DEBATT
Aldrig förr i svensk politik har väl ett så ekonomiskt omfattande åtagande för skattebetalarna föreslagits på så lösa grunder, skriver Maria Röske angående förslaget till finansiering av ny kärnkraft. Om utredningsförslaget genomförs riskerar mycket resurser bindas helt i onödan för så lång tid att vare sig elektrifieringsmål eller klimatmål uppnås, menar hon.
Så har regeringens särskilda utredare presenterat sitt förslag till hur ny kärnkraft ska kunna finansieras trots näringslivets ointresse av att stå för den finansiella risken. Och aldrig förr i svensk politik har väl ett så ekonomiskt omfattande åtagande för skattebetalarna föreslagits på så lösa grunder, och med så lite bakgrundsinformation kring det faktiska behovet och om alternativa vägval. Utredningen visar inte ens vad det är för problem man hoppas lösa genom att till en kostnad av 400 miljarder kronor bygga fyra-fem nya reaktorer med en produktionskapacitet av 4000-6000 megawatt, när det samtidigt är möjligt att kombinera investeringar i förnybar elproduktion med energieffektiviseringar, och därigenom uppnå samma effekt till en lägre kostnad och utan att skattebetalarna behöver stå för finansieringen.
Bild: Finansmarknadsminister Niklas Wykman tar emot förslag från utredaren Mats Dillén. Från regeringens sändning av presskonferensen.
Först: 400 miljarder kronor är en så abstrakt stor kostnad att den kan vara svår att greppa. Som en jämförelse kostade Trafikverkets underhåll av Sveriges järnväg mindre än 15 miljarder förra året. Vi talar alltså om resurser motsvarande mer än 25 års järnvägsunderhåll!
I förslaget talas om att staten ska låna ut 75 procent av byggkostnaden, medan 25 procent ska tillföras av privata aktörer. Men det handlar om lån där skattebetalarna tar hela kreditrisken. Samtidigt föreslås att kärnkraftbolaget, för att alls kunna återbetala investeringen, ska ges ett garanterat pris på 80 öre/kWh, dvs långt högre än medellpriset 2023-2024. Alla de tider på året priset ligger under den nivån garanterar staten att täcka upp glappet upp till 80 öre/kWh.
I juli 2024 har elpriset i elområde 1, 2 och 3 varit cirka 20 öre/kWh. Staten ska alltså under sådana förutsättningar betala kärnkraftbolaget fyra gånger marknadspriset för att över huvud taget möjliggöra en återbetalning av lånet. Och notan föreslås skickas till elanvändarna i form av att en redan hög elskatt höjs ytterligare. Det är inte en politik som driver på elektrifieringen. Det är en politik där skattebetalarna först lånar ut pengar och sedan tvingas att finansiera återbetalningen.
Förmodligen har utredare Mats Dillén landat i att det enbart är genom att på detta sätt slå sönder de marknadsekonomiska förutsättningarna inom energisektorn, snedvrida konkurrensen och införa en långt driven planekonomisk lösning, som det över huvud taget är möjligt att få till stånd investeringar i ny kärnkraft. Men det utredaren också borde ha tittat på är om det alls är ett relevant förslag.
Regeringens egen expertmyndighet, Energimyndigheten, har visat att det är möjligt att få ett energisystem som bygger på 100 procent förnybar el under 2040-talet. Och vill regeringen inte lyssna på den egna myndigheten kan man ta till sig Chalmers studie att ett elsystem utan kärnkraft blir billigare än ett system där man tvingat in kärnkraft. Samma resultat visar en studie vid Blekinge Tekniska Högskola, där man också kvantifierar prisskillnaden till att det billigaste kärnkraftscenariot är 470 miljarder kronor dyrare än det dyraste förnybartscenariot.
Frågan för den politiska nivån borde inte vara att först välja teknik för utbyggd elproduktion och sedan låta utreda hur den valda tekniken kan finansieras. Istället borde man från politiskt håll ställa sig frågan hur vi får till en tillräckligt snabb utbyggnad av ny fossilfri elproduktion till lägst möjliga kostnad för att kunna nå klimatmålen. Om utredningsförslaget genomförs riskerar mycket resurser bindas helt i onödan för så lång tid att vare sig elektrifieringsmål eller klimatmål uppnås.
Hej Maria,
Jag skrev en tråd på Twitter/X, kring vissa antaganden ni gör i den här artikeln. Jag pingade kontot @100_fornybart, som jag antar du har åtkomst till. Föreslår att du läser den inlagan.
