Bo Diczfalusy har en yrkeskarriär som ingen annan i energibranschen, bland annat som kanslichef för Energikommissionen, och har beskrivits som energipolitikens grå eminens. Nu efter pensionsdagen kan han friare uttrycka sina egna uppfattningar. Vi testade honom på frågor som elbrist, klimatåtgärder och Ebba Busch Thors kärnkraftsutspel.

Vi går rakt på. Hur ser Bo Diczfalusy, med sin långa erfarenhet från den politiska miljön, på Ebba Busch Thors kärnkraftsengagemang?
”Man kan undra varför hon agerar så just nu. Jag ser hennes utspel som ett viktigt vägskäl i kärnkraftsfrågan. Kärnkraft är med dagens förutsättningar för dyr att bygga i Sverige, men sannolikt vill hon och de som stödjer henne skapa beredskap för framtida byggen, till exempel genom att försäkra sig om att kompetens ska finnas tillgänglig. Samma budskap hörs från företagsledare. Ingen har någon plan att bygga nytt nu, men man vill hålla dörren öppen för framtiden.”

Stängningen av Ringhals 1 och 2?
”Principbeslut om stängning togs bland annat med hänvisning till EU-krav, men är även en viktig del av energiöverenskommelsen. Mot den bakgrunden förvånar det att Ebba Busch Thor vill rädda driften vid reaktorerna. Jag tror det är en dålig idé, inte bara för att den ena reaktorn har en spricka i botten. Egentligen tror jag inte reaktorerna är så viktiga för henne, det handlar i stället om att kärnkraften för många är en identitetsfråga. Hennes engagemang kan ses som en symbolhandling för att vädja till en väljargrupp.”

Klarar Sverige målet om fossilfrihet utan kärnkraft?
”Ja. Men frågan är om vi gör det till rimliga kostnader.” Bo Diczfalusy säger att han själv alltid haft en vacklande syn på kärnkraften, till exempel röstade han i folkomröstningen 1980 på linje två. Han tillägger att bland annat IEA presenterat kalkyler som stödjer kärnkraften, ”men också IEA:s kalkyler är lite politiska, eftersom hänsyn tas till medlemsländernas preferenser”.

Bo Diczfalusy nämner att han har en egen käpphäst: ”Klimatförändringen är inte världens enda fråga. De miljö- och samhällsfrågor som tidigare beskrivits som angelägna har inte plötsligt försvunnit.”

Det är också viktigt att ha med sig, säger han, att ”de politiska val som görs i energifrågor ofta i hög grad är känslostyrda, synen på olika energislag har kommit att bli byggstenar i människors identitetsuppfattning. Som jämförelse, väldigt få av oss har sin identitet relaterad till pappers- eller stålsektorn.”

”Jag lyssnade en gång på en ung australisk analytiker som såg det som en lärdom från hans land att kol var nyckeln till välstånd. På motsvarande sätt är det förståeligt om den generation som varit med och utvecklat Sverige till ett välståndsland, genom den storskaliga kärnkraftsutbyggnaden, har kärnkraften som en central del i sitt identitetsbygge.”

I linje med det kan också utvecklingen i Indien och Kina beskrivas, säger Bo Diczfalusy: ”De är länder som fortfarande är fattiga och där kol är billigt. Det är lätt att förstå att fattiga människor vill ha tillgång till billig energi.”

Samtidigt är storpolitiken ett spel med många nyanser: ”Intressant är att en stark rörelse för att få ner utsläppen verkar finnas i Kina, som följd av den smutsiga luften i storstäderna. När USA samtidigt visat ovilja att ingå internationella avtal, har Kina valt att uttala sin vilja att delta i utsläppsbegränsningarna. Men hur utvecklingen blir i den verkliga världen återstår att se.”

Centralt i projektet att göra Sverige till ett land av förnybar energi är elnäten. ”Ju bättre utbyggda och ju mer intelligenta de är, desto bättre förutsättningar ges för att möta utmaningarna. Men hur långt det räcker har ju också högt kompetenta energiprofessorer vitt skilda uppfattningar om”, kommenterar Bo Diczfalusy.

Finns ett religiöst drag i energidebatten?
”När jag var ung var mönstret att de som gillade kärnkraft samtidigt förespråkade tillväxt. Kärnkraftsmotståndarna var gröna och alternativa och talade om nolltillväxt. Det blev till en livsstilsfråga, etablissemanget mot en proteströrelse. Men har inte det ändrats? Stora kommersiella företag satsar i dag allt oftare på förnybart.”

Står vi inför en framtida elbrist?
”Man blandar ihop två saker. Den kapacitet vars tak bestäms av region- och lokalnäten är ett stort problem. Det har tagit alltför lång tid att bygga ut näten, tyvärr verkar den utredning som Nätkoncessionsutredningen lade fram nyligen inte innehålla så mycket nytt. Den andra frågan, om effekten räcker till vid topplast, är inte akut på samma sätt. Anders Ygeman har rätt i att vi knappast står inför en allmän elbrist, men det problem som finns att lösa gäller den dåliga nätutbyggnaden.”

Bo Diczfaulsy säger att ”man kan anklaga Svenska kraftnät [där han under en period satt i styrelsen] för mycket, men man kan inte förneka att Svenska kraftnät i sin nätutbyggnad har att hantera en stor mängd sinsemellan motstridiga intressen, inklusive sådant som människors rädsla och väldigt knepiga frågor kring markintrång.”

