DEBATT
Sverige har under många år varit en förlorare i utrikeshandeln med el, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Det kan inte uteslutande vara så att alla avtal och infrastruktursatsningar, som görs för grannländernas väl och ve, blir en förlustaffär för de svenska aktörerna, menar han.
Alla ska tjäna på det annars blir det ingen affär! Det är ett av råden från den numera ålderstigna men ändå i mitt tycke relevanta självhjälpsboken De 7 goda vanorna av Stephen Covey. För svensk elmarknads del är det dags att vi börjar tänka så. Om den svenska elproduktionen ska vara en del av den europeiska elmarknaden kan det inte uteslutande vara så att alla avtal och infrastruktursatsningar, som görs för grannländernas väl och ve, i själva verket blir en förlustaffär för det svenska aktörskollektivet. Om vi ska ta hand om andra länders problem ska vi också ta betalt för det.
Bild: En av kabelförbindelserna mellan Sverige och Danmark byttes ut under 2020. Under arbetets gång på platsen norr om Helsingborg.
Min utgångspunkt är att utrikeshandel generellt sett är något bra. Om vi kan producera och sälja produkter därför att våra kostnader är lägre eller vår kvalitet högre, så är det bra. Självklart gäller samma resonemang för import. Vi ska köpa saker som andra kan göra billigare eller bättre. Men med el är det ibland inte bara varan el som det handlas med över gränserna. Tämligen ofta kan vi diskutera hur varor som kortsiktig systemsäkerhet och långsiktig försörjningssäkerhet är en del av det som handlas med över gränserna. I en sådan mer problematiserad bild av utrikeshandeln har Sverige under många år varit en förlorare.
Norrmännen har under lång tid utnyttjat det svenska elnätet för att kompensera för ett eget svagt nät. Genom Sverige trycks flöden från norra Norge genom Sverige och tillbaka in i södra Norge. Hela tanken att det svenska elnätet ska stödja den norska samhällsekonomin har tagit sitt mest bisarra uttryck i den version av beräkningar av handelskapaciteter som ska införas i oktober. Trots att inget fysiskt förändras leder den nya metoden till att den norska samhällsekonomin förbättras och den svenska blir kraftigt försämrad. Om det motsatta gällde hade metoden inte införts.
I Statnetts instruktion finns nämligen inskrivet att de ska verka för den norska samhällsekonomin. Att Statnett är beredda att gå långt för att få igenom sin vilja manifesterades för några år sedan när de, i strid med gällande EU-lagstiftningen, begränsade handeln för att straffa Svenska kraftnät när utfallet inte blev till norsk fördel. Gentemot Norge krävs det att vi inför fasbrytare som tekniskt kastar tillbaka norska flöden, norska problem, in i Norge. Vi behöver också en modernare förhandlingsstrategi som tar fasta på Coveys goda råd. Ska vi införa nya regelverk ska det finnas vinster också för den svenska samhällsekonomin.
Tyskland som aktör och handelspartner, är mer komplex. Tyskarna har inte likt Norge en uttalad strategi att sko sig på sina grannar men effekterna blir delvis detsamma. En mycket dålig energipolitik har lett till massiva problem med systemsäkerhet och en energiförsörjning som nu blivit så dyr att Tyskland håller på att avindustrialiseras. De tyska problemen kommer att få stora konsekvenser långt utanför elmarknadsfären. Men en viktig fråga är hur stort ansvar Sverige har för att hjälpa Tyskland hantera konsekvenserna av sitt politiska självskadebeteende. Om vi ska bygga ny infrastruktur till Tyskland bör vi kanske applicera mentala fasbrytare, tyska problem hör hemma i Tyskland och de ska motas tillbaka vid gränsen. Frågan som bör ställas är vad vi tjänar på att hjälpa Tyskland genom att bygga mer transmissionskapacitet dit? Win-win or no deal!
Mitt sista exempel får bli handeln med Finland. I det finska fallet är det nog ofta så att det finns gemensamma förtjänster med att handla. Men även här har en svag svensk systemoperatör haft svårt att hävda sig ibland. Finland begränsar i strid med EU-lagstiftningen regelbundet importen till Finland när kärnkraftverket Olkiluoto 3 är i drift. Skälet till detta är att en begränsning av handelskapaciteten blir ett billigt sätt för Fingrid att utan att betala för sig ”köpa” systemsäkerhet. Om Olkiluoto av någon anledning skulle fallera en timme öppnar Fingrid gränsen för billig och snabb svensk vattenkraft för att kompensera Olkiluotos uteblivna produktion. Om Fingrid accepterar att Svenska kraftnät använder Finland för att balansera det svenska systemet genom att begränsa handelskapaciteterna vore detta kanske en tänkbar väg framåt. Vän av ordning inser dock att det är bara systemoperatörerna som skulle tjäna på ett sådant systematiskt missbruk av gränsförbindelserna.
Att elmarknaden mellan länder alltmer binds samman kan i grunden vara något gott. Men det ligger inte i svenskt intresse att hjälpa länder med mycket pengar och usel infrastruktur, eller ta konsekvenserna för en kass energipolitik. Att tordas påpeka att det är fel att bryta mot reglerna för handel borde vara en självklarhet. Jag rekommenderar därför Coveys bok till Svenska kraftnäts tillträdande styrelseordförande Torbjörn Wahlborg och till energiminister Ebba Busch. Gärna gränshandel och transnationella avtal. Men bara om det som helhet gagnar oss.