Vänliga hälsningar,
Gustav Boëthius
Det här var rolig läsning, dels Maria Röskes artikel och dels kommentarerna. Mikro och makro förstår varann inte alls.
Batterilagring i en liten kontainer lokalt, medan makro tänker sig en hel kraftlednings kapacitet i vattenvolym. En Y/D startad motor som driver en tung roterande massa är svängmassa. När frekvensen halkar efter trycker vikten (massan) på och motverkar efterkälken. (ABB har den lösningen.) Utredningar, förslag och presskonferenser är bara till för att skryta lite, just den här var en grym variant mot vind och sol. 357000 arbetslösa säger väl en del om hur lyckat det är.
Att sydlänken stympades från 1200 till 800 MW beror på att förlusterna inte kan kompenseras med tillförsel av kraft så att förlusterna norrifrån ersätts. Dessutom är sydligaste delen en HVDC länk (likströmslänk) helt utan svängmassa.
Mikrofolket förstår inte svängmassa (=balanshjul) alls och asynkron som betyder i otakt. Synkronmotorer startar alltid asynkront.
Vill också påpeka att ljushastigheten i elledningar är lägre än dito i rymden och att det blir fördröjningar när svängmassan befinner sig långt från behovet och leder till självsvängning. Det märker makrofolket ganska lite av, för det är så mycket störningar i övernätet ändå. Frekvenshållare brukar först koppla in batterier för att slippa nöta på luckorna när det självsvänger. (vattenkraft) Verkar som om man övergett generator som rullande reserv som i Stornorrfors på 80-talet. De var snabba ut på nätet eftersom de bytte från motor till generator sekundsnabbt, genom att pytsa på vatten till turbinen som varit torrlagd.
Flagship One är nedlagt och Flagship Two som ansökt om en 130 kilovoltsledning skulle bli dubbelt så stort, går samma väg då köparna av metanolen är för få. De ligger ändå i överskottsområde 2. Vore det bara svängmassa eller vind och sol som fattades skulle det lätt vara åtgärdat. Men det här är ett merkantilt problem som atrofierat marknaden, så att företag och enskilda tvingats överge elkraften, enkelt uttryckt. Hela arbetslivet har ägnats åt att spara på elkraft och fjärrvärmen var ett led i detta. Att mesta utvecklingen skett i lågspänningen är kanske inte så förvånade.
Maria Röske är anställd av vind- och solkraftföretagen. Vad ska hon göra?
När bidragen försvinner i form av elcertifikat och nätanslutningar finns inget kvar att tjäna på dessa kraftslag.
Efter detta kommer Northvolt, Hybrit och H2GS att falla samman.
Den ”Gröna” omställningen tar paus på obestämd tid när verkligheten kommer ikapp och vi skattebetalare har tröttnat på att betala för en massa tokiga drömmar.
Det är synd att vi inte protesterat tidigare så att alla som satsat pengar på ovanstående slapp se att det blev inget kvar.
Bara idag var det två nyktra artiklar i DI. En om Northvolts början till slutet och en från Muf´s ordförande Douglas Thor om att staten ska gå ur alla gröna industriprojekt.
Nu i dagarna har Tjeckien skrivit ett preliminärt kontrakt, definitivt skall skrivas 2025, med koreanska KHNP på två APR1000-reaktorer. Styckpris i nuläget 8,6 miljarder USD. Beräknad kommersiell drift först år 2038.
Oklart om avfallshantering ingår. I Sverige behövs under alla omständigheter byggas ett nytt avfallslager.
Överfört till Sverige, som har ganska långt kvar innan vi eventuellt kan skriva kontrakt, så är det inte speciellt sannolikt med kommersiell drift i Sverige före år 2040!
Erfarenheterna från de senaste reaktorbyggena i Europa talar om både förlängda byggtider och ökade investeringskostnader.
Försvårar regeringen samtidigt under denna tiden all sol- och vindkraftbyggnad, som den i praktiken verkar vilja göra, så är nog artikelförfattarens oro ganska berättigad.
Konsekvenstänkande verkar ju inte direkt vara regeringens främsta gren. Det framgår t ex av regeringens sänkning av biobränsleinblandning utan att vidta någon annan kompenserande åtgärd. Det verkar nu kosta Sverige cirka 40 miljarder kr (3,45 miljarder euro), eller ca 4000 kr per capita, i uteblivet bidrag från NextGenerationEU.
