”Elpopulism undergräver förtroende för politiken”

DEBATT
Politiker som vill att staten ska kompensera för elpriser som beror på vädret ägnar sig åt elpopulism, skriver Mats Nilsson. Problemet är att den här typen av retorik på sikt undergräver förtroendet för energipolitiken som seriöst politikområde, menar han.

Blåser det kraftigt och magasinen är välfyllda sjunker elpriserna. Då hörs regeringens företrädare förklara att den nya energipolitiken fungerar. Blir det däremot smällkallt, vinden mojnar och priserna stiger, träder oppositionen fram och förklarar att systemet är havererat. Det är ett återkommande mönster. Samma marknad. Men två helt olika politiska tolkningar beroende på om det råkar vara varmt och blåsigt eller kallt och vindstilla.

Bild: SVT rapporterar om höga elpriser i kalla januari.

Det är här elpopulismen uppstår.

Inte i omsorgen om hushållens ekonomi. Utan i försöket att använda vädrets nycker som politiskt slagträ. Och just så okunniga är knappast svenska väljare att de inte ser igenom när politiker försöker ta åt sig äran för lågtryck eller skylla pristoppar på sina motståndare. Problemet är inte godtrogna väljare. Problemet är att den här typen av retorik på sikt undergräver förtroendet för energipolitiken som seriöst politikområde.

Elpriser varierar därför att el är en knapp resurs i varje enskilt ögonblick. När efterfrågan ökar snabbt, exempelvis vid kyla, och produktionen är begränsad, stiger priset. När det blåser mycket och efterfrågan är låg faller det. Detta är en fungerande marknad. Men i den politiska debatten behandlas varje pristopp allt oftare som ett undantagstillstånd. Förslagen kommer snabbt: pristak, stöd, högkostnadsskydd, stoppade avgifter. Det spelar mindre roll vilken regering som sitter. Den politiska reflexen tycks vara densamma.

En exceptionell händelse, som Ukrainakrigets energichock, kan motivera tillfälliga åtgärder. Att däremot aktivera krisretorik varje gång temperaturen sjunker är något helt annat. Det är inte hållbart, varken statsfinansiellt eller institutionellt.

Statsfinansiellt är problemet enkelt. Om staten systematiskt kompenserar för pristoppar innebär det att budgeten exponeras mot väder, internationella gaspriser och produktionsvariationer. Det är i praktiken en öppen försäkring utan tydlig premie. Enstaka stöd kan finansieras. Återkommande stöd bygger förväntningar. Förväntningar skapar politiskt tryck. Politiskt tryck gör att åtgärder tenderar att förlängas eller återkomma. Det som börjar som något temporärt riskerar att permanentas. På sikt flyttas risk från hushåll och företag till staten. Men staten har inga egna pengar. Den omfördelar framtida skatteintäkter eller ökar upplåningen. Det innebär att dagens vädervariationer blir nästa generations skattebörda.

Den djupare risken är institutionell. Om varje prisuppgång möts med politisk kompensation försvagas prissignalens roll. Aktörer börjar räkna med att extrema utfall mildras i efterhand. Det skapar en mjuk budgetrestriktion. Begreppet mjuk budgetrestriktion kan illustreras med bankkrisen 2008. När stora banker uppfattas som för viktiga för att tillåtas gå i konkurs förändras deras incitament. Om marknaden räknar med att staten ändå griper in vid stora förluster bärs inte risken fullt ut av den som tar den. Förväntningen om räddning påverkar beteendet redan i förväg.

En liknande mekanism kan uppstå på elmarknaden. Om varje kraftig pristopp möts av politisk kompensation börjar hushåll och företag räkna med att staten mildrar riskerna. Det handlar inte om moral utan om incitament. När risken uppfattas som delvis politiskt övertagen blir budgetrestriktionen mjukare, och prissignalens disciplin försvagas. Drivkrafterna att prissäkra, effektivisera eller investera i flexibilitet minskar när risken uppfattas som politiskt delad. Marknaden blir mer beroende av politiska beslut. Investeringar måste kalkylera med framtida interventioner. Resultatet är inte stabilitet, utan ökad osäkerhet. Ett energisystem är kapitalintensivt och långsiktigt. Det kräver förutsägbara spelregler. Om reglerna upplevs som politiskt rörliga vid varje köldperiod ökar den institutionella risken.

Det är svårt att förstå dagens stödreflexer utan att se tillbaka på pandemin. Under covid byggdes en modell där staten snabbt och brett kompenserade inkomstbortfall. Det var rimligt i en situation där staten själv begränsade verksamheter. Men det sänkte också den politiska tröskeln för stora, snabba utbetalningar. När nästa störning uppstår är kompensation det första som diskuteras. Det har blivit standardverktyget. Det innebär att prisvariationer inte längre uppfattas som något aktörer själva behöver planera för, utan som något politiken ska mildra i efterhand.

Till detta kommer Norge.

