DEBATT
Magnus Edvinsson är starkt kritisk till regeringens hantering av vattenkraftens miljötillstånd. Det är uppenbart att regeringen inte har kontroll över processen, skriver han. ”Det är dags att agera innan ännu fler verksamhetsutövare tvingas betala priset för regeringens handlingsförlamning.”
Den sittande regeringen har nu haft snart tre och ett halvt år på sig att reda ut problemen i den nationella planen för omprövning av vattenkraften (NAP). Resultatet är inte bara otillräckligt – det är ett haveri. Ett haveri som regeringen själv bär fullt ansvar för.
Förordningsändringarna den 1 juli 2025 var inte en lösning. De var en dimridå. Ett försök att ge sken av handlingskraft, trots att alla i branschen omedelbart såg att ändringarna inte ändrade någonting av betydelse. Regeringen visste att problemen var djupare än så, men valde ändå att leverera kosmetika i stället för substans.
Konsekvenserna lät inte vänta på sig. När myndigheterna fick nya uppdrag – bland annat att utreda HATO‑värden – stoppade Miljöfonden omedelbart alla utbetalningar. Det innebar att verksamhetsutövare som ska omprövas 2026 plötsligt stod utan den finansiering som riksdagen lovat dem. Regeringen såg detta ske i realtid. Man såg att hundratals företagare hamnade i ett ekonomiskt vakuum. Och man gjorde ingenting.
Det är svårt att tolka detta som annat än ren passivitet.
När HARO‑utredningen dessutom förlängdes i sista stund till den 31 mars 2026 – utan motivering – blev det uppenbart att regeringen inte har kontroll över processen. Och när man nu tillsätter en ny utredning om Natura 2000, med slutdatum 30 november 2026, cementeras bilden: regeringen skjuter problemen framför sig i stället för att lösa dem.
Det är inte bara dålig styrning. Det är ansvarslöst.
Regeringen vet att omprövningarna 2026 inte kan genomföras rättssäkert. Man vet att regelverket är ofullständigt. Man vet att finansieringen saknas. Man vet att verksamhetsutövare tvingas ta banklån för att uppfylla skyldigheter som staten själv lovat att finansiera. Och ändå låter man processen fortsätta som om allt vore i sin ordning.
Det är ett svek mot landets småskaliga vattenkraftsägare. Det är ett svek mot rättsstaten. Det är ett svek mot de löften regeringen själv gått till val på.
Att påstå att man ”står upp för äganderätten” samtidigt som man låter ägare av småskaliga vattenkraftverk driva juridiska processer utan finansiering och utan tydliga regler är inte bara motsägelsefullt – det är cyniskt.
Regeringen har haft 3,5 år på sig att leverera. Man har inte levererat. Man har inte ens försökt leverera något som faktiskt löser problemen.
Det enda rimliga nu är att regeringen omedelbart skjuter upp tidplanen för omprövningarna. Att fortsätta som nu är inte bara orimligt – det är rättsosäkert, ekonomiskt skadligt och politiskt oansvarigt.
Regeringen måste sluta gömma sig bakom utredningar, förlängningar och tomma fraser. Det är dags att ta ansvar. Det är dags att agera. Och det är dags att göra det innan ännu fler verksamhetsutövare tvingas betala priset för regeringens handlingsförlamning.
3 Kommentarer
3 Kommentarer
Magnus Edvinsson
5 februari, 2026: 8:24 e mReplik till Anton Ivarsson :
Det här är ett rättspolitiskt haveri – och försöken att relativisera det gör saken värre
Det är svårt att förstå hur någon som påstår sig vilja föra en saklig diskussion kan läsa den massiva kritik som nu kommer från energibranschen, jurister, domare, forskare och små verksamhetsutövare – och ändå landa i slutsatsen att problemet främst är “överdrifter”. Det är en märklig prioritering. För om något kännetecknar situationen kring NAP och omprövningarna, så är det just detta: ett rättspolitiskt haveri av en magnitud vi inte sett i modern tid.