När alla andra EU-länder uppfyller EU´s krav på bidrag, sökt bidrag och fått bidrag så har Sverige inte ens ansökt om bidrag.
För man har tydligen sent om länge kommit på att nu uppfyller Sverige, som enda EU-land, inte längre villkoren för att få bidrag. Ridå!
”Oklart om avfallshantering ingår. I Sverige behövs under alla omständigheter byggas ett nytt avfallslager.”
Vi behöver inget avfallslager över huvud taget; utbränt kärnbränsle kan parkeras på baksidan av ett kärnkraftverk i några hundra år och sedan blandas ut med grus för vägbyggen, alternativt användas som bränsle i snabba reaktorer. Att utbränt kärnbränsle måste begravas i hundra tusen år är en politisk villfarelse.
Några kommentarer:
Höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö kostnadsberäknades till 230 miljoner kronor år 2016, och då var det ingen på den rödgröna sidan som protesterade. Då fanns det hur mycket pengar som helst till allehanda ogenomtänkta investeringar. Här gällde det att få ett antal ”direktörer” att ta tåget istället för inrikesflyget, allt för att spara koldioxidutsläpp.
Skillnaden i lönsamhet mellan fossilfri elproduktion och kärnkraft är mycket beroende på vilken ränta man diskonterar ner framtida intäkter med. Det var på så sätt som Sternrapporten kom fram till sina slutsatser. Både kärnkraft och vatttenkraft innebär stora investeringar i startup-läget och att man sedan räknar med att man har stabila intäkter under en mycket lång period. Använder vi en tillräkligt hög jämförelseränta så blir alla projekt där resultatet kommer långt in i framtiden olönsamma, liksom att kostnaden för att skrota anläggningen och ta hand om överblivet utbränt bränsle också räknas ned till en obetydlighet, så de kostnaderna behöver vi väl inte bry oss om – idag.
Vill vi att Sverige någonsin skall komma tillbaka till ett robust enenrgisystem (jo – kolla kärnkraftens track-record) så bör vi ta den här investeringen nu, skjuter vi den framför oss händer det aldrig något.
Vi hade 6 fungerande kärnkraftverk som de rödgröna spelade bort, hade vi behållt dem hade vi sparat 400 miljarder idag. Men vem tänkte väl då på morgondagen, kärnkraften var ju så dyr, och det trots att investeringarna redan var gjorda.
Även med subventionerad ränta blir ny kärnkraft olönsam. Det är därför utredningen föreslår ett garanterat elpris på 80 öre/kWh. Elmarknadens bedömning av narknadspriset fram till 2036 är på 50 öre/kWh. Det betyder att kärnkraften utöver marknadspris behöver ytterligare 60 % statliga bidrag finansierade med elskatt.
”Det betyder att kärnkraften…. finansierade med elskatt.”
Vilket är precis vad vindkraften har gjorts under de senaste tjugo åren, eller hur. Den prisgaranti som staten sätter upp är inte för att skydda investerare från marknadens svängningar utan från statens svängningar; med den historia vi har är det i det närmaste säkert att staten kommer komma på en ny idé och subventionera elproduktion från gud vet vad. I en marknad där staten helt plötsligt kan subventionera produktion så vill väl ingen vettig människa investera långsiktigt.
Jag är inte för att staten åter igen skall gå in och styra men att denna subventionering är något nytt eller något som bara gäller kärnkraft är fel.
Med vetskapen om våra politikers snabba svängningar än hit och än dit, så är det osannolikt att en privat investerare vill satsa så stora belopp och med påbörjad återbetalning om först kanske 10 år. Nya regeringar hinner följa prästens lilla kråka ända fram till dikeskörningen, innan ett kärnkraftverk har hunnit upp på banan och börjat producera el och intäkter. Därför är det rimligt att staten tar kostnadsrisken för den politiska osäkerheten. Kan staten hala upp den ena långsjalen efter den andra på fossilfritt stål, nya vindkraftverk (vem betalar anslutningen från ett havsbaserat vindkraftverk till stamnätet på land, fråga Anna Borg), höghastighetsjärnvägar, etanolsatsningar och vår Herre vet vad, så varför sätta den röda linjen vid någonting som kanske kan rädda Sverige från framtida elkaos.
