– Den tyska energidebatten baseras på en illusion. De satsningar vi gjort i Energiewende hittills är bara småsmulor jämfört de gigantiska uppgifter vi står inför, enligt Die Welts ekonomiredaktör Daniel Wetzel.

Den statistik som presenteras för det tyska ”energiundret” kan förefalla imponerande. I fjol utgjorde den förnybara elen 32,6 procent av totalproduktionen. Den reform av förnybarhetslagen EEG (Erneuerbares Energien-Gesetz) som politiskt överenskoms i Tyskland förra veckan tas sikte på 40-45 procent förnybar el till 2025. Men kostnaderna är astronomiska och problemen gigantiska.

De senaste sex åren har den årliga EEG-avgiften (som läggs på elpriset till slutkunderna och som finansierar subventionerna för den förnybara elen) ökat från omkring 5 miljarder till 25 miljarder euro. Under samma sex år har Tysklands koldioxidutsläpp inte minskat överhuvudtaget (2009 var de 910 miljoner ton, i fjol 912 miljoner ton). Det tyska elnätet klarar inte att ta emot all el som produceras när vindkraften går på högvarv. Negativa elpriser blir allt vanligare, och vindelsproducenterna får allt större ersättningar – i fjol över en miljard euro – för att inte leverera in sin el på nätet. Nu framgår att de nya överföringsförbindelser som akut behövs mellan vindelsproduktionen i norra och förbrukningen i södra Tyskland inte heller klarar tidtabellen. Till exempel försenas den kritiska ledningen från Nordtyskland till Bayern till åtminstone 2025, tre år efter att den sista av Bayerns fyra kärnreaktorer ska fasas ut. Genom att hänvisa till den planerade nätutbyggnaden har Tyskland hittills stått emot kraven från EU på att dela landet i priszoner, nu börjar detta krav ställas också inom landet.

Parallellt med energiöverenskommelsen i Sverige förra veckan nådde man en alltså energiöverenskommelse också i Tyskland. Den största nyheten, av energiministern Sigmar Gabriel beskriven som ett ”paradigmskifte”, är att staten härefter inte ska fastställa subventionsnivån på ny förnybar el. Detta ska ske genom ett auktionsförfarande, där den som bjuder billigast får bygglicens. Småproducenter (under 750 kW) undantas från förfarandet. Andra nyordningar handlar om att begränsa vindkraftsutbyggnaden i Tyskland till 2800 MW per år, med en särskild begränsning för Nordtyskland, på grund av risken för överbelastningar av elnätet. Bundesnetzagentur, reglermyndigheten, får fullmakt att definiera flaskhalsområden, där vindkraftsutbyggnad kan bromsas. En ny subvention införs för kraftverk, även konventionella, som nybyggs i så kallade flaskhalsområden.

Den tyska överenskommelsen kännetecknades av en hård dragkamp mellan de tyska förbundsländerna. Bayerns ministerpresident Horst Seehofer pekas ut som den stora vinnaren och kallas i tyska medier ”Energiewendes Tsipras”. Bland annat drev Seehofer igenom en sexårig förlängning av subventionerna till anläggningar som drivs med biomassa – en stor del av dem ligger i Bayern. Enbart detta ger en särskild ”Seehofer-premie” på EEG-avgiften på 1,71 cent/kWh. Tidigare har Seehofer utverkat särskilda stöd till fossila ”reservkraftverk” i Bayern och drivit fram att de planerade nya elledningarna ska läggas i kabel under jorden. Han stödjer sig på ett stort folkligt motstånd mot ”monsterledningar”.

En oro hos den styrande koalitionen är att de ständigt stigande elpriserna för slutkunderna ska bestraffa den i kommande val. Enligt en kalkyl kan EEG-avgiften stiga från dagen 6,34 till 9,22 cent/kWh till 2020. I dag är totalkostnaden för den tyska slutkunden 28,69 cent/kWh.

Den tyska energiöverenskommelsen får inga pluspoäng av Die Welts ekonomiredaktör Daniel Wetzel:
– Att omställningen till grön el ännu skulle kunna vinna tempo är osannolikt. De lågt hängande frukterna är redan plockade, de bästa sol- och vindlägena utnyttjade, missnöjet över alla anläggningar har vuxit hos dem som bor på landsbygden.

Daniel Wetzel reagerar också över att politikerna refererar till Parisöverenskommelsens mål om ett fossilfritt samhälle.
– Debatten om Energiewende har genom åren baserats på en illusion, att allt skulle handla om att få fram så mycket förnybar el (med tyskt språkbruk Ökostrom, ”ekologisk el”) som möjligt. Den här uppfattningen har förstärkts av selektiv offentlig statistik, som alltid bara har nämnt andelen grön el i Tyskland.

Men elproduktionen står bara för en mindre del av Tysklands energianvändning. Enbart värmeproduktionen kräver årligen 1200 TWh, att jämföra med mängden förnybar el på 200 TWh.

– Vi har fått anmärkningsvärt lite till enormt stora kostnader. Solel täcker fortfarande bara en procent av Tysklands energibehov, 26000 vindmöllor ger 2,4 procent. Energiewende har knappast alls fört Tyskland närmare Parismålet, säger Daniel Wetzel.

De facto var Tyskland i fjol i fråga om primär energianvändning förnybart till bara 12,6 procent, medan den fossila andelen var 80 procent och kärnkraftens andel 7,5 procent. Enligt Daniel Wetzel återstår det värsta i Energiewende, i motsats till vad som sägs i retoriken. Han ser två vägar framåt:
– Antingen ännu fler klimatregelverk, riktlinjer, förbud och ännu högre skatter och avgifter. Eller så avslutar vi den ineffektiva statliga interveneringen och satsar på sådant som fri handel med utsläppsrätter.

– Ett val mellan framgångslös planekonomi inom energi- och klimatpolitiken och en marknadsekonomi, där idéer och mänsklig påhittighet frodas, enligt Daniel Wetzel.

BILDEN OVAN: Daniel Wetzel, ekonomiredaktör Die Welt.