Räknat på det elbehov som kommunicerats i den gröna omställningen av industrin i Norrbotten, kommer det nordiska genomsnittliga elpriset redan till 2030 att drivas upp till betydligt högre nivåer än i dag, enligt nationalekonomen David Sundén. Allra mest rakar elpriset i väg i norra Sverige, norra Norge och Finland, medan prisökningen i södra Sverige bara blir marginell, enligt studien.

David Sundéns rapport ”Till vilket elpris som helst?” – den tredje i Skandinaviska Policyinstitutets serie, lanserad i går (30 januari) – eldar på debatten om de aviserade stora norrländska industrisatsningarna. Enligt rapporten – för att ta ett exempel – leder en elförbrukningsökning på 40 TWh i Norrbotten 2030 i genomsnitt till en fördubbling av det nordiska elpriset, i Norrbotten och norra Norge rentav till en fyrdubbling av priset.

Bild: Ska bli fossilfritt stål. (Foto: Åsa Bäcklin/HYBRIT)

Vid rapportlanseringen i går backade David Sundén ändå en del från sin egen rapport, med hänvisning till ny information som tyder på att omställningsprocessen drar ut mer på tiden än aktörerna tidigare kommunicerat: ”När rapporten skrevs var det ett läge, nu är det ett annat läge. Ligger planerna kvar finns samma problematik kvar, men senare”, kommenterade han i Dagens industri.

En intressant fråga är om siffrorna i Sundéns rapport kan jämföras med de siffror som nyligen presenterades i Svenska kraftnäts långsiktiga marknadsanalys. Svaret är att analyserna inte kan läsas rakt av mot varandra. Men båda visar på samma trend: om industriprojekten förverkligas ungefär som beskrivet, riskerar norra Sverige att få det högsta elpriset.

Jämförelsen mellan de två rapporterna haltar bland annat för att Svenska kraftnät för vätgasstål i Norrbotten (SE1) räknar med behov av +23 TWh för 2030 och +46 TWh för 2035, medan Sundén i sin analys (där han hänvisar till kommunicerade planer) räknar med +20 TWh till år 2026 och +40 TWh till 2030.

Med så vitt skilda antaganden – 23 TWh respektive 40 TWh ökat elbehov i Norrbotten till 2030 – är det logiskt om Svenska kraftnäts och David Sundéns kalkyler skiljer sig åt sig åt betydligt. Vilket de också gör: Svenska kraftnät får elpriset i Norrbotten 2030 till ungefär 69 öre/kWh, medan priset i Sundéns kalkyl blir ungefär 117 öre/kWh.

Den senare siffran återfinns i nedanstående tabell, som sammanfattar den kalkylerade prisresponsen på den nordisk elmarknaden 2030. Utgångspunkten är det grundscenario David Sundén definierat för 2023, med addering av installerad produktionskapacitet som kan generera upp till 70 TWh extra el. Denna ökade kapacitet utgörs av el från sol- och vindkraft som fördelas ut i de nordiska elområdena i proportion till dagens fördelning.

Tabellen redovisar som synes elpriserna för 2030 beräknade över en skala för ökad elanvändning (0-49 TWh) i SE1. Att elpriserna i utgångsläget – innan efterfrågan på el i elområde SE1 antas öka – i de flesta elområden är så låga som 23-24 öre per kWh beror på att de utgår från 2018 års bränslepriser (som valts som normalprisår) men med 2023 års elutbud. En generös utgångspunkt, enligt David Sundén.

Intressantare än öresbeloppen i tabellen är brytpunkterna för när elpriserna i respektive elområden drar i väg uppåt, relaterat till ökad elanvändning i Norrbotten. I det egna elområdet (SE1) börjar priset stiga på allvar vid en ökad elanvändning 2030 i spannet 21-28 TWh. Betydligt mer dramatisk blir prisökningen ändå i norra Norge och Finland, medan elpriserna i södra Norrland och södra Sverige bara ökar marginellt.

Skulle elanvändningen i Norrbotten till 2030 öka med så mycket som 42 TWh drivs elpriset i SE1 alltså upp till hela 117 öre/kWh, medan priset i Skåne (SE4) fortfarande knappt skulle stiga alls, 26 öre/kWh. En helt omvänd situation jämfört med hur elprisskillnaderna i Sverige sett ut under de senaste åren.

