Det är ”för trist”, säger Karlshamnsverkets vd Henrik Svensson, att Sverige hamnat i ett läge där el produceras med olja. Grundproblemet är att kraftsystemet försummats.
”Sverige behöver politisk enighet om vad kraftsystemet ska kunna leverera, men överlåt designen åt ingenjörerna och samhällsplanerarna”, är hans recept.

Det oljedrivna Karlshamnsverket beskriver sig som den sista livlinan i det svenska kraftsystemet. Under vintersäsongen – från den 16 november till den 15 mars – är kraftverkets kapacitet till största delen upphandlad som effektreserv av Svenska kraftnät. Om den kapaciteten inte räcker till, är det roterande bortkoppling av elkunder som gäller.

Bild: Karlshamnsverkets vd Henrik Svensson. Foto: Oskar Omne.

Så långt har det inte gått, men det säger något om Sveriges elsystem att Karlshamnsverket under 2021 var i drift mer än sammanlagt under hela tioårsperioden 2011-2020. Sammanlagt startades kraftverket 63 gånger under året och 110 GWh el producerades. Det motsvarar årsanvändningen av el för närmare 10 000 villor.

Året 2022 har börjat i samma stil. Enligt ENTSO-E:s databas för elproduktionen producerade Karlshamnsverket el vid sju tillfällen under perioden januari-mars, och och den gångna veckan – den 26 och 27 april – var det dags igen.

Detta inte i egenskap av kontrakterad effektreserv, utan som svar på prissignal. Trots den mycket höga kostnaden för att producera el med olja, aktiveras elproduktionen i dagsläget alltså av marknaden.

Kraftverkets vd Henrik Svensson menar att det är ”för trist” att läget i södra Sverige tillåtits bli så extremt. Han påpekar att växthusgasutsläppen ändå inte ökar totalt sett, som följd av att Karlshamnsverket kör i gång.

”All tillgänglig fossilfri kraftproduktion är redan utnyttjad till max när Karlshamnsverket aktiveras. Om inte vi skulle köra, skulle alternativet vara andra fossila kraftverk, kol- eller gasdrivna, på kontinenten.”

Sett i ett längre tidsperspektiv illustrerar Karlshamnsverkets elproduktion att ambitionen med indelningen av Sverige i elområden misslyckats.

Bakgrunden är välkänd för Second Opinions läsare: Med nedläggningen av kärnreaktorerna i Barsebäck åren 1999 och 2005 förlorade Skåne 8 TWh närproducerad el, vilket medförde effektbrist och behov av eltillskott utifrån, framför allt från norr. Proportionen efter kärnkraftsnedläggningen var att bara 4 procent av den svenska elen producerades i söder, medan användningen motsvarade 20 procent.

På svensk sida hanterades underskottet genom att elexporten till Danmark stryptes. Branschorganisationen Dansk Energi anmälde Sverige till EU för diskriminering av utländska kunder. Interna flaskhalsar fick inte flyttas ut till nationsgräns, utan skulle hanteras inom landet. Svenska kraftnäts beslut blev en indelning av Sverige i fyra elområden, som då vart och ett blev ett eget marknadsområde med egen prisbildning på elen.

Den bakomliggande tanken var att de prisskillnader på elen som skulle uppkomma skulle fungera som incitament för investerare och driva fram de nödvändiga satsningarna på ny elproduktionskapacitet.

Prognoser som visat sig vara dubbelt fel. Trots obalansen mellan elproduktion och elanvändning i söder höll sig elprisskillnaderna mellan elområdena länge på en beskedlig nivå. Inte heller ökade elproduktionskapaciteten i syd – det blev i verkligheten tvärtom.

Effekten kom desto mer brutalt 2020, då elprisskillnaden mellan norr och söder i Sverige skenade i väg, det till en nivå där skillnaden trots tillfälliga nedgångar befunnits sig sedan dess. Händelseutvecklingen kopplas på politiskt håll i dag gärna till Putin och det upptrissade gaspriset. Men prisskillnaden hade alltså etablerat sig långt innan Ukrainakrisen eskalerade.

Den obalans som skapades genom nedläggningarna i Barsebäck har i dag alltså ersatts med en ännu större obalans.

