Mediedebatt löser inte kompetensbristen

Som det ser ut nu så minskar antalet erfarna elkraftingenjörer dramatiskt och hur länge går det innan elkraftförsörjningen inte längre fungerar, frågar sig Martin Lundmark vid Luleå Tekniska Universitet.

När jag i början av 1990-talet började undervisa, vid nuvarande Luleå tekniska universitet (LTU), hade nyligen sättet att finansiera utbildningen vid högskolor och universitet ändrats. I stället för att, som tidigare, tilldela resurser baserat på antalet antagna studenter, fördelades i stället resurserna både utifrån antal studenter som skrevs in och utifrån deras prestationer. Förändringen infördes främst för att utbildningen skulle bli mer kostnadseffektiv och innebar att det blev oekonomiskt med utbildning som inte attraherade många studenter och gav fyllda klasser. 

Under samma tidsperiod förändrades även själva utbildningen av elkraftingenjörer. Fram till ungefär 1990 fanns, (förutom en civilingenjörsutbildning), en fyraårig elkraftteknisk utbildning på gymnasiet. Den senare ersattes då successivt av en (två) treårig högskoleingenjörsutbildning med inriktning mot elkraft (HING Elkraft). Utbildningen startade – med statens önskan om konkurrens – på flera platser i Sverige, dock på färre platser än de som erbjudit den 4-åriga tekniska utbildningen och med betydligt färre studenter. Efter ett ”toppvärde” på nästan 130 studenter 1994 (samtidigt som de sista gymnasieingenjörerna i elkraft examinerades) minskade antalet studerande på HING Elkraft för att i princip inte vara mer än ett trettiotal år 2000, då nästan alla utbildningsorter lagt ned utbildningen. Nedläggningen skedde för att intäkterna för utbildningen kraftigt understeg kostnaderna, det var för få sökande.

Universiteten och högskolorna insåg vad som skulle hända, om tillförseln av elkraftingenjörer plötsligt skulle avstanna. Med en fördröjning på 10 till 25 år skulle erfarna elkraftingenjörer pensioneras utan att nya hunnit anställas och få erfarenhet. Detta i ett läge där elkraften anses alltmer betydelsefull för att samhället skall fungera. En nedläggning skulle dessutom dramatiskt minska antalet lärare i elkraftsämnen (karaktärsämnena) eftersom lärarnas medelålder redan var mycket hög. En nyrekrytering och utbildning av lärare med forskarkompetens, som är dagens krav, tar 5 till 10 år dessutom tar det tid att få undervisningserfarenhet.

Lärarna i elkraftämnena vid de svenska universiteten och högskolorna samlades ett antal gånger och undersökte möjligheten att agera innan HING Elkraft- utbildningarna var nedlagda. I Norr- och Västerbotten inbjöds VD och personalchef från nästan 100 industriföretag, kraftbolag och konsulter samt samhällsföreträdare till ett krismöte – det kom fem personer. Man kan sammanfatta resultatet av krismötet i två satser; Eftersom problemet ligger mer än fem år framåt varför bekymra sig; Universiteten och högskolorna får själva ta hand om frågan om utbildning, det är inte vår sak. Så är vi nu här i dag. Det vi befarade och försökte undvika ser ut att inträffa, vi har inte tillräckligt med (elkraft)ingenjörskunnande i samhället och det finns ingen quick-fix som kan lösa problemet.

För att lösa problemet gällande tillgången på kunniga elkraftingenjörer måste arbetet ha varit påbörjat för tio år sedan, den chansen tog vi inte, nu kan bara andra eller tredje klassens lösningar komma i fråga. När man läser den mediala diskussionen om elpriser eller elprisområdena, om kärnkraftverkens förlängda revisionsstopp eller protesterna mot utbyggnad av elproduktion samt eltransmissionen, märker man att diskussionen sällan eller aldrig handlar om den tekniska eller fysiska realiteten, det handlar i stället om vilka ekonomiska eller politiska modeller som skall gälla. I princip handlar det om hur vi med ekonomiska eller politiska modeller skall kunna styra den tekniska eller fysiska realiteten. Man blir både förskräckt och oroad! Skall vi kunna komma ur nuvarande läge då måste vi lyssna på de som är teknisk sakkunniga och inte tro att den svenska kraftförsörjningen är ett dataspel där vi lätt kan göra omstart när något blivit fel i vinterkylan.

Vi kan ta ett politiskt eller ekonomiskt beslut att till exempel flytta en fysisk flaskhals i ett transmissionsnät, vi kan tro att vi därmed hanterat problemet. Men den fysiska realiteten – flaskhalsen – är ändå kvar och den bryr sig inte om våra beslut. Så länge vi inte ser problemen genom att dölja dem i modellerna är det svårt att få gehör att göra åtgärder. Det är också svårt för de som debatterar och bestämmer att agera om den fysikaliska kunskapen saknas. Den finns hos erfarna elkraftingenjörer, men vad kan de övriga som debatterar och sedan beslutar, om den elkrafttekniska realismen, lämpligheten eller hållbarheten i besluten?

Som det ser ut nu så minskar antalet erfarna elkraftingenjörer dramatiskt, hur länge går det innan elkraftförsörjningen etcetera inte längre fungerar. Kan det vara så att vi måste ändra sättet att finansiera utbildning på våra universitet och högskolor, så att de utbildningar som anses vara strategiskt viktiga för olika samhällsfunktioner bättre kan svara mot Sveriges långsiktiga utbildningsbehov?

Av Agneta
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Prenumerera på artiklar


Senaste artiklarna

Ur arkivet