”Kunskap det enda hållbara”

”Kunskap det enda hållbara”

Värme producerad med småskalig kärnkraft är en aktuell fråga i flera finländska städer. Förgrundsgestalten Petrus Pennanens mål är att få in mer vetenskapligt tänkande och mindre alarmism i energipolitiken.

Helsingforsbesökare som förirrar sig ut på Hanaholmen strax öster om stadskärnan skrapar sig säkert ibland i huvudet och undrar vad de svarta bergen är för något. Det är inte en självklar tanke att bergen består av kol. Inte i den stad i Finland som länge varit Gröna förbundets starkaste fäste, med för närvarande 21 av 85 mandat i stadsfullmäktige.

Faktum är dock att Helsingfors har två stora kolkraftverk innanför stadsgränsen. 60 procent av stadens fjärrvärme produceras med kol. Av alla växthusgasutsläpp i Helsingforsregionen står fjärrvärmen för 45 procent. Att detta inte går ihop med en grön profil är förstås välbekant i energibranschen. En elak tolkning är att det kommunalt ägda energibolaget Helens goda affärer bidragit till politisk obeslutsamhet i saken.

Just nu gäller som politiskt mål att kolkraftverket på Hanaholmen ska stängas 2024 och ersättas med ett biokraftvärmeverk – det problem man i stället fått på halsen är att en folkrörelse motsätter sig dess föreslagna placering i Tattarmossen. Det andra kolkraftverket, på Sundholmen, där kolhögarna göms i jättesilos under marken, har planerad drifttid till 2030-talets mitt – men där möter Helsingforspolitikerna nu problemet att Finlands regering föreslår ett kolförbud från 2029.

”Den självklara lösningen är fjärrvärme producerad med kärnkraft, det bästa vore små reaktorer i Helsingfors närhet”, anser Petrus Pennanen, som tillsammans med femton andra ledamöter i Helsingfors stadsfullmäktige lämnat en motion i saken. Liknande motioner har lagts av kommunalpolitiker i de närliggande städerna Esbo och Kyrkslätt.

Vid sitt möte häromdagen (23 april) bordlade Helsingfors stadsstyrelse ärendet, som väntas komma till behandling i stadsfullmäktige den 16 maj.

Frågan är om ett trendbrott är på gång. Kärnkraftsförslaget har förespråkare brett över partigränserna. De sexton som lämnade motionen i Helsingfors stadsfullmäktige representerar åtta olika partier. När Petrus Pennanen inför fjolårets kommunalval i Finland gjorde ett första upprop om fjärrvärme av kärnkraft, fick han stöd av över etthundra kandidater på olika orter, påfallande många av dem representanter för Gröna förbudet.

Det kan påpekas för en svensk publik att kandidater i politiska val i Finland väljs in baserat på personligt röstetal, inte utgående från var partiledningen placerat dem på listan. För Petrus Pennanen blev resultatet att han valdes in i stadsfullmäktige som den första representanten någonsin för Piratpartiet.

Till yrket är Petrus Pennanen it-entreprenör och företagsledare (i företaget Leiki), med patenterad teknologi för så kallade rekommendationssystem baserat på automatiserad innehållsanalys av webbplatser. Till utbildningen är han doktor i kärnfysik, ”med stor sannolikhet den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige”, enligt en tidningsartikel där han porträtteras.

Petrus Pennanen uttalar sig bland annat så här i energifrågorna:

”Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus, men de fungerar endast då solen skiner. Det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet. All världens ’elonmuskar’ får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att använda bara vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för vårt energibehov i tre minuter.”

Någon vän av biomassa som energikälla är Petrus Pennanen inte heller. Hans argument är att skogsavverkning är till skada för biodiversiteten, att koldioxidutsläppen från biomassan inte är förenliga med klimatmålen och att de småpartiklar som uppstår innebär hälsorisker.

Det Petrus Pennanen ofta återkommer till är den allmänna bristen på naturvetenskapliga kunskaper, vilket bäddar för rädsla och alarmism. Rädslan för strålning är exempel för det.

”Allting strålar mer eller mindre. Berggrunden strålar, rymden strålar, alla levande organismer strålar, eftersom organismer innehåller kol och en viss procent av kolisotoperna är radioaktiva. Strålning kan vara dödlig eller ofarlig, det handlar enbart om dosen. Finlands (och Sveriges) berggrund ger en strålning på 3 millisievert under ett år. I Japan är motsvarande strålning bara 1 millisievert. När nyheterna berättar om tredubbelt förhöjd strålning i Japan är den alltså den samma som hos oss. Men det räcker för att japanska föräldrar inte ska tillåta sina barn att vistas utomhus.”