Att försöka tona ned detta genom att peka bakåt på tidigare regeringar eller genom att relativisera sakförhållanden är inte seriös analys. Det är ett sätt att flytta fokus från kärnfrågorna: rättssäkerhet, proportionalitet och grundlagsskyddade rättigheter.
1. Klassindelningen av kraftverk – ett direkt brott mot likabehandlingsprincipen
Att dela in verksamhetsutövare i kategorier med olika rättsliga förutsättningar, olika krav och olika ekonomiska konsekvenser är inte bara “olyckligt”. Det är oförenligt med regeringsformens krav på likabehandling. Det är dessutom svårt att förstå hur någon med juridisk skolning kan missa detta.
Likabehandlingsprincipen gäller även när staten skapar administrativa system. Den gäller även när syftet är miljönytta. Den gäller alltid.
2. Retroaktivitet – och påståendet att det inte finns
Det är anmärkningsvärt att skribenten inte tycks vilja kännas vid att systemet innebär retroaktiv lagtillämpning i praktiken, även om man försöker gömma det bakom teknikaliteter. När staten kräver att verksamheter som varit lagliga i generationer ska omprövas enligt helt nya normer, med helt nya kostnader och helt nya ingrepp – då är det retroaktivitet i allt utom namnet.
Att hävda motsatsen är att blunda för verkligheten.
3. Proportionaliteten – den kanske mest uppenbara rättsstatliga bristen
Det är svårt att hitta ett annat område där staten så systematiskt krävt så omfattande ingrepp i enskildas verksamheter utan att först säkerställa att kraven är rimliga, genomförbara och ekonomiskt hanterbara.
När små kraftverksägare riskerar konkurs inte på grund av miljökrav i sig, utan på grund av statens oförmåga att skapa ett fungerande system – då är proportionaliteten satt ur spel.
Det är inte “en värdering”. Det är en rättslig realitet.
4. Äganderätten – en grundlagsskyddad rättighet som nu urholkas
Regeringsformen är tydlig: äganderätten ska skyddas. Inskränkningar får göras, men de ska vara: nödvändiga, proportionerliga och förutsebara
NAP-processen uppfyller inget av dessa kriterier. När staten först kräver omprövning, sedan skapar osäkerhet, sedan stoppar finansiering, sedan förlänger tidsfrister, sedan ändrar förutsättningar – då är det inte längre en rättsstatligt acceptabel ordning. Det är ett systemfel.
5. Att kalla detta för ett “haveri” är inte retorik – det är en beskrivning
Det är inte artikelförfattaren som överdriver. Det är verkligheten som är extrem.
Vi har ett nationellt system som inte fungerar. En finansieringsmodell som kollapsat. En rättslig process som saknar stabila förutsättningar. En myndighetsstyrning som ändras i realtid. En tidsplan som är omöjlig att förena med rättssäkerhet.
Det är svårt att hitta ett annat område där staten skapat en så omfattande rättslig och ekonomisk osäkerhet för så många människor på så kort tid.
6. Att peka bakåt på tidigare regeringar förändrar inte ansvaret här och nu
Visst har flera regeringar del i konstruktionen. Men det är den nuvarande regeringen som pausat processen, återstartat den utan klara förutsättningar, förlängt tidsfrister utan att lösa grundproblemen och skapat ett vakuum där små aktörer står utan finansiering
Att hävda att detta inte är ett haveri är att negligera de människor som nu riskerar att förlora sina verksamheter.
Avslutning
SvaraDet här är inte en fråga om retorik. Det är en fråga om rättsstatens grundläggande principer. När likabehandling, proportionalitet, förutsebarhet och äganderätt åsidosätts – då är det ett haveri. Och när någon försöker relativisera det genom att tala om “sakfel” och “överdrifter”, då är det inte ett bidrag till lösningen. Det är ett sätt att förminska ett av de största rättspolitiska misslyckandena i modern svensk förvaltning.
Kjell Eriksson
5 februari, 2026: 7:40 e mDet är en skandal att Sverige inte lyckats hindra detta direktiv att slå igenom som det nu gör i Sverige. Ansvaret har tidigare regering, men nuvarande regering har heller inte gjort sitt för att skona vattenkraftägare.
