DEBATT
Vad har denna regering egentligen gjort för elkunderna? Det frågar elmarknadsanalytikern Mats Nilsson och påpekar att i stället för att som utlovat sänka elskatten, så har den höjts. Det är svårt att komma på en enda åtgärd som förbättrat hushållens elräkningar, skriver han.

Regeringen har sagt sig vilja sänka skatten på el. I verkligheten har den höjt den två gånger. Samtidigt skylls elmarknadens alla problem på tekniska faktorer medan Svenska kraftnät får allt större makt. Men vad har någon egentligen gjort för elkunden?

Energiminister Ebba Busch har vid åtminstone ett tillfälle talat om regeringens ”70 åtgärder för elmarknaden”. Det låter som en handlingskraftig insats. Problemet är bara att listan inte finns tillgänglig. Trots begäran om utlämnande har jag ännu inte fått se några konkreta dokument. Vad består åtgärderna av? Vem har de varit till för? Och viktigast av allt, har någon av dem faktiskt lett till lägre kostnader för elkunderna?

Det är svårt att komma på en enda åtgärd som förbättrat hushållens elräkningar. I stället har skatterna höjts, nätavgifterna skjutit i höjden och Svenska kraftnäts inflytande över systemet vuxit utan insyn eller ansvar. Samtidigt tvingas hushåll som gjort rätt, som investerat i värmepumpar, elbilar och energieffektivisering, betala priset för en politik som alltmer tappat kontakten med verkligheten.

Denna regering gick till val på att sänka elskatten. Faktum är att den gjort tvärtom. Inte en gång, utan två. För hushåll som kämpat med skenande elräkningar är detta mer än ett politiskt svek. Det är ett ekonomiskt bakslag.

”Nu är det de fasta kostnaderna, nätavgifter, skatter, moms på skatter som är högre än kostnaden för själva förbrukningen.”

Så skriver en villaägare i det material som Villaägarnas riksförbund samlat in, med över 900 berättelser från hela landet. Det är berättelser från människor som investerat i värmepumpar och elbilar, isolerat sina hus, bytt fönster och justerat sitt beteende efter politikens signaler. Det är berättelser om tilltro och om svek.

Investeringar som straffar
”Vi som precis investerat i elbilar känner oss blåsta av regeringen. Det här är ren korruption.”

En annan skriver: ”Jag använder Tibber och laddar upp elbilen när det är billigast. Ändå får jag betala tusenlappar i fasta avgifter för slitaget på elledningar. Jag har redan betalat en förmögenhet i anslutning. Ska jag betala resten av livet för ett elnät jag redan äger en del av?”

Och en tredje: ”Jag har optimerat hela huset, installerat värmepump, isolerat, bytt lampor, dragit ner till 18 grader. Men det är ingen idé att spara eftersom huvuddelen av räkningen är skatter och avgifter.”

Det här är inte bara gnäll. Det är ilska från människor som försökt göra rätt och nu känner sig straffade. Som anpassat sitt liv efter politiken men som nu behandlas som belastningar.

Svenska kraftnäts övertag och misslyckanden
Under samma period har Svenska kraftnät fått ett allt större inflytande över hur elmarknaden fungerar. Men vad har det lett till?

Den flödesbaserade kapacitetsberäkningen, som skulle förbättra prisbildningen, har i praktiken ökat skillnaderna mellan elområden och skapat en djupt obskyr prisstruktur som ingen vanlig elkund kan förstå.

Den nya balansmodellen har slagit ut mindre aktörer från marknaden, precis när vi hade behövt fler som kan bidra till flexibilitet och innovation.

Problemen söder om Dalälven kvarstår, men nu har även elpriserna i norr kollapsat. Produktionsanläggningar i Norrland får i dag inte täckning för sina kostnader.

Trots fem års förberedelser inför en översyn av elområdesindelningen har ingenting hänt. Svenska kraftnät har i stället försvarat rådande ordning.

Ett konkret förslag om att organisera Svenska kraftnät enligt brittisk modell med en fristående systemoperatör har avfärdats utan vidare. Det sades att Sverige inte klarar att förändra.

Att döma av utvecklingen klarar Sverige uppenbarligen inte heller att hålla ihop en fungerande elmarknad. I dag framstår en delning av Svenska kraftnät som en alltmer avgörande reform. Vi behöver en systemoperatör som inte bara kan balansberäkningar utan som i verkligheten förstår hur en marknad fungerar. Det krävs en aktör som kan väga teknisk säkerhet mot ekonomisk rimlighet. Och som inser att elkunden är systemets slutmål, inte dess motståndare.

Systemet skyddar sig självt, inte kunden
Denna regering har inte bara misslyckats med att förbättra kundernas villkor. Den har skiftat fokus bort från kunden, både konsumenten och den småskaliga producenten, till ett teknokratiskt ingenjörsvälde. I stället för att göra elmarknaden begriplig, rättvis och effektiv har man gett utrymme för en teknisk förvaltning som saknar både ansvar och öppenhet.

Det perspektiv som dominerar är inte längre hushållets eller företagets. Det är systemets. Det handlar om flöden, marginalzoner och leveranssäkerhet. Men den viktigaste säkerheten är att människor kan planera sin ekonomi. Och där har staten misslyckats. Rejält.

Ilskan är inte längre tyst
”Jag vet inte om det blir bättre med en ny regering, men sämre än så här kan det fan inte bli.”

Så avslutar en av de många som hört av sig till Villaägarna. Och det är inte den enda som uttrycker sig i samma riktning. När förtroendet rämnar, rämnar också legitimiteten. Det är ett politiskt problem, inte ett tekniskt.

Ett samtal som måste fortsätta
Så vad har denna regering egentligen gjort för elkunderna? Inte vad den har sagt. Inte vad den har utlovat. Utan vad den har genomfört. Och vad den har försummat.

Nästa gång fortsätter samtalet på ett seminarium i Almedalen den 25 juni: Upprorsmakarna på elmarknaden – hur mår elkunderna inför valet 2026?