”Energipolitiken avgörande för Sveriges säkerhet och industriella framtid”

”Energipolitiken avgörande för Sveriges säkerhet och industriella framtid”

Uniper Sveriges vd Johan Svenningsson uppmanar till en bred, långsiktig energipolitisk överenskommelse. Den nya regeringens energipolitiska program är lovande, skriver han, och hoppas att den kopplas till en tydlig industripolitisk agenda.

En ny mandatperiod har inletts. Under kommande fyra år avgörs om Sverige kommer att uppnå klimatmålen till 2030, men också vilken slags industriell framtid landet har. Vi befinner oss i en brytningstid där bristerna i elsystemet allt oftare gör sig påminda. I kombination med Rysslands anfallskrig mot Ukraina gör dessa brister att vi riskerar att gå en tuff vinter till mötes, samtidigt som den nödvändiga klimatomställningen fördröjs.

Bild: Riksmötets öppnande 27 september 2022. Foto: Foto: Anders Löwdin/Sveriges riksdag.

De senaste månaderna har lärt oss att utvecklingen av ett hållbart energisystem måste gå hand i hand med ökad försörjningstrygghet och leveranssäkerhet. Energipolitik är på många sätt synonymt med säkerhetspolitik. Den positiva nyheten är att det hållbara energisystemet i väsentligt högre grad än det fossila energisystemet vilar på resurser som vi själva har rådighet över, eller där det finns en större mångfald av leverantörer att välja mellan. Den energipolitiska diskussionen skulle tjäna på att i högre grad ha detta perspektiv i åtanke.

År 2030 ska utsläppen av växthusgaser vara 63 procent lägre än 1990, för att år 2045 vara noll, räknat på nettobasis. Det innebär att vi nästan måste halvera utsläppen från 2021 till 2030 för att vara i linje med målen. Varje år fram till 2030 måste utsläppen minska ungefär fem gånger snabbare än vad vi mäktat med under de senaste trettio åren. Och under dessa år har ändå många lågt hängande frukter plockats.

Jag nämner inte detta för att förminska de genomförda insatserna – som många gånger har varit både genomgripande och kostsamma – utan för att understryka hur monumental uppgiften som ligger framför oss är. Uppgiften blir än viktigare mot bakgrund av att vår framtida konkurrenskraft hänger på vår förmåga att ställa om. Framtiden kommer helt enkelt inte att ha någon plats för det fossila.

Att sänka utsläpp genom att lägga ned verksamheter är inte svårt, men knappast önskvärt. Under pandemiåret 2020 sjönk utsläppen med drygt nio procent, som en följd av den massiva efterfrågechock som slog mot hela ekonomin. Men eftersom nedgången till stor del berodde på minskad ekonomisk aktivitet studsade utsläppen direkt upp med fyra procent nästföljande år.

För att få varaktig effekt måste vi radikalt omskapa många av de processer som idag används inom industrin. Vilka fossila komponenter ingår, och vilka alternativa lösningar finns? Går det att hitta nya affärsmodeller som skapar ekonomisk bärkraft? Kan man flytta de traditionella gränssnitten mellan branscher för att på så sätt komma åt orealiserad potential? Här tror jag att både energi- och industrisektorn behöver tänka på ett helt annat sätt framåt – och detta behöver stöttas av en helt integrerad energi- och industripolitik. Flera av Unipers svenska utvecklingsprojekt bygger på den typen av tänkande där helheten kan bli större än summan av delarna.

Det här tänkandet borde appliceras på hela Sverige. Hur kan allt vi sammantaget gör i Sverige bli till något större än de enskilda insatserna? Hur kan vi stimulera en lika stark industriell framåtanda i hela landet, och inte bara i Norrland? En hel del handlar om regelverken, som i mångt och mycket är anpassade till en tid då avfall var avfall och inte en värdefull resurs, där vätgas var en framtidsdröm, och klimatåtgärder nästan uteslutande handlade om att energieffektivisera.

En positiv utveckling är att det finns en nyväckt förståelse – både hos allmänhet och politiker – för betydelsen av en robust elförsörjning och ett väl fungerande elsystem. Vi kan som samhälle inte längre ta för givet att elsystemet fungerar om vi inte också satsar på att upprätthålla och utveckla det för att möta samhällets behov.

Men det räcker inte med insikten om behovet av ett fungerande elsystem, vi behöver också en stabilitet i regelverken. Varken vi eller någon annan aktör skulle våga investera miljardbelopp i kraftproduktion om hela grunden för investeringen kan ryckas undan efter en mandatperiod. Något hårddraget är det bättre med dåliga villkor som är stabila, än fantastiska villkor som kan förändras över en natt.

Den nya regeringens energipolitiska program är lovande. Vi har under lång tid argumenterat för behovet av ett systemtänk kring elsystemet, där olika kraftslag bidrar till stabilitet och konkurrenskraft efter förmåga. En elmarknadsreform är efterlängtad. Likaså är det positivt att fossilfrihet blir målet för elsystemet. Vi kommer att noga analysera de konkreta konsekvenserna för oss som en stor producent av fossilfri kraft, framför allt kärn- och vattenkraft, men också titta på hur vi kan gå vidare med de innovativa utvecklingsprojekt vi driver där vätgasen ofta utgör en central komponent.

Johan Svenningsson i Öresundsverket.

Min främsta förhoppning – och uppmaning – är att politiken nu förmår samla sig till en bred energipolitisk överenskommelse som har potentialen att bestå över ett antal mandatperioder. Min andra förhoppning är att man kopplar energipolitiken till en tydlig industripolitisk agenda. Denna agenda ska bära mot fossilfrihet och konkurrenskraft, där basen utgörs av ett kostnadseffektivt energisystem som möjliggör såväl elektrifiering som en kraftig expansion av vätgasproduktionen.