En grundfråga är, hur många vattenkraftverk har länder inom EU? Här sticker bland annat Sverige ut med sina tusentals enheter alltifrån de största ned till mycket små kraftverk som installerats i mindre vattendrag ofta i kombination med dammar.
Vattenkraften har en viktig funktion nationellt i form av basproduktion av elektricitet och balansering av elnätet. Detta gäller alltmer sedan intermittent elproduktion tillkommit. Genom ikraftträdandet av ”Europeiska unionens ramvattendirektiv” (2000/60/EG) ("RVD") har EU ställt krav på medlemsländerna att bl.a. ompröva tillstånd för vattenkraft i syfte att uppnå vissa miljömål kopplade till vatten.
Utbyggda dammar har även en funktion när det gäller de klimatförändringar som vi ser.
För genomförandet av RVD i svensk rätt beslutade Regeringen år 2020 om ”den nationella planen för omprövning av vattenkraft” (”NAP”).
Sverige har åtagit sig att återställa vattenvägarna till förhållandet före industriell tid. Helt vansinnigt! Det finns möjlighet för myndigheterna att tillämpa en undantagsregel och klassificera en vattenförekomst som ”kraftigt modifierad vattenförekomst” (”KMV”) samt ställa lägre miljökrav i form av ”god ekologisk potential”. Just här skulle regeringen ha satt ner foten ordentligt. I stället har uppdraget överlåtits till länsstyrelser och där vet vi ju att det sedan länge finns åtskilliga aktivister men även anställda som vill ha något att göra.
När det gäller gamla miljövillkor har Högsta domstolen (från den 5 december 2024 mål nr T 385–23 (”Gäddeviksås kvarn”)) redogjort för hur äldre rättigheter och villkor ska tolkas med hänsyn till övergångsbestämmelser mellan nuvarande och äldre lagstiftningar samt dess påverkan vid omprövning för moderna miljövillkor. Rättsverkan är dock begränsad.
Sammanfattningsvis bör regeringen ta tag i denna fråga innan alltför stor skada skett. Alla dessa dammar som kommer att rivas ut, dessa mindre kraftverk som måste läggas ner och som i vissa fall stora kraftverk som kanske inte kan finnas kvar. Var finns den övergripande tanken om inverkan totalt i samhället?
På plussidan finns att ett stort antal miljöhandläggare och jurister kommer att ha arbete i kanske 20 år med detta.
Detta är alltså ett typexempel på det som Mario Draghi pekat på i sin rapport "The Draghi report on EU competitiveness". Alltså ett Sverige som bli allt mer byråkratiskt och trögt.
SvaraAnton Ivarsson
5 februari, 2026: 12:49 e mKritiken mot NAP behöver vara faktabaserad och ansvaret ligger på flera regeringar
Debattinlägget beskriver en frustration som många delar: processen kring moderna miljövillkor för vattenkraften har kantats av osäkerhet, ryckighet och ekonomiska risker, särskilt för små verksamhetsutövare. Men om vi vill lösa problemen måste kritiken vara korrekt och rikta in sig på de faktiska knäckfrågorna, inte på förenklingar.
1) Ansvar: NAP skapades inte av dagens regering – men dagens regering ansvarar för hur bristerna hanteras.
Det är missvisande att beskriva hela situationen som ett “haveri” som den sittande regeringen ensam bär fullt ansvar för. Systemets grundläggande design och startvillkor, lagstiftningens inriktning och den nationella planens upplägg beslutades innan nuvarande regering tillträdde, och NAP som planform beslutades 2020. Det är där många av de strukturella svårigheterna byggdes in: komplexiteten i avvägningen mellan EU:s vattenkrav, energisystemets behov och tusentals anläggningars olika historik.
Samtidigt: den nuvarande regeringen bär ett tydligt ansvar för hur man hanterat de problem som blivit uppenbara. Paus, omtag, nya uppdrag och förlängningar påverkar förutsebarheten. Det är rimligt att granska om regeringens val av tidplan och styrning har minskat eller ökat osäkerheten.
