Mindre, kundägda elnätsföretag borde inte regleras på samma sätt som de största. Det menar Anders Mannikoff, ordförande i Lokalkraft Sverige och vd i Herrljunga Elektriska AB.

Med stort intresse följde jag och många med mig ESO-seminariet När kapaciteten brister. Behövs en ny reglering av elmarknaden? Många kloka insikter presenterades vid seminariet och i den tillhörande rapporten, men kanske väl mycket utifrån ett storbolagsperspektiv. Ämnet beskrevs också som komplicerat varför det kan vara på sin plats att försöka förenkla och bredda bilden.

Låt oss för ett ögonblick betrakta elkraftsystemet som ett stort träd. Det har vuxit upp under 60-70 år och därefter mognat i 30-40 år. Kraftverken, i form av vattenkraft och efterhand kärnkraft, utgör dess grova rötter som förankrar det i marken. Svenska statens stamnät motsvaras av trädstammen som tillsammans med regionnäten, de grova grenarna, bär upp lokalnäten, motsvarigheten till trädkronans grenverk. Dit ansluter majoriteten av elkunderna för att via sina egna elinstallationer mata de lampor, apparater och maskiner som omvandlar elektricitet till kundnytta, dvs kvistarna och bladen i vår analogi.

På den elmarknad vi inrättat i trädet betalar kunderna nätavgifter till ”grenverket”, ”de grova grenarna” och ”stammen” vilka alla utgör naturliga monopol. Staten har ett naturligt monopol på skatter och övriga avgifter från elanvändningen. Återstår gör den konkurrensutsatta delen av elmarknaden genom elhandeln mellan ”bladen” och ”rötterna”.

Utifrån trädets tidsperspektiv har jordmånen runt dess rötter snabbt förändrats genom teknikutveckling och politiska beslut. Miljön runt lövverket har också ändrats då vissa grenar blivit överbelastade av nya blad medan andra grenar tappat sin funktion sedan blad försvunnit. När trädet nu börjat luta betänkligt och det knakar i stam och grenar har många insett att vi har att göra med en helhet, oberoende av hur vi valt att stycka upp trädet i ekonomiska och juridiska modeller. Som lokalnätsföretag måste vi självklart kunna svara upp mot våra kunders och ägares förväntningar oberoende av var i trädet det knakar, men alla – i praktiken ingen – har idag ett helhetsansvar att trädet står pall.

Energimarknadsinspektionens generaldirektör, Anne Vadasz Nilsson, kommenterade seminariet på ett bra och tydligt sätt. Jag fastnade dock vid en liten felsägning där hon sa ”kundernas elnätsföretag”, något hon omedelbart rättade. På sätt och vis var det synd att hon rättade sig för vi inom Lokalkraft Sverige kände direkt igen oss.

Av ESO-rapporten framgår att det inte skett någon omfattande konsolidering av elnätsbranschen sedan avregleringen. Då, i mitten av 1990-talet, fanns drygt 250 lokala elnätsföretag. Idag finns fortfarande cirka 170 varav de flesta är tämligen små. Det tycker vi inom Lokalkraft är bra och indikerar att de som valt att behålla sitt elnätsföretag, genom kommunalt ägande eller som ekonomisk förening, nog är ganska nöjda idag. Hade det varit en långsiktigt god affär att sälja skulle såklart fler ha följt efter och vi kanske bara hade haft en handfull stora företag idag.

Då elnätsverksamhet utgörs av naturliga monopol finns det principiellt två sätt att skydda kunderna mot låg kvalitet eller osund prissättning. Det ena sättet är att bedriva verksamheten i offentlig eller kollektiv regi. Det andra sättet är att låta en myndighet sätta upp villkoren.

I det offentliga samtalet, liksom i ESO-rapporten, talas enbart om den senare metoden. Faktum är dock att båda metoderna är i bruk då kommunala bolag och ekonomiska föreningar ofta har ägardirektiv eller stadgar som styr mot affärsmässig samhällsnytta snarare än vinstmaximering. Detta leder till att många av ”kundernas elnätsföretag” håller god kvalitet till lägre avgifter än vad som medges av myndighetens intäktsreglering. Dessutom sysslar deras organisationer ofta med andra lokalt samhällsviktiga tjänster som fjärrvärme, VA, fibernät och kundnära energitjänster, vilket skapar synergieffekter. Mindre lokala elnätsföretag styrs, vid jämförelse med stora företag, mindre av förhållanden på den internationella kapitalmarknaden och mer av lokalsamhällets behov där ekonomiska överskott och arbetstillfällen stannar kvar i bygden.

Vi menar att författarna Lars Bergman och Bo Diczfalusy, genom sin rapport, lagt en bra grund för nödvändig förändring av elmarknaden. Vi hoppas att Anne Vadasz Nilsson oftare ska använda begreppet ”kundernas elnätsföretag” och ta initiativ till en uppdelad reglering där lokalt ägda små och medelstora verksamheter bedöms på sina meriter i lokalsamhället snarare än på den internationella kapitalmarknaden. Och till sist, som stadssekreterare Sebastian de Toro föredömligt tog upp i sina avslutningsord, så måste elkunderna ges en plats vid bordet tillsammans med myndigheten och energiföretagen.

För oss i Lokalkraft Sverige, där medlemsföretagens kunder är desamma som dess ägare, har vi kunderna naturligt med oss vid bordet – men idag sitter vi vid ett eget litet bord. Nu ser vi fram emot ett långbord under trädet. Långbänken vill vi dock slippa.