Petrus Pennanen hänvisar också till ställen med mycket hög bakgrundsstrålning, som i Ramsar i Iran, med 250 millisievert om året, vilket är fem gånger mer än den tillåtna årsdosen för personalen vid finländska och svenska kärnkraftverk och samma maximidos som var tillåten för den personal som röjde upp efter katastrofen i Fukushima.

”Ramsar, liksom flera andra platser med hög bakgrundsstrålning är väl beforskade, utan att man hittat någon förhöjd cancerfrekvens hos befolkningen. Snarast är människorna där friskare och lever längre”, säger han och hänvisar till begreppet hormesis, som syftar på att mängden strålning inte har en linjär påverkan på organismen. Tvärtom kan forskningsresultaten tolkas så att organismen genom årmiljonerna anpassats till strålningsnivån i omgivningen.

Fjärrvärme av kärnkraft är ingen ny diskussion i Finland. Redan på 1970-talet fördes en diskussion om värmen från de två kärnkraftsreaktorerna i Lovisa, 90 kilometer öster om Helsingfors, inte borde ledas till Helsingfors. Numera anses lösningen inte ekonomiskt försvarbar, bland annat för att reaktorerna på 2030-talet väntas falla för åldersstrecket.

Petrus Pennanen föreslår i stället små uran- eller toriumdrivna reaktorer av SMR-typ (Small and Modular Reactor), lämpade för serietillverkning, ”längst framme verkar ligga kinesiska Pebble Bed- eller amerikanska NuScale-reaktorer”. Det är reaktorer som inte kräver bränslestavar eller vatten under högt tryck eller skyddande stålkonstruktioner, bara en saltblandning för kärnreaktionen, som släcker ner sig själv, om något skulle gå fel. Hela anläggningen kunde transporteras med långtradare och fraktas bort för återvinning efter att den tjänstgjort färdigt, som Petrus Pennanen beskriver saken.

Hur har motionen i stadsfullmäktige tagits emot?

”Diskussionen har varit förhållandevis saklig och positiv. VTT (statligt teknologiskt forskningscentrum) fann i en utvärdering nyligen att småreaktorer kan vara lönsamma. Energiföretaget Helen har lovat ta med småreaktorer som ett planeringsalternativ, när man söker ersättning till kolet. Strålsäkerhetscentralen STUK har börjat utreda om småreaktorer som släcker ner sig själva kan få mindre stränga regelverk än traditionell kärnkraft.”

Dessvärre kvarstår grundproblemet, nämligen de bilder människor har i sina huvuden, säger Petrus Pennanen:

”Så fort ordet kärnkraft nämns, ser människor framför sig Tjernobyl eller mastodontbyggen som Olkiluoto 3. De små reaktorerna är rena motsatsen till det. Problemet är pedagogiskt. Vill man ha en utsläppsfri och miljövänlig lösning med hög tillgänglighet finns för Finlands förhållanden inga alternativ som kan tävla med kärnkraften.”

”Den enda hållbara energipolitiken är den som bygger på kunskap”, säger doktorn i kärnfysik, Petrus Pennanen.

 

4 Kommentarer
Svenolof Karlsson
Av Svenolof Karlsson
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Gunnar Björklund skriver:

    Varför är det så tyst om toriumdrivna reaktorer?

  2. Sven Fernqvist skriver:

    Den okunnige har lätt för att bli rädd och försiktig. Kunskap om energi måste spridas mer. Folk i allmänhet har ingen känsla för vad verklig energibrist skulle betyda. Det är för stort, svårt och därmed ogripbart. Så vad gör vi? Jag tror att ett långsiktigt arbete med att sprida fakta om olika energislag är en effektiv väg. Var finns alla kunniga ingenjörer och naturvetare i debatten?

  3. Robert Fischer skriver:

    Avfallsförbränning? Bioenergi? Spillvärme? Utnyttjas dessa resurser redan fullt ut?

  4. Jan-Åke Jacobson skriver:

    Vilka avfall lämnar den processen och vad säger miljökonsekvensbeskrivningen om avfallets hantering?