2) Sakfel och överdrifter gör kritiken svagare
Debattinlägget innehåller flera påståenden som är fel eller för kategoriska:
Det talas om “förordningsändringarna den 1 juli 2025”. I praktiken blandas datum ihop: ändringar och återstart av prövningar är olika saker. När man bygger en hård anklagelsekedja på felaktig tidsangivelse tappar den kraft.
Påståendet att regeländringarna “inte ändrade någonting av betydelse” är en värdering, inte ett faktum. Man kan hävda att de är otillräckliga, men det är något annat än att de är utan effekt.
3) Finansieringen är ett reellt problem men orsakskedjan måste beskrivas korrekt
Att Vattenkraftens Miljöfond pausat utbetalningar och att detta skapar ett akut läge för många små aktörer är en legitim och viktig poäng. Men det är inte sakligt säkert att påstå att fonden “omedelbart stoppade alla utbetalningar” enbart för att myndigheter fick ett uppdrag om HARO. Fondens agerande hänger samman med ett bredare osäkerhetspaket: regelverk, vägledning, Natura 2000-tillämpning och hur systemets riktvärden ska operationaliseras.
Det är fullt rimligt att kräva politiskt ansvar här men rätt kritik är: regeringar (både tidigare och nuvarande) har inte byggt ett system som är tillräckligt robust när centrala förutsättningar blir oklara, och det drabbar små aktörer hårt.
4) Förlängningen till 31 mars 2026 och Natura 2000-utredningen: problemformuleringen är delvis rätt, men slutsatsen är för tvär
Att HARO-uppdragets slutdatum ligger 31 mars 2026 och att en Natura 2000-utredning går till 30 november 2026 innebär utan tvekan att viktiga frågor kommer sent. Det ökar risken för att 2026 års prövningar präglas av osäkerhet.
Men att därifrån dra slutsatsen att omprövningarna “inte kan genomföras rättssäkert” kräver mer än retorik. Rättssäkerhet måste visas genom konkret kritik: vilka regler är motstridiga, vilka underlag saknas, och var uppstår risken för godtycke i domstolsprocesser?
5) Vad som borde göras nu konkret, utan slagord
Om målet är att både värna vattenmiljön och undvika att små ägare hamnar i ett finansiellt vakuum, borde debatten handla om åtgärder som faktiskt går att genomföra:
Tydlig, tidsatt nationell vägledning som gör att prövningar 2026 bygger på förutsägbara principer (inklusive hur elsystemintresset ska vägas).
En lösning för finansieringsglappet: om fonden är pausad måste det finnas en praktisk mekanism som hindrar att små aktörer tvingas låna för att fullgöra krav som systemet förutsätter att de ska kunna bära.
Fasning eller prioritering: om vissa prövningsgrupper riskerar att bli rättsligt och ekonomiskt instabila på grund av oklara Natura 2000-frågor, bör de hanteras annorlunda än grupper där osäkerheten är mindre.
Öppen uppföljning: offentlig redovisning av hur prövningar påverkar både miljönytta och energisystem, så att korrigeringar görs på fakta, inte på antaganden.
Avslutning
Det är helt legitimt att kritisera den sittande regeringen för hur man hanterat osäkerheten: pauser och sena förlängningar ökar pressen på verksamhetsutövare. Men det är inte seriöst att hävda att allt är ett “haveri” som enbart dagens regering bär fullt ansvar för. Systemet är äldre än så och problemen är delvis ett resultat av en konstruktion där centrala frågor (riktvärden, Natura 2000-tillämpning, finansieringsresiliens) inte var tillräckligt färdigbearbetade när processen sjösattes.
Vill vi nå en lösning måste vi hålla två tankar samtidigt: regeringen måste ta ansvar för att skapa förutsägbarhet här och nu och vi måste erkänna att grundproblemen inte uppstod 2022, utan byggdes in tidigare. Det är först då vi kan få en process som är både miljömässigt meningsfull och ekonomiskt möjlig för små aktörer.
Svara