Holland är det stora föredömet i hanteringen av tillståndsprocesser, enligt en konsultrapport beställd av Finlands Näringsliv. Tre sätt att effektivisera processen är one-stop shop-principen, digitalisering och en fastställd tidsgräns för hur länge tillståndsprocessen får ta.

En nyckel för att få fart på investeringarna ligger våra egna händer, nämligen effektiviteten i tillståndsprocesserna, säger Jyri Häkämies, vd för Finlands Näringsliv (jämförbart med Svenskt Näringsliv), i en aktuell rapport som bland annat jämför lagstiftning och praxis i Finland, Sverige, Polen, Tyskland och Holland.

Rapporten, Investoinnit liikkeelle lupakäsittelyä uudistamalla (finns bara på finska), framtagen av Ramboll, konstaterar att de nämnda länderna alla omfattas av samma EU-lagstiftning och att kraven i tillståndsprocessen är likartade. Dock kan det skilja väsentligt hur lagen implementerats i de olika länderna.

Även en jämförelse av processerna rakt av kan vara krånglig, beroende på att de involverade myndigheterna kan agera med olika effektivitet och snabbhet även inom länderna. Inte minst gäller det Tyskland, där de sexton delstaterna har möjlighet att stifta egna kompletterande lagar och lagtolkningen hos enskilda handläggare dessutom kan skilja sig åt avsevärt.

Angående Sverige uppehåller sig rapporten särskilt vid Miljöbalken, som i sin grundstruktur legat fast sedan den trädde i kraft 1999. Rapporten nämner att behovet av en reform av tillståndsprocesserna är en stor fråga i den svenska debatten, men konstaterar att diskussionen är spretig och att det inte går att närmare bedöma när ny lagstiftning kan finnas på plats.

Miljöbalken har trots allt positiva drag, enligt rapporten, nämligen genom de möjligheter som ges till samråd och informationsutbyte med berörda myndigheter innan ansökan om miljötillstånd lämnas. Detta bidrar till att göra processen mer effektiv och rationell, med rapportens ord.

”Typiskt är att man drar ut på samrådsskedet tills alla parter är eniga” och man fått till stånd ett ”paket” som inte behöver kompletteras ytterligare för att kunna handläggas, sägs det.

Holland lyfts i rapporten fram som ett föredöme. Grunden är en ambitiös strävan till ”äkta integration” av de olika frågeställningarna i tillståndsprocessen och digitaliserad handläggning.

Även ickefinskkunniga lär kunna ta del av denna principiella jämförelse mellan den holländska processen (till vänster) och den finländska (till höger). Miljökonsekvensbedömningen och processerna för miljötillstånd, kemikalietillstånd, fysisk planering och byggtillstånd är i Holland alla samlade med en ingångspunkt och en utgångspunkt, och först där kan ett överklagande göras. I Finland är det fråga om fem separata processer, varav fyra kan överklagas var för sig.

Bland annat har Holland integrerat flera tidigare sektortillstånd till ett enhetligt miljötillstånd, även när det gäller stora projekt, och detta i ett så kallat one-stop shop-förfarande. Alltså så att allt samlas i en enda ansökan, och så att ett överklagande av beslutet på motsvarande sätt sker i en enda process.

Tillsvidare inkluderas inte tillstånd baserade på vattenlagen och Natura-undantag baserade på naturskyddslagen i det holländska one-stop shop-konceptet, men enligt rapporten är ett lagförslag aktuellt som ska inkludera också dem redan under 2023.

Ingången till one-stop shop-plattformen, omgevingsloket.nl (”miljöluckan”), är öppen för alla. Både den som lämnar tillståndsansökan, konsulter och andra kan följa och bidra till de olika stegen i tillståndsprocessen och ta del av myndigheternas informationsdatabas. Även överklaganden kan lämnas via portalen till en engångskostnad på 100 euro.

Rapporten från Finlands Näringsliv kommenteras i en färsk artikel i den finländska webbtidningen MustRead av bland annat Fortum. Även om handläggningstiderna i Finland är kortare än i Sverige anses de också i Finland vara längre än de skulle behöva vara.

Artikeln konstaterar att alla länder har sina egna utmaningar. Till exempel kräver Finland tillstånd i en större utsträckning än EU:s lagstiftning egentligen förutsätter. Det händer också att myndigheter överklagar varandras beslut och därmed ytterligare förlänger processen.

Fortums ESG-chef Fredrik Blomfelt efterlyser framför allt fastställda, bindande deadlines för tillståndsprocesserna så att till exempel investerare skulle kunna agera med större förutsägbarhet.

Han nämner den komplikation som ligger i att en ansökan behöver vara av tillräcklig kvalitet, och alltså inte kräver kompletteringar och fortsatt informationsinhämtning, för att kunna handläggas enligt ett schema.

”Lösningen kunde vara att varje skede i processen hade sin egen deadline. Handläggningstiden skulle börja ticka först när ansökan håller tillräcklig nivå”, säger han i MustRead-artikeln.

En annan slutsats är att man i Finland, liksom i Sverige, behöver bli bättre på samordning mellan myndigheterna, både de som hanterar tillståndsfrågor och de som utför tillsynen.

Fredrik Blomfelt föreslår att en mångsektoriell tillstånds- och tillsynsmyndighet grundas i Finland, så att allt alltså skulle hanteras under samma tak.

Vad gäller one-stop shop-principen finns den redan införlivad i gällande EU-direktiv. Innan den kan implementeras i verkligheten återstår dock mycket att göra, konstaterar han:

”Ett eget kapitel är den planering som ligger på kommunerna. En hårt driven standardisering av kravställningen fungerar inte där. Ett exempel kan vara vilket minimiavstånd som ska finnas mellan en vindmölla och bebyggelse. Landskapstopografin avgör i hög grad hur mycket vindkraften stör, och landskapet ser som bekant väldigt olika ut på olika platser”, säger Fredrik Blomfelt.

Ännu ett inspel på det här temat ges i en nypublicerad artikel i tidningen Energi, utgiven av Energiföretagen Sverige. Här refereras en studie av den brittiska miljölobbyistorganisationen Ember som gör gällande att tillståndsprocessen för vindkraft i Sverige är nästlängst bland 18 undersökta länder, nämligen i genomsnitt 108 månader. Till exempel i Finland är den 60 månader.

***

Foto: Wikimedia/Hanneke