En väsentlig parameter i den här skissade och i princip hypotetiska utvecklingen handlar enligt David Sundén om att överföringen från södra Sverige till elområde SE1 slår i kapacitetstaket när efterfrågan ökar.

”Av detta följer snabbt stigande elpriser som gör fossil elproduktion i Finland och i elområde NO4 i norra Norge lönsam. När överföringskapaciteten från dessa områden också slår i taken stiger priserna än snabbare”, säger han.

”Elkonsumenterna i Finland, NO4 och SE1 är de som påverkas mest av satsningarna i SE1 genom minskat konsumentöverskott. I Finland förlorar elkonsumenterna [räknat på år 2030] 30 miljarder kronor årligen. I Norges elområde NO4 minskar konsumentöverskottet med 19 miljarder kronor. Elkonsumenterna i SE1 förlorar 9 miljarder kronor per år. Sammanlagt för hela Norden minskar konsumentöverskottet med knappt 61 miljarder kronor.”

(Konsumentöverskottet definieras som skillnaden mellan vad konsumenter är villiga att betala som mest för en vara och vad de faktiskt betalar.)

Baserat på beräkningarna är David Sundéns slutsats att LKAB, SSAB, H2GS och Fertiberia 2030 – om deras kommunicerade planer förverkligas – kan förvänta sig ett elpris på som minst 118 öre per kWh: ”En sådan nivå på elpriset innebär att LKAB:s och H2GS järnsvamp och stål kommer att vara så dyra att de inte går att sälja.”

De företag som rapportserien siktar in sig på har i hög grad sågat slutsatserna. Till exempel har H2GS hållbarhetschef Lina Håkansdotter kommenterat att rapporten bygger på felaktiga antaganden. ”Siffrorna är baserade på antaganden som inte stämmer överens med verkligheten och de avtal vi, som faktiskt är aktiva på denna marknad, har tecknat. Bland annat är antaganden om marknaden och betalningsviljan hos kunderna felaktiga.”

LKAB:s direktör för klimat och information, Niklas Johansson, håller med om att i synnerhet elförsörjningen kommer att bli en utmaning efter 2030. ”Men LKAB har genom historien drivit vår förädling framåt. Det är en anledning till att vi finns kvar. Det här en fortsättning i att driva vår förädling vidare. Att inte göra något är ett recept för nedläggning. Att inte ställa om är förknippat med väsentligt högre risk.”

I fråga om den tredje rapporten i serien uttalar sig Mikael Nordlander, ansvarig för Vattenfalls omställning och representant i Hybrits styrelse: ”Rapporten beskriver scenarier där vi inte tror att man kommer att hamna, där man får väldiga obalanser. Det är olyckligt att man drar väldigt långtgående slutsatser.”

Enligt Nordlander missar analysen ”att det kommer in mer elproduktion där man redan tagit investeringsbeslut. Det väntas komma in ungefär 30 terawattimmar mer vindkraft i det nordiska systemet till 2026 och 40 till 2027. Det tippar resultatet totalt.”

David Sundén hänvisade i går själv till projektförseningar som gör läget ”betydligt mindre akut nu”. Till exempel har Fertiberia, som aviserat industriell produktion av fossilfri konstgödsel i Luleå redan till 2026, ännu inte lämnat in ansökan om miljötillstånd. LKAB:s miljöprocess för Hybritverket i Gällivare ser ut att dra ut på tiden och H2 Green Steel har förskjutit sin tidsplan.

David Sundén är disputerad nationalekonom från Handelshögskolan i Stockholm, specialiserad på de samhällsekonomiska och offentligfinansiella effekterna av marknadsregleringar och teknikomställningar. Bakom det aktuella uppdraget står alltså Skandinaviska Policyinstitutet (stiftat av Sydsvenska handelskammaren), med professorerna Johan Eklund och Magnus Henrekson i ledningen.

För projektfinansieringen står välkända forsknings- och näringslivsaktörer, Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse, Stiftelsen tekn. doktor Ernst Wehtjes fond, Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål samt en krets av privatpersoner, bland dem näringslivsprofiler som Rune Andersson, Mats Arnhög, Carl Bennet och Christer Gardell.