Finns inte risk för effektbrist ens under en tioårsvinter?
”Jag tror att man kan komma långt med olika marknadsåtgärder, som att handla med flexibilitet och se till att priserna är tillräckligt höga, i varje fall så länge volymen är 1000-2000 megawatt. Det är inte heller så att allt släcks ned, om effekten tillfälligt inte skulle räcka till. Det finns en stor flexibilitet i elsystemet.”

Samtidigt erkänner Bo Diczfalusy att bilden kan vara på väg att förändras. ”Ännu för några år sedan talade prognoserna om bara en svag ökning av elbehovet framöver, nu sägs – till exempel av IVA – att elbehovet är på väg att öka snabbare än vi trott. Förstås måste detta tas på allvar. Men det är ju inte så att hela den ökningen handlar om toppeffekt.”

EU:s roll?
”EU är ingen statisk konstruktion och förändras åter med Brexit. Framför allt förändrades balansen i EU med de östeuropeiska länderna inträde, och särskilt gällande synen på kärnkraften, miljöfrågorna och marknadsambitionerna. Generellt är de östeuropeiska länderna mer kärnkraftsvänliga, de har en annan syn på miljöfrågor, kopplat bland annat till deras beroende av kolkraften, och de har lägre ambitioner vad gäller marknadslösningar inom energisektorn. Energin ses mer som en försörjningsfråga, som de enskilda medlemsländerna har att ta ansvar för var för sig.”

Även vid förhandlingar mellan medlemsländerna syns en skillnad. ”De östeuropeiska representanterna är ofta ingenjörer som talar i termer av verkningsgrad, medan till exempel Sveriges representanter talar om politik och miljömässiga vägval.”

”Hur man i EU ska få ihop en enhetlig energipolitik vet jag inte. En drivkraft kan finnas i att man ser en gemensam yttre fiende i Ryssland. Under perioder har ett kitt också varit att man i energiförsörjningen velat begränsa beroendet utifrån. Samtidigt är grunden orubbad att alla medlemsländer vill garantera sin egen energiförsörjning. Den är för viktig för att man inte själv ska ta ansvar för den.”

I detta uttrycker Bo Diczfalusy en oro över att gränserna blir ett hinder, att de skapar ineffektivitet och ökar rädslan för varandra. ”Det här har också blivit en arena för allmänpolitiska strömningar.”

”EU:s energipolitik är svag. Det finns gemensamma delar, som den inre marknad man försöker utveckla, forskningssatsningar och utsläppshandeln. Även förnybarhetsdirektivet har betydelse, men EU-politiken har ändå drag av illusionsnummer, så länge varje land besluter om sin egen energimix och skapar nationella regelverk.”

Sveriges utsläpp inom elproduktionen är nära noll. Borde de fortsatta klimatsatsningarna läggas utanför Sverige?
”I ekonomiska termer skulle man få mer för pengarna om satsningarna till exempel gjordes i Baltikum och Polen. Men politiken handlar som framgått också om symbolik, som att Sverige vill vara en föregångare. Man får försöka hitta en bra kompromiss i detta. Tänk tanken vad det skulle betyda för bilden av Sverige, om regeringen skulle förklara att alla klimatsatsningar härefter ska göras i andra länder. Det skulle bli en komplicerad balansgång, man kommer inte ifrån argumentet att man först måste hålla rent framför egen dörr. Men det betyder förstås inte att Sverige ska satsa på uppenbart olönsamma projekt.”

Vilka sådana tänker du på?
”Man kan diskutera satsningar inom Klimatklivet, med dess riktade bidrag till kommuner och privatpersoner. Till exempel Riksrevisionen har funnit att satsningarna till viss del varit ett ineffektivt sätt att använda resurser. Man kan fråga om inte skatter, avgifter och bonusmalus-arrangemang skulle vara en bättre väg att gå. Men en dimension inom politiken är också att genom beslutsamma åtgärder ge en bild av situationens allvar.”

Hur ser du på spelet mellan medier och politiker?
”Det polariserar debatten. Till exempel i den aktuella diskussionen om kärnkraftsfrågan och elbristen ser man tydligt medias benägenhet att skapa konfliktsituationer och att personifiera frågorna på ett olyckligt sätt. Det går heller inte att missta sig på att medias världsbild präglas av en viss kunskapsbegränsning.”

”Jag kan sakna den tid som var förr, då de stora medierna inkluderade ett antal journalister som kunnigt bevakade energifrågorna. Så är det inte längre”, säger Bo Diczfalusy.

***

Fotnot

Bo Diczfalusy måste ha det svenska rekordet, om man ser till antal roller under en karriär i energisektorn. Bland de forna arbetsgivarna finns Sekretariatet för framtidsstudier, Statens Industriverk, Statens Råd för Byggnadsforskning, Konkurrensverket, Sveriges ständiga representation vid Europeiska Unionen, Industriförbundet/Svenskt Näringsliv, IEA och regeringskansliet vid ett otal departement, senast som departementsråd vid Miljö- och energidepartementet och kanslichef för Energikommissionen. Hos alla dessa arbetsgivare har hans arbetsuppgifter gällt energifrågor.

Efter pensioneringen 2017 är Bo Diczfalusy seniorrådgivare på halvtid vid sekretariatet för Nordisk Energiforskning, med Nordiska ministerrådet som huvudman, och konsult dels inom eget konsultbolag, dels för Hallvarsson & Halvarsson.