I grunden finns det något hälsosamt att socialdemokraterna vill att staten ska återupprätta marknadens förtroende för statens intentioner, och därmed återställa den politiska risken till hälsosamt låga nivåer, skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson angående förslaget om ”folkhemsel”. Men han ifrågasätter om förslaget är genomförbart. 40 öre per kWh är för lågt för att driva investeringar.

Att staten ska göra en stor upphandling för att få ner priserna är ingen ny tanke. Det var konsumentrörelserna Konsum och OK:s bevekelsegrunder. Svenska hushåll är idag hårt ansatta av höga energikostnader, höga livsmedelspriser, samt höga bolånekostnader. Om vi generaliserar resonemanget som förs av socialdemokraterna så kan vi tänka oss en upphandling av folkhemsmat och ett erbjudande om folkhemslån till folkhemsränta också. Varför är detta inga bra idéer?

Bild: Magdalena Andersson och Fredrik Olovsson presenterar idén med Folkhemsel. Från socialdemokraternas presskonferens (230322).

Socialdemokraterna bygger sitt underliggande resonemang på att en marknad för el inte fungerar i trängda situationer. Eftersom det i skrivandes stund inte finns något mer genomtänkt material än det som framkom vid [gårdagens] pressträff utgår mina kommentarer ifrån det som sades där.

För det första var socialdemokraterna i den regering som på åtta år avsevärt lyckades öka den politiska risken för att investera i planerbar kraftproduktion (kraftvärme och kärnkraft). Så i grunden finns det något hälsosamt att de nu vill att staten ska återupprätta marknadens förtroende för statens intentioner, och därmed återställa den politiska risken till hälsosamt låga nivåer. Att det ska ske med långa kontrakt upphandlade av staten är en intressant tanke. Är den praktiskt genomförbar?

Jag vill för det första bara göra klart att all kunskap jag har om det som hänt med de europeiska och svenska elpriserna mer beror på ett politiskt haveri än att marknaden misslyckats. Skapar staten med framtvingade nedstängningar en knapphet som gör att minsta olägenhet får priserna att rusa så är det inte ett marknadsmisslyckande. Om vi har en systemoperatör som först efter år av påtryckningar började mothandla för att upprätthålla kapaciteterna norr-syd så är inte det ett marknadsmisslyckande. (här berör jag inte den tyska statens energihaveri som ju tyvärr också drabbar kringliggande länder). Jag vill nämna detta för att motivet för ett politiskt ingripande bör vara att göra bot för den röra och det lidande man åsamkat svenska medborgare. Om vi utgår från att det är det som socialdemokraterna vill så följer nedan några av mina reflektioner kring förslaget.

Med de volymer av folkhemsel som ska upphandlas så får med redan existerande bilaterala överenskommelser en väldigt liten del som kommer att handlas på någon typ av marknad. Största kunden på marknaden blir staten.

Utformningen av auktionerna blir därför av väldigt stor betydelse. Om de ska bli tillräckliga för att garantera investeringssäkerhet pratar vi om 10-20 år långa kontrakt, kanske längre. Vad ska levereras? Rimligtvis kanske man köper en viss mängd el varje timme till ett fast pris. Hur straffar staten företag som inte levererar? Hur får vi in flexibilitet i dessa kontrakt? Hur hanterar staten motpartsriskerna, t.ex. frågan om företagen är tillräckligt livskraftiga för att ta ett 20-årigt kontrakt?

Det ska fortfarande finnas en rörlig del men den är ju avsevärt mindre än tidigare eftersom den nu bara rör 40% av våra elräkningar. Så den kortsiktiga efterfrågaflexibiliteten måste anses minska. Men vi kan inte båda ha stabila priser och efterfrågeflexibilitet så här får vi anta att för socialdemokraterna är flexibilitet en sekundär fråga.

Viktigt i sammanhanget är att 40 öre per kWh är för lågt för att driva investeringar. Vi kan möjligen få till litet mer landbaserad vind men i övrigt finns det inga så billiga kraftslag. Om vi fick en utbyggnad av bara vindkraft skulle priserna kollapsa när det blåser så då behövs egentligen inga folkhemselkontrakt. De 40 örena bör således liknas vid mäklarnas lockpriser och inte tas på allvar. Om tanken är att dessa långa kontrakt ska leda till investeringar i andra produktionslag bör vi diskutera prisnivåer som bättre reflekterar dessa kraftslags nyinvesteringskostnader.

En pikant detalj är att socialdemokraterna sannolikt i en ögonblickets ingivelse på presskonferensen sa att de skulle kombinera sin folkhemsel med ett intäktstak för elproducenterna. Om detta görs blir det trots allt en långgående reglering av elpriserna. Med prisregleringar följer en hel del andra komplikationer som jag inte ska ta upp här.

Jag har heller inte berört hur staten ska identifiera kunderna och de volymer de ska få köpa till folkhemselpris. Om elstödsdiskussionen lärt oss något så är det just att detta är svårt. Med mindre än att socialdemokraterna kommer tillbaka med en väldigt revolutionerande och genomtänkt processbeskrivning för detta skulle jag säga att här, om inte tidigare, dör deras förslag.