningar försvåras eller blir omöjliga på grund av en delvis föråldrad och otillräcklig elmarknadsmodell som inte förmår avspegla samhällets och näringslivets behov av långsiktig leveranssäkerhet.

Sture Larsson
Fd Teknisk direktör, Svenska kraftnät

2 Kommentarer
Sture Larsson
Av Sture Larsson
f.d. Teknisk direktör Svenska kraftnät
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Niclas Damsgaard skriver:

    Det finns väl egentligen ingenting som hindrar att marknadens aktörer i dagsläget går in i långsiktiga avtal med varandra. Intresset för den typen av avtal har dock varit litet. Precis som med finansiella kontrakt skulle fysiska kontrakt kunna handlas med specificerade leveransdatum långt fram i tiden. På den nivån är det något som är frågan för marknadsaktörerna. Det handlar inte så mycket om marknadsmodell utan vad aktörerna är intresserade av att handla.

    Om marknadsaktörerna inte är intresserade av dessa avtal, men det ändå anses vara nödvändigt så får man reglera fram det. Då är vi snubblade nära en kapacitetsmarknad, även om man kallar det för långsiktiga leveransåtaganden.

  2. Carl Erik Magnusson skriver:

    En inte omöjlig lösning vore att att industri-och bostadssektorn gör som sjukhusen: Utrustar sig med egna dieselaggregat kompletterade med egen sol-och vindkraft. Då kan man också ta vara på den termiska energin hos kylvattnet för uppvärmning på vintern. Och så kan man bli kvitt både kabel och nätavgift.
    Så leder kanske vårt engagemang för miljön till en sämre miljö.