Produktionen av vindkraftsel slår alla rekord i Finland. Kannibaliseringseffekten har emellertid nu nått sådana dimensioner att vindkraften börjar framstå som sin egen värsta fiende.

Även elsystemet utmanas av vindkraften. Bland annat är Fingrid nu i färd med att bygga en enorm så kallad synkronkompensator.

Inget kraftslag i Finland har någonsin byggts ut i en sådan omfattning och så snabbt som vindkraften. Under åren 2022-2024 ökade den installerade vindkraftseffekten från 3 204 till 8 224 megawatt. Snart finns dubbelt så mycket installerad vindkraft i Finland som kärnkraft. När det blåser som mest – högstavärdet i fjol var 6 984 megawatt – producerar vindkraften mer än hälften av all el som Finland behöver.

Bild: Synkronkompensator under nedmontering. Foto: Statnett.

Men är allt med detta gott och väl?

Knappast för den som i dagsläget är i färd med att sätta sin nybyggda vindkraftspark i drift. Den kritiska frågan är vilken intäkt som den producerade elen ger.

Kommer utvecklingen att likna den i Sverige, ser det kanske inte så lovande ut. En omfattande genomgång av de svenska vindkraftsoperatörernas bokslut under sju år (2017-2023) – redovisat av ekonomerna Christian Sandström och Christian Steinbeck i en rad artiklar i Affärsvärlden – visade att vindkraftsbolagens marginal efter finansiella poster under dessa år var i genomsnitt minus 35 procent.

Sammanlagt under de sju åren förlorade de svenska vindkraftsbolagen 17,8 miljarder kronor. Trenden verkar dessutom vara negativ. Under 2023 redovisade de svenska vindkraftsanläggningarna en omsättning på 12,2 miljarder kronor och förluster på 4,6 miljarder kronor, vilket efter finansiella poster gav ett minusresultat på 38 procent. Totalt ökade de svenska vindkraftsbolagens skulder från 2017 till 2023 från 23,2 till 82,4 miljarder kronor.

I Finland är förutsättningarna delvis annorlunda, men på sikt kanske inte så mycket bättre.

Ett skäl till detta är den så kallade kannibaliseringseffekten – ju mer vind som produceras, desto större press sätter det på elpriset. Med växande vindkraftsvolymer blir den vindkraftsel som säljs på elbörsen efterhand allt mindre värd. Och sett till de begränsade volymerna både på Finlands elmarknad och transmissionskapaciteten med omvärlden, kommer kannibaliseringseffekten logiskt sett att fortsätta att tillta.

Detta antyds också av statistiken (nedan) för Finlands vindkraftsproduktion i oktober månad i fjol, ställd mot det finländska elbörspriset under samma period. Vid svaga vindar var elpriset högt, vid starka vindar lågt eller till och med negativt. Ju mer el som producerades, desto större förluster blev det i sådana lägen alltså för elproducenterna.

Den ljusare kurvan visar vindkraftsproduktionen av el i Finland under oktober 2024, den mörkare kurvan priset på den finländska elbörsen.

Det är till och med så att Finland nu två år i rad blivit Europamästare i negativa elpriser. I fjol var elpriset negativt under 725 av årets 8784 timmar och under ytterligare 175 timmar låg elpriset på jämnt noll cent.

Enligt Teemu Loikkanen, tidigare Finlandschef för vindkraftsentreprenören OX2, i en intervju för finanstidningen Talouselämä betalades den finländska vindkraftselen under 2024 med cirka 30 euro/MWh (ca 34 öre/kWh) jämfört med genomsnittspriset på elbörsen 45,6 euro/MWh (51,5 öre/kWh).

Eftersom vindkraften under fjolåret stod för 24 procent av Finlands el, går det att approximativt räkna fram att vindkraftselen på årsbasis fick 40 procent sämre betalt än övrig el. Eller om man så vill: el som inte producerades av vindkraft fick 68 procent bättre betalt.

Effekterna för vindkraftsproducenterna har i Finland än så länge mildrats av att en del av dem fortfarande tar emot subventioner (dock inte vid negativt elpris), utgående från så kallade inmatningstariffer (som ger ett garanterat elpris) under tolv år. För 2025 har staten budgeterat omkring 3,4 miljarder kronor för sådana subventioner.