”Sett i ett elsystemperspektiv hänger allt logiskt ihop. Efter Barsbäcknedläggningen har södra Sverige länsats på nästan all annan storskalig, planerbar elproduktion, förutom ytterligare fyra kärnreaktorer även det toppmoderna Öresundsverket. Drift- och säkerhetsmarginalerna i kraftsystemet har minskat. Behovet av stödtjänster har ökat. Svenska kraftnät har tvingats till allt större överföringsbegränsningar i kraftsystemets sammanlänkningar, inom landet och med omvärlden.”

De havsvindkraftsparker som planeras utanför Sydsveriges kuster kommer inte att räcka till för lösa de problem som kraftsystemet står inför. Kraftsystemet handlar om mycket mer än volymen producerad el, framhåller Henrik Svensson.

Vad behöver Sverige göra för att få det kraftsystem som landet behöver? Här i korthet Henrik Svenssons recept:

”Först och främst behöver politisk enighet fastläggas kring vad kraftsystemet ska kunna klara av att leverera”, säger han, och för detta behöver politikerna förhålla sig till i varje fall följande frågor:

– Är det rimligt att medborgare och industri ska kunna få sitt behov av el tillgodosett när de så önskar eller bara när tillgången så tillåter?

– Är det rimligt att normalt förekommande störningar ska kunna hanteras utan oacceptabelt stora inskränkningar i leveransen av el?

– Är det rimligt att gemensamt finansierade tillgångar till exempel i form av överföringssystem för el ska kunna nyttjas på ett effektivt sätt utan begränsningar?

– Är det rimligt att den el vi tillhandahåller inom landet ska leva upp till det så kallade energitrilemmat, det vill säga vara tillgänglig för alla och vara hållbar ur såväl miljö- som socioekonomiskt perspektiv?

– Är det rimligt att det finns en beredskap för risker, kris och krigsliknande tillstånd eller till och med krig?

”Är svaren på dessa frågor ja och politiken dessutom enig i saken, ska det rimligtvis gå att komma överens om ett ramverk för kraftsystemets utveckling”, säger Henrik Svensson.

”Politisk detaljstyrning är inte önskvärd, ramverket räcker”, tillägger han och preciserar saken så här:

”Överlåt designen åt ingenjörerna och samhällsplanerarna. Se till att befintliga resurser får förutsättningar att finnas kvar för att möjliggöra fortsatt drift av kraftsystemet parallellt med att designen av framtidens kraftsystem pågår. Planerbar synkront ansluten kraftproduktion bidrar till stabilitet, störningstålighet och överföringsförmåga. Säkerställ att ekonomisk ersättning för stödtjänster utgår och designa kraftsystemet för att behovet av stödtjänster på sikt kan minska.”

”Planera för och bygg ut planerbar, fossilfri kraftproduktion framför allt i södra Sverige där behovet för närvarande är som störst. Var uppmärksam på behovet i norr och agera i god tid på signaler från industri och andra stora elkonsumenter. Förstärk överföringssystemet för el och bygg bort flaskhalsar.”

En annan fråga till politikerna handlar om att kraftsystemets leveransförmåga bör målsättas. Sannolikt ska en relativt hög självförsörjningsgrad eftersträvas inom samtliga fyra svenska elområden. Med självförsörjningsgrad avses effekt – inte energi, inskärper Henrik Svensson.

”Den tillgängliga planerbara effekten behöver sannolikt täcka mer än 50 procent av behovet inom respektive elområde under topplasttimmen för att tillgodose en välfungerande elmarknad med någorlunda förutsägbara och konkurrenskraftiga priser på el samt en tillräcklig risk- och krisberedskap.”

Om detta kan åstadkommas, sker en succesiv förbättring av kraftsystemet. Behov av stödtjänster kommer att minska och elområden kommer att kunna avvecklas, menar Henrik Svensson.

”Vid anslutning av ny produktionskapacitet ska samma krav gälla för alla oavsett teknik. Alla produktionsslag kan bidra till att leverera energi till elmarknad och elkonsument, men de fysikaliska egenskaper som krävs för att hantera driften av kraftsystemet måste säkerställas.”

”I grund och botten handlar det om att kunna reglera spänning och effekt. Om man inte kan eller vill bidra, bör principen ’polluter pays’ tillämpas, vilket innebär att man köper dessa förmågor från en annan aktör, om man själv saknar förmågan att bidra till säker och stabil drift av kraftsystemet”, säger Henrik Svensson.