Hur många elkraftsingenjörer sitter det i Sveriges Riksdag och hur många borde det sitta med tanke på de utmaningar vi har framför oss. Och varför är det SD som har flest civilingenjörer i Riksdan, SD är det ju ändå ingen som lyssnar på.
I 400 miljarder ingick inte:
1. Tågset.
2. Järnägsbyggnader.
3. Anslutningsjärnvägar.
4. 5 mil anslutning till STockholm
5. Anslutning till Malmö.
Det finns inget som tyder på att dessa projekt på något sätt skulle gå på under 200, troligen 300 miljarder. Och ja, det var 230 miljarder när alla visste att det var grovt felaktig. Sedan höjde de ”prognosen” till 360 miljarder. Likväl var den grovt felaktig exkluderat de 5 punkterna ovan.
Det som till sist knäckte Trafikverkets vilja att fortsätta propagera för projektet var när det kom politiska motiv att anslagen järnvägsunderhållet inte skulle höjas. Bara HHT projketet skule kräva 10-12 miljarder årligen i service/underhåll och detta skulle därmed tas från kollegorna på Trafikverket och deras budgetar. Plötsligen så var det inte längre aktuellt med ”glädjekalkyler”. Kort därefter blev det 360 miljarder och i realiteten erkände de snabbt att det troligen var i underkant. Exkluderat de 5 kostander som gällde ovan.
För de som någonsin räknat på ASEK så förstod man snabbt att ”nyttan” med projketet var synnerligen begränsat. De fick desperat räkna in hur markvärdena stiger i värde, dock inte från när järnvägen är klar utan redan från dag 1. Dvs kanske 20 år innan själva spåret/stationen kommer att användas. Kanske 3-5 år innan klart spår hade varit ”rimligt” men nu blev alltså nuvärdet 15 år tidigare allt för att driva upp den fiktiva nyttan med projketet.
Lite off topic men som kmmentar på dina 230 miljarder (som alltså sedan flera år varit en mycket grovt fel som beskrivande kostadskalkyl).
Tack Maria – det är ”helt åt helvete” ursäkta kraftuttrycket att regeringen och energiministern har läst in sig i kärnkraftskåpet. Hur kan en regering strunta i sin egen expertmyndighet? Hur kan en regering som säger sig värna om den fri marknaden sätt alla marknadskrafter ur spel? Hur kan en regering som så enögt till på kärnkraft ducka för den stora säkerhetspolitiska risk ett kärnkraftverk utgör? Decentraliserad energiproduktion, decentraliserad energilagring, både BEV och stationära batterier är att föredra ur alla synvinklar.
Kanske är det så att de bara fortsätter i tangentens riktning – Svensk energiproduktion har alltid varit ett favoritområde för politiker. Vi har under de senaste 30 åren byggt upp en helt meningslös vindkraftsindustri så vad är mer naturligt än att fortsätt med kärnkraft; visst kan man tycka att de istället skall skapa en batteriindustri eller en vätgasindustri men det bästa vore kanske om de höll sig borta från energiproduktion.
Energipolitiken är Tidöpartiernas älsklingsområde. Här finns det oändligt med pengar att slösa på olönsam teknik. Till andra områden som klimatpolitik, järnvägsunderhåll, snabbtåg, sjukvård, skola och åtgärder mot arbetslösheten finns det inga nya pengar. Vindkraften har gett oss Europas lägsta elpriser. Det är inte meningslöst utan högst väsentligt.
”Energipolitiken är Tidöpartiernas älsklingsområde.”
Med en historisk tillbakablick som sträcker sig mer än två år så tror jag man kan säga att energipolitik är partiernas älskningsområde.
Att vindkraften gett oss de låga elpriserna är en politisk sanning som vänsterpopulistiska partier upprepar. Vi har låga elpriser tack vare vattenkraften och kärnkraften; det tillskott som den bidragsuppbyggda vindkraften ger kunde vi vara utan. Hade vindkraften varit den avgörande faktorn så undrar men varför länder som Tyskland och Danmark har de lägsta elpriserna istället för de högst i Europa. Sverige har inte de lägsta elpriserna i Europa utan dessa återfinns i länder som Norge – vattenkraft – och Frankrike – kärnkraft.
Titta på lite data – ta elproduktionen per kraftslag, timme för timme, och jämför med vår export. Du kommer att inse att den vindkraftsel som produceras till största delen exporteras. Vi har under drygt tjugo år med skatter byggt upp en industri som inte fyller något behov.