En viss lindring ges också av systemet med ursprungsgarantier, som ju innebär att vindkraftsbolagen kan debitera extra för att kunderna ska få beskriva elen som ”grön”.

Båda dessa arrangemang ger med andra ord vindkraftsbolagen incitament för att hålla i gång elproduktionen även när den i övrigt – inte minst för konkurrenterna – innebär förluster.

Till detta kommer andra komplikationer i vindkraftens spår. En sådan handlar om att vinden som känt bara blåser ibland och inte heller kan prognosticeras med större säkerhet.

Antingen måste därför elanvändarna anpassa sig efter vinden. Eller så måste andra elproducenter anpassa sig efter vindkraftsproducenterna. Ingetdera kan sägas fungera särskilt bra, när svängningarna i vindkraftsproduktionen blir så stora som i Finland. Faktum att den finländska vindkraften ibland inte producerar någon el alls. Det händer att Finlands alla vindkraftverk använder mer el själva än vad de sammantaget producerar – fjol var det här lägstavärdet minus 23 megawatt.

En annan aspekt handlar om energisäkerheten, att det i varje läge måste finnas en tillräcklig och hållbar energiförsörjning för att möta efterfrågan. Vid hög elförbrukning och stiltje klarar sig Finland inte utan elimport.

Till detta komplikationen att vindkraften inte tillhandahåller de fysikaliska egenskaper som elsystemet behöver för att fungera. Vindkraftens så kallade asynkrongeneratorer går till exempel inte i takt med elnätets frekvens, utan måste passera en omriktare och levererar inte den rotationsenergi och andra ”nyttor” som elsystemet kräver.

Detta är också anledningen till det ovanliga bygge som systemoperatören Fingrid nu är i färd med vid elstationen i Jylkkä i Kalajoki (nära den finländska västkusten ungefär på höjd med Skellefteå), nämligen ett 83 ton tungt stålhjul, en så kallad synkronkompensator, vars enda uppgift kommer att vara att snurra runt med 3 000 varv i minuten och producera just rotationsenergi, i syfte att upprätthålla stabilitet i elsystemet.

Totalt kommer synkrongeneratorn att tillföra det nordiska synkronsystemet, som ju omfattar också Sverige, 2 GWs (gigawattsekunder), vilket kan jämföras med den miniminivå på 120 GWs som de nordiska systemoperatörerna definierat som en kritisk undregräns.

Att hjulet placeras här förklaras med den stora vindkraftsutbyggnaden i regionen. Något som för övrigt fått Fingrid att stoppa alla nya anslutningsavtal för vindkraft i västra Finland tills elnätet hunnit förstärkas, vilket bedöms vara genomfört tidigast 2027.

Kostnaden för synkronkompensatorn är 40 miljoner euro (drygt 450 miljoner kronor), vilket betalas kollektivt, inte av vindkraftsbolagen. Detta baserat på en utförlig artikel i Helsingfors Sanomat, som ansåg temat vara så relevant att artikeln fick toppa nyhetsrapporteringen.

Det kan nämnas att Fingrid är i färd med också en rad andra åtgärder för att motverka vindkraftseffekterna på elsystemet, som två så kallade STATCOM-anläggningar, som genom kraftelektronik absorberar eller levererar reaktiv effekt för att hålla nätspänningen stabil.

Mot den här bakgrunden går det att förstå att inga investeringsbeslut i ny vindkraft på länge har fattats i Finland. De vindkraftsparker som fortfarande tillkommer – enligt uppgift väntas ytterligare 1 129 megawatt ny vindkraft tas i drift under 2025 – är resultat av investeringsbeslut för mer än två år sedan.

Sammanlagt har i Finland utöver detta annonserats vindkraftsprojekt på hela 61 600 megawatt på land och 46 100 megawatt till havs. Frågan är dock hur de kalkyler ser ut som kan få investerare att verkligen sätta sina pengar på spel i de projekten.

***

Artikeln är rättad angående vindkraftens fysikaliska egenskaper.