Svenska myndigheters oro för magnetfält kräver försiktighet och påverkar utbyggnaden av kraftnätet. Avsaknad av vetenskapligt bevisad risk fritar inte Svenska kraftnät från ansvar, enligt miljödom. Oron är inte lika stor i Finland.

En stor anledning till det svenska kraftnätets sicksackande ledningsdragningar är myndigheternas förhållningssätt till magnetfält. Det är ett välkänt faktum att högspända luftledningar för växelström alstrar svaga magnetfält.

Bild: Hur nära får kraftledningen gå? Foto: Svenska kraftnät.

Efter 40 år av forskning har ingen kunnat fastställa ett orsakssamband mellan lågfrekventa magnetfält och hälsorisker. Trots svårigheten att hitta relevanta fakta kan man ändå inte lita på att det inte finns en risk som kräver ett lågt satt gränsvärde.

Försiktighetsprincipen
Därför är det bäst att vara försiktig, tycker Energimarknadsinspektionen (Ei), den myndighet som beslutar om Svenska kraftnäts tillstånd för kraftledningar. Svenska kraftnät måste bland annat förhålla sig till Ei:s och Folkhälsomyndighetens tolkning av miljöbalkens försiktighetsprincip.

Miljöbalken är en miljölag som kräver att verksamheter ska ”iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs” för att förebygga ”olägenhet för människors hälsa”. Närmare konkreta anvisningar till magnetfält kommer man inte.

Istället för medicinska fakta avgörs magnetfältsfrågan – det vill säga hur nära bebyggelse en kraftledning kan dras – därför av en blandning bestående av juridik, teknik och vad som upplevs vara tillräckligt försiktigt.

Också Ei skriver att det är oklart hur människor påverkas av de lågfrekventa elektromagnetiska fälten. ”Det finns i dagsläget inte tillräckligt vetenskapligt underlag för att ta fram ett gränsvärde för exponeringen av lågfrekventa magnetfält.”

Hittar ingen förklaring
I Sverige finns därför inga bindande gränsvärden för magnetfält från kraftledningar. Det som anges är referensvärden. Ei hänvisar till Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) som har tagit fasta på en epidemiologisk studie som visar att det finns ”en misstanke” om att magnetfält kan öka risken för barnleukemi.

Risken anses emellertid vara mycket liten då ”mindre än ett fall per år skulle kunna vara orsakat av magnetfält”, skriver SSM, och tillägger: ”under förutsättning att det finns ett orsakssamband mellan magnetfält och barnleukemi”. Detta orsakssamband har dock inte gått att säkerställa då ”forskare inte hittat någon förklaring till det observerade sambandet mellan magnetfält och barnleukemi”.

Svagast misstankegrad
IARC, världshälsoorganisationen WHO:s och FN:s samarbetsorganisation för bekämpning av cancer, har klassat cancer från magnetfält som ”den svagaste misstankegraden”. Inte heller SSM föreslår därför konkreta gränsvärden.

SSM menar dessutom att man måste ställa referensvärdet för magnetfält i relation till vilka andra värden som ligger i potten. ”Onödig exponering” bör givetvis begränsas ”om det kan göras till rimliga kostnader och konsekvenser”, skriver SSM.

Högre värden i städer
Som huvudkälla till Svenska kraftnäts referensvärde för magnetfält från kraftledningar använder Ei ett par domar i Mark- och miljööverdomstolen. Där sätts gränsvärdet till 0,4 mikrotesla (μT).

I den senaste domen från 2017 slår domstolen fast att det nästan är omöjligt att sätta exakta gränsvärden för magnetfält. Angående 0,4-nivån skriver domstolen att ”någon praxis som innebär att 0,4 μT inte bör överskridas för att undvika negativ hälsopåverkan finns inte”. Och, påpekar miljödomstolen: ”i städer och andra miljöer med många elektriska installationer är magnetfälten ofta mycket högre än 0,4 μT”.

Gemenskap i norr
Jämförelsevis har finska myndigheter kommit till helt andra slutsatser kring gränsvärden för magnetfält. Sverige och Finland delar redan ett par kraftledningar och just nu planeras och byggs den gemensamma 400 kV-ledningen Aurora Line mellan Messaure och Pyhänselkä vid Muhos i Norra Österbotten.

Fingrids och Svenska kraftnäts förhållande till magnetfält har däremot inte mycket gemensamt. Vid tillståndsgivning för kraftledningar använder Finland ett gränsvärde som är anmärkningsvärt mycket högre än det rekommenderade maxvärde som gäller för Svenska kraftnät. Fingrids övre gräns är satt till 200 μT.