Regeringen borde släppa elproduktion, effekt- och frekvenshållning till markanden och ängna sig åt infrastrukturen. Ta elnätsföretagen i örat och se till att vi får stabila elnät på nationell, regional och lokal nivå, så att all el som produceras på tak, vindkraftparker, vattenkraftverk, kraftvärmeverk och buffras i batterier samt vattenmagasin, når användarna när elen behövs. Det är dags att se över koncessionssystemet, korta tiderna och erbjuda skötseln till elföretag som ger mest nytta för pengarna. Tariffsystemet behöver reformeras så att elflöden som byter riktning betalas på rätt sätt.
”Släppa frekvenshållningen till marknaden”, antar att du menar även den operativa?, samt tvinga fram stabilitet av elnätsföretagen.
Vilken stabilitet då?
Frekvensstabilitet?
Som förutsätter att det finns en tillräcklig mängd rotationsenergi (svängmassa) i roterande synkronmaskiner för momentan (med ljushastigheten) respons vid vissa stora felfall.
Vindkraft, solkraft och batterier ger inget alls av detta.
Spänningsstabilitet?
Denna försämrades radikalt i södra Sverige genom att 8 stora generatorer försvann i 6 nedlagda kärnkraftverksblock med deras stora reaktiva produktionsförmåga och dessutom samtidigt då deras mycket stora rotationsenergi (jfr ovan).
Genom bortfallet av de 5 sista (i O2, R2 o R1) av dessa blev dessutom överföringsförmågan i den för B1-2 ersättande Sydlänken bara 800 MW av planerat 1200 MW.
Och de reaktiva bidragen till nätet från vindkraften, vars asynkrongeneratorer konsumerar reaktiv effekt för sin drift, är fortfarande blygsam.
Att lagra stora energimängder, som i vattenkraftens magasin, i batterier är fullständigt orealistiskt.
Vilka energimängder menar du då med buffring i batterier?
Och dessutom så kommer en ännu kraftigare korttidsreglering i vattenmagasinen att orsaka ännu större skador i våra älvar.
Jag undrar nu, vad du egentligen menar.
Vilket är regeringens ansvar för vår elförsörjning?
Eller skall detta ansvar, som hos vissa tidigare regeringar, i stort sett överlåtas åt Elmarknaden?
Vem ansvarar för elkraftsystemets driftsäkerhet?
Vilken roll skall Svk ha?
Klas Roudén – Det finns redan en marknad för stödtjänster och SVK köper: FCR-N, FCR-D upp, FCR-D ned, aFRR, mFRR energi och mFRR kapacitet. Vi är bara i början. Efterfrågan skapar utveckling. Ju fler som utvecklar desto smartare lösningar etableras. Politiker ska inte syssla med teknisk utveckling. De ska skapa förutsättningar för den.
Ordet stabilitet i hop med elnät var kanske olyckligt valt. Bättre med robust – styvt elnät. Vi har ingen elbrist utan ett elnät som inte kan överföra den efterfrågan som finns. Där behövs nya förutsättningar anpassade till dagens mångfald av elproduktion med växlande flöden i elnäten.
”Istället borde man från politiskt håll ställa sig frågan hur vi får till en tillräckligt snabb utbyggnad av ny fossilfri elproduktion till lägst möjliga kostnad för att kunna nå klimatmålen.”
Nej, vi skall inte ha några klimatmål över huvud taget; klimathotet är ett korthus som limmats ihop med grupptänkande. Det har naturligtvis gett sol och vindkraftsföretagen åtskilliga miljarder under de senast åren och det är naturligtvis Maria Röskes uppdrag att se till att den pengaströmmen finns kvar. Det enda det har lett till (förutom vinster i Luxemburg) är en havererad energimarknad där ingen längre kan tjäna pengar utan statliga bidrag.
Vi skall naturligtvis omedelbart stoppa alla bidrag till sol och vindindustrin och naturligtvis inte ge oss in i ytterligare en statlig finansierad utbyggnad av energiproduktion. Det vi ska göra är att avveckla Energimyndigheten och ersätta Strålsäkerhetsmyndigheten med en Strålmöjlighetsmyndighet. Sverige kan vara helt självförsörjande på både el och fjärrvärme utan att vår natur förstörs. I den ordning vi har idag så är det självklart att ingen vettig investerare vill bygga ett kärnkraftverk om inte staten går in och betalar.
Ta en titt på vad Moltex Energy arbetar på.