Min avslutande hälsning till politiken blir därför: börja med att enas om vilka förmågor energisystemet ska ha framåt. Sätt gärna upp tuffa mål för fossilfrihet, leveranssäkerhet och konkurrenskraft, men ha inte alltför detaljerade uppfattningar om vägen dit. Lämna över den delen till ingenjörerna och experterna. Och glöm inte att små plantor behöver omvårdnad och stöd innan de kan växa till ståtliga träd. Framtidens innovativa lösningar kommer alltid att behöva hjälp på traven.

Så bygger vi ett fossilfritt Sverige som både kan hantera det oförutsedda och stå starkt i den globala konkurrensen. Och så lägger vi grunden till en kraftfull industriell tillväxt som skapar jobb och bidrar med skatteintäkter till det svenska samhället och den svenska välfärden.

 

3 Kommentarer
Av Johan Svenningsson
vd, Uniper Sverige
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Magnus Brunell skriver:

    Citat: ”En ny mandatperiod har inletts. Under kommande fyra år avgörs om Sverige kommer att uppnå klimatmålen till 2030, men också vilken slags industriell framtid landet har. Vi befinner oss i en brytningstid där bristerna i elsystemet allt oftare gör sig påminda. I kombination med Rysslands anfallskrig mot Ukraina gör dessa brister att vi riskerar att gå en tuff vinter till mötes, samtidigt som den nödvändiga klimatomställningen fördröjs.”

    Citat: ”Denna agenda ska bära mot fossilfrihet och konkurrenskraft, där basen utgörs av ett kostnadseffektivt energisystem som möjliggör såväl elektrifiering som en kraftig expansion av vätgasproduktionen.”

    Energikrisen i Sverige (Europa) har väldigt lite att göra med vad som nu pågår i Ukraina.

    Krisen började långt innan konflikten p.g.a. den orealistiska omställningen till vind- och solkraft, med nedläggning av pålitlig kärn- och kolkraft i Sverige och Tyskland. Denna kris är en direkt följd av en påhittad s.k. ”klimatkris” och allt tal om ”fossilfri” energi. En energipolitik som i Sverige drivits i årtionden av ett litet extremistparti MP med hjälp av S utan några som helst realistiska föreställningar om hur ett samhälle fungerar. Elektrifiering i samband med vind- och solkraft är som att försöka blanda olja med vatten. Vätgasproduktion är oerhört energikrävande. Att sedan på säkert sätt lagra och transportera vätgas i användbara mängder är heller inget som är realistiskt.

    Att uppnå s.k. ”klimatmål” är även det en utopi som direkt ska förkastas. Därav behövs det heller ingen ”klimatomställning”.

    Att nu behöva läsa dessa uttalanden av en VD på Uniper är mer än pinsamt. När ska personer i beslutsfattande positioner våga börja säga nej till extremisters drömmar, vars enda syfte är att förstöra ett välfungerande samhälle? Dessa extremister har själva ingen aning om vad dom håller på med. Tycker VDn på Uniper också att det är bra att stoppa trafiken (inkl. räddningstjänsten) med sittdemonstrationer, eller är det bra att hålla färg och soppa på konstverk för att ”jorden brinner upp”? Är det den nivån av argumentation som en VD på Uniper håller? Det är dags att inflytelserika aktieägare på Uniper synar Unipers ledning i sömmarna och vidtar åtgärder för att företagsledningen ska komma ner på jorden och tillbaks i verkligheten igen. Tyvärr är Uniper inte ensamma bland storföretagen om att lägga sig platt för klimatextremister och inkompetenta politiker.

  2. Fredrik Bruno skriver:

    Det är värt att nämna i sammanhanget att Uniper som minoritetsdelägare blev överkörda av Vattenfall i samband med att beslutet togs om nedläggning av Ringhalsreaktorerna.

  3. Johan Montelius skriver:

    ”..den nödvändiga klimatomställningen ..”

    Hur mycket av Sveriges energiproblem är inte en följd av föreställningen att vi är tvingade till en ”klimatomställning”? Hur skulle det vara om vi istället för att svansa med i den politiska cirkusen tar och synar klimathotet i kanterna?

    Vi står inte inför någon katastrofal utveckling oavsett hur stor del av den gradvisa uppvärmningen som vi sett sedan mitten av artonhundratalet beror på fossil förbränning (som de facto var marginell innan femtiotalet). Hur kan det komma sig att föreställningen om ett stundande klimathot är så långlivad och får stå så oemotsagd? Är det så att fördelarna att svansa med i den politiska långdansen alltid vinner över sunt förnuft?

    Någon ”klimatomställning” är absolut inte nödvändig … utom om man med nödvändig menar nödvändig för att få statliga pengar.

Ny bok om Sveriges elsystem

Det svenska elsystemet går i otakt med omvärlden och marginalerna krymper. I ett läge där vi behöver allt högre överföringskapacitet i elsystemet har denna i stället krympt och elpriserna har skjutit i höjden. I den här boken beskriver tre initierade ingenjörer hur trenden kan vändas.

Prenumerera på artiklar


Följ oss på Twitter

Senaste artiklarna

Skriv på Second Opinion

Alla är välkomna att skriva på Second Opinion. Vi publicerar dels artiklar som fördjupar kunskaper om energifrågor dels aktuella debattartiklar.
Skicka in din text
Vara-amnen

Ur arkivet