DEBATT
Ersättning vid politiska beslut som leder till avveckling av elproduktion handlar om att hantera en uppenbar politisk risk på ett förutsägbart sätt, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson i en replik på Tomas Hallberg. Det klargör spelreglerna och underlättar för investerare att bedöma risk, menar han.

Utredningen om ersättning vid politiska beslut som leder till avveckling av elproduktion har väckt reaktioner. Tomas Hallberg skriver att energiministern ”vill skapa en konflikt som inte finns” och att förslaget är ett sätt att konstruera motsättningar. Jag ser tvärtom ett behov av att minska konflikterna genom att klargöra spelreglerna i förväg. Det handlar inte om att gynna en viss teknik, utan om att hantera en uppenbar politisk risk på ett förutsägbart sätt.

Bild: Barsebäcks kärnkraftverk lades ner genom politiska beslut.

Låt oss börja i det som är okontroversiellt. När en anläggning läggs ner av marknadsskäl ska det inte utgå någon ersättning. Företag som möter nya kostnader, konkurrens från ny teknik eller lägre priser tar sin egen affärsrisk. Den distinktionen är viktig, och här håller jag med Hallberg.

Problemet uppstår när politiska beslut riktas mot en specifik anläggning eller kategori av anläggningar och avsiktligt försämrar förutsättningarna på ett sätt som gör vidare drift orimlig. Då uppstår frågan vad som är en rimlig ordning i en rättsstat med långsiktiga investeringar. Med Miljöpartiets tydliga ställningstagande att de ska stoppa ny kärnkraft på ideologisk grund blir det av Tidöregeringen föreslagna regelverket helt nödvändigt.

Barsebäck är ett exempel som nämns. Där utgick ersättning. Det visar att principen inte är ny. Frågan är om vi vill fortsätta lösa detta ad hoc, eller om vi vill ha generella, förutsägbara och teknikneutrala regler som gäller oavsett om beslutet träffar kärnkraft, kraftvärme, vattenkraft, vind eller något vi ännu inte byggt. Att tydliggöra detta i förväg minskar konflikter. Det gör det svårare för vilken regering som helst att improvisera och det underlättar för investerare att bedöma risk.

Hallberg menar att utredningen inte är teknikneutral. Om så är fallet bör det rättas till. Den naturliga vägen är att koppla reglerna till typen av politiskt ingrepp, inte till tekniken. Om staten med ett riktat beslut gör fortsatt drift ekonomiskt omöjlig, ska samma prövning gälla oavsett om det rör sig om en kärnkraftsreaktor, en biokraftpanna, en solpark eller ett vattenkraftverk. Teknikneutralitet handlar inte om att lika mycket pengar ska gå till alla, utan om lika behandling inför lika typer av beslut.

Ett annat argument i kritiken är att regeringen påstås skapa ”låtsaslösningar” och ”konstruera politiska motsättningar”. Den uppfattningen bygger på att det inte finns någon verklig problematik. Men alla som planerar, finansierar och driver kapitalintensiv energiproduktion vet att den politiska risken är reell. Förutsägbarhet i hur politiskt initierade avvecklingar hanteras är en del av svaret. Det gör inte politiska beslut omöjliga. Det gör dem ansvarstagande.

Slutligen påstås att elektrifieringen har stannat av på grund av stöd till fossil energi och prioritering av kärnkraft framför förnybart. Det är en långtgående kausal berättelse. Den som följer investeringar i laddinfrastruktur, industriella investeringar på elens efterfrågesida och nät vet att de största hindren ofta ligger i tillstånd, nätkapacitet och osäkerhet kring framtida priser och tekniker.

Vi kan tycka olika om vilka kraftslag som bör prioriteras. Men vi borde kunna enas om att regler ska vara förutsägbara, att marknadsmässiga nedläggningar inte ersätts och att politiska tvångsbeslut hanteras öppet och lika. Det är inte att skapa konflikt. Den som påstår att elektrifieringen stannat av på grund av fossilsubventioner har bevisbördan. Under tiden vinner alla på tydliga, teknikneutrala spelregler.