Praktiska finnar
Finlands övre gräns på 200 mikrotesla (μT) för magnetfält är exakt femhundra gånger högre än Svenska kraftnäts utredningsnivå på 0,4 μT. Det ger större utrymme att spela på.

Den finska 200-gränsen är en nivå för åtgärder, menar Finlands strålskyddsmyndighet STUK. Det är mer frågan om ett praktiskt förhållningssätt till magnetfälten, en ”åtgärdsnivå” som inte får passeras utan att något görs. Medelvärdet för magnetfält i finska bostäder och på arbetsplatser är endast cirka 0,1 µT, påpekar STUK, ”vilket är en tvåtusendel av åtgärdsnivån för befolkningens exponering”.

Rakare i Finland
En hög ”åtgärdsnivå” för gränsvärden betyder dock att Fingrid kan bygga rakare, snabbare och billigare kraftledningar än Svenska kraftnät. Med ett lägre referensvärde för svenska kraftledningar uppstår fler punkter och platser som Svenska kraftnät måste undvika och kanske bygga runt.

400 kV kraftledningar planeras till exempel att ligga cirka 130 meter från bebyggelse där människor vistas över tid. Det inkluderar även fritidshus och kolonistugor om inte andra mer detaljerade utredningar genomförs. Magnetfält kan till exempel sänkas genom ”skruvning” av ledningen där faserna byter plats (transponering).

Kolonistugor vann
– Oavsett om det är boningshus eller fritidshus längs kraftledningens väg så måste vi idag gå runt eller utreda andra åtgärder. Tidigare gällde referensvärden för magnetfält endast stadigvarig boende men efter ett beslut i Miljööverdomstolen bygger vi även runt fritidshus, säger Per Eckemark, chef för Division Nät på Svenska kraftnät.

Det var just ett kolonistugeområde utanför Göteborg som Mark- och miljööverdomstolen 2017 krävde att Vattenfall Eldistribution skulle bygga runt på grund av misstanken om risk med magnetfält. Sedan dess har domen skapat precedens för tillståndsgivningen till kraftledningar.

Ledning ger psykisk oro
Den epidemiologiska studiens osäkra gränsvärde på 0,4 mikrotesla/µT dök först upp i den så kallade Döshult-domen 2010. En familj norr om Helsingborg hade enligt TT klagat över ”att det elektromagnetiska fältet runt ledningen gav dem stötar och obehag”. Redan 2008 hade miljönämnden i Helsingborg krävt att Svenska kraftnäts ledning skulle flyttas, något Mark- och miljödomstolen biföll ett par år senare.

Domstolen menade att det ändå fanns ”skäl att anta” att magnetfälten kunde medföra olägenhet för människors hälsa. ”Därutöver ska även den psykiska oro som ledningen kan ge upphov till beaktas,” slog Mark- och miljödomstolen fast i Döshult-ärendet.

Går runt eller köper upp
– Vid nybyggnation försöker vi att utforma kraftledningen så vi hamnar under 0,4 µT i årsmedelvärde. Som oftast hittar vi ett bra sätt att lösa det på. Det blir en optimering mellan olika hänsyn. Eventuellt förvärvar vi huset eller stugan, säger Per Eckemark.

Var kraftledningar ska dras blir till slut en fråga om avvägning, menar Per Eckemark. Om magnetfältet beräknas till lite mer än exakt 0,4 μT så får man väga eventuell skada och andra olägenheter upp mot kostnaden att bygga kraftledning runt alltihop. På sätt och vis blir referensvärdet en svensk ”åtgärdsnivå” – ett planeringsvärde med utgångspunkt i bred principiell försiktighet men med ansvaret riktat åt et håll.

Oron drabbar nätutbyggnaden
Mark- och miljödomstolen slår fast att ”avsaknaden av vetenskaplig bevisning” kring magnetfält inte fritar verksamhetsutövaren från att vidta åtgärder. Domstolen kräver att osäkerheten kring riskerna inte ska gå ut över allmänheten, ”utan istället drabba verksamhetsutövaren”. Tydligare kan det inte sägas.

– Vi praktiserar ingen hård gräns när det gäller magnetfält. Men helt klart har tolkningen av referensvärden stor inverkan på hur det svenska kraftnätet byggs, hur lång tid det tar och till vilken kostnad för elkonsumenterna det sker, säger Per Eckemark.