DEBATT
Att energigemenskaper ska kunna lösa en rad samhällsproblem ifrågasätts av elmarknadsanalytikern Mats Nilsson. Denna form av ideologiska lösningar på problem med elmarknaden tar tid och kraft från de verkliga lösningar som måste diskuteras, skriver han.

Deng Xiaopings berömda katt-teori går ut på att det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss. När jag ombeds fundera över nya förslag till förändringar på elmarknaden återkommer jag ibland till Dengs teori, fast omvänt. Den kinesiska staten skulle delvis nå sina politiska mål genom att lämna centralplaneringen. I den europeiska elmarknadsvarianten är det tvärtom. Genom politiska medel ska kapitalistiska mål nås.

EU hyser hopp om att ifall vi bara kan ta fram människans kollektiva natur så ska energiomställningen räddas. För att få mer förnybart på elmarknaden har EU skapat förutsättningar för en ny aktör: energigemenskapen. EU tänker sig vidare att engagemanget från medborgarna kan öka om de får vara med och äga produktionsapparaten. Detta engagemang ska leda till investeringar i nät och elproduktion som annars inte kommit till.

Energigemenskaperna skapas för att underlätta för människor som vill gå samman och bedriva nätverksamhet och elproduktion i liten skala ska få göra det. Detta sägs vara ett viktigt verktyg för att få medborgarna att engagera sig i energiomställningen. De färgglada bilder jag tagit del av är ofta av flerfamiljshus sammankopplade med ett eget nät och med glänsande solpaneler på taket.

Enligt Energimyndighetens färska rapport[1] så kan energigemenskaper bidra med ett antal nyttor för medborgarna.

Energigemenskaper ska leda till lägre energikostnader för medlemmarna i denna. Antagandet bygger på att det till exempel inte finns skalfördelar i elnät (de är inte naturliga monopol) eller att elpriserna inte reflekterar kostnaderna på ett korrekt sätt. Det är svåra argument att ta till sig. Det finns väl idag belägg för att storskalig solkraftsproduktion har lägre kostnader än solpaneler på den normala bostadsrättsföreningen? Att elnät skulle bli billigare med småskaligare elnät skulle i så fall på ett ganska dramatiskt sätt förändra vilken syn vi ska ha på reglering av elnät. Vad är det som gör vanliga medborgare till bättre och kostnadseffektivare företagare än de aktörer som idag är aktiva på marknaden?

Vidare kan enligt Energimyndigheten skapandet av enheter för kollektivt ägande bidra till att fler kan vara aktiva, och därmed bidra till ett ökat engagemang. Det finns forskning som visar att ett sätt att öka stödet för vindkraftsprojekt är att erbjuda de som berörs av vindkraftens negativa effekter ägarandelar. Men tanken med energigemenskaperna är mer långtgående. Här ska medborgarna både äga och driva elproduktion och elnät.

Energigemenskaperna ska kunna skynda på utbyggnaden av framför allt sol och vindkraft genom det engagemang som ägandet skapar. Det tycks som om staten vill skapa engagemang för politikens mål genom att använda ägandet som medel. Enligt Energimyndigheten ska energigemenskaperna bidra till ”en känsla av gemenskap, kollektivt ansvar, social sammanhållning och ett gemensamt syfte”.

Energigemenskaperna ska också ”motverka energifattigdom, minska sociala klyftor och motverka social polarisering”. Här börjar jag undra vart staten är på väg. Genom denna nya ägandeform ska genuint svåra problem lösas. Utifrån en ganska problematisk socioekonomisk situation ska medborgare själva ta initiativ och börja äga elnät och driva elproduktion. Om energigemenskapen fungerar som tänkt så finns det en automatik att detta leder till bättre ekonomi och ökad samsyn om samhällets funktion och mål. Här svindlar åtminstone mina tankar.

Som det ser ut idag kan energigemenskaper kanske få lättnader när det gäller skatter, vissa direkta subventioner och inte minst få lättnader när det gäller att möta olika former av regelverk. Det finns en uppenbar risk att vi då får in elproducenter som har större kostnader än vad dagens aktörer har, och som i vissa fall har lägre kundskydd eller lägre teknisk prestanda och säkerhet. Det blir så klart bättre att vara i en energigemenskap om den leder till skattelättnader som minskar din elkostnad. Men om skatteflykt är huvudargumentet innebär ju det att någon annan troligen ombeds bidra mer. Då blir den välfärdsekonomiska omfördelningen en väsentlig fråga att diskutera. Vem vinner och vem förlorar på att vi gynnar en sorts ägandeform på elmarknaden?

Jag fruktar att denna form av ideologiska lösningar på problem med elmarknaden tar tid och kraft från de verkliga lösningar som måste diskuteras. Om det finns hinder för att kooperativ kan äga och driva elnät jämfört med aktiebolag ska vi givetvis diskutera om det är rimligt att undanröja dessa hinder. Men om vi på allvar tror att en ny ägandeform på elmarknaden ska undanröja sociala problem i samhället, då lägger vi alldeles för stor vikt vid idéen att gemensamt ägande är så bra och vackert att det löser i stort sett alla problem vi kan tänka oss. I praktiken finns det väl få exempel på att detta fungerar.

[1] Energimyndigheten (2024) Energigemenskaper Förutsättningar och förslag på främjandeinsats ER 2024:20