Norge har oljeintäkter som ger helt andra budgetmässiga möjligheter. När norska politiker inför generösa elstöd eller särskilda kontraktslösningar kan det finansieras med vetskap om att det i bakgrunden finns en gigantisk oljefond som saknar svensk motsvarighet. Men jämförelsen stannar sällan vid finansieringen. Förväntningen importeras utan att resursbasen gör det. Det skapar ett tryck på svenska politiker att leverera liknande lösningar, trots att förutsättningarna är fundamentalt annorlunda. Populism är smittsam när den ser ut att fungera. Det betyder dock inte att alla åtgärder är lika problematiska.

Att till exempel sänka elskatten är principiellt annorlunda än att införa selektiva stöd. Elskatten är en permanent, politiskt beslutad kostnadskomponent. Den är inte ett resultat av marknadens knapphet, utan av statens fiskala anspråk. När staten sänker den minskar den sin egen andel av priset i stället för att lova framtida kompensation via budgeten. Det förändrar inte prissignalens variation. Det skapar inga ad hoc-lösningar och inga nya undantagsregler. Framför allt bygger det inte in ett implicit försäkringsåtagande som framtida skattebetalare måste bära. En fiskalt återhållsam stat som avstår från att använda tillfälliga intäkter eller upplåning för konsumtionsstöd i dag lämnar därmed större utrymme för framtida generationers konsumtion och investeringar. Skillnaden är därför inte teknisk utan institutionell. Återkommande stöd socialiserar väderrisker över tid, medan en skattesänkning minskar statens anspråk utan att permanenta undantagspolitik.

Den verkliga frågan är inte om hushåll ska lämnas utan skydd i en extrem kris. Den är om vi ska behandla varje vinter som en extrem kris. Om energipolitiken reduceras till väderkommentarer och kampanjutspel riskerar den att förlora sin långsiktighet. Ett robust system kräver investeringar, tydliga ansvarsförhållanden och acceptans för att priser ibland varierar. Att låtsas som att politiken styr vinden är inte bara orimligt. Det är ett sätt att göra energipolitiken mindre seriös än den förtjänar att vara.

10 Kommentarer

Av Mats Nilsson

Elmarknadsanalytiker. Docent i miljöekonomi.

Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Dietmar Gleich
1 mars, 2026: 2:55 e m

Energipolitiken har sedan länge lämnat seriositeten långt bakom sig. Åtta socialistiska partier i riksdagen förstör, med sina nyckfulla och ofta rentav korkade infall, all planerbarhet för elsystemet. Den politiska osäkerheten är nu så stor att ingen privat aktör kan räkna hem sina investeringar. Inte heller staten kan investera på ett ansvarsfullt sätt på grund av samma problem: den politiska nyckfullheten.
Ett fungerande system skulle förutsätta att man undviker alla subventioner och istället satsar på långsiktigt stabila tekniska krav och miljökrav. Genom att slopa subventionerna skulle man ha råd att (nästan helt, så länge minimikraven från EU består) ta bort punktskatten på el.
Om man verkligen står vid den finansiella ruinens brant bara för att elräkningen blir högre under en eller två månader, då måste man fundera över sina livsval. Vuxna människor har ett ansvar att planera sina liv så att de har finansiella marginaler. Det daltas alldeles för mycket med barnsliga vuxna i dagens samhälle.
Svara
- Magnus B@Dietmar Gleich
  2 mars, 2026: 8:10 f m
  
  Citat: "Om man verkligen står vid den finansiella ruinens brant bara för att elräkningen blir högre under en eller två månader, då måste man fundera över sina livsval. Vuxna människor har ett ansvar att planera sina liv så att de har finansiella marginaler. Det daltas alldeles för mycket med barnsliga vuxna i dagens samhälle."
  
  Svårförståeligt uttalande. Visserligen finns det säkert vuxna som inte kan planera sina liv. Men att privatpersoner tvingas planera för (punktuellt) kraftigt höjda elräkningar är ej realistiskt. Ansvaret för dessa händelser ligger hos politikerna. Till viss del kan man kanske säga att det är privatpersonerna som röstar fram politikerna, vilket ju är sant. Men att sedan de framröstade politikerna helt oförutsebart fattar beslut som drabbar privatpersonerna ekonomiskt är naturligtvis en katastrof och inget som privatpersonerna kan påverka. Ännu värre är det naturligtvis när en odemokratisk organisation som EU blandar sig i Sveriges inre angelägenheter.
  Svara
  - Dietmar Gleich@Magnus B
    2 mars, 2026: 5:40 e m
    
    ’…att privatpersoner tvingas planera för (punktuellt) kraftigt höjda elräkningar är ej realistiskt.’
    Det är högst anmärkningsvärt hur långt ansvarslösheten har framskridit, även i Sverige. Landet verkar ha smittats av den franska och tyska sjukan, där staten förväntas stå för alla individuella risker. Det är alltid någon annan som ska åtgärda ens egna tillkortakommanden genom mer bidrag. Om man väljer att leva ur hand i mun utan att spara, kan man faktiskt teckna en egen försäkring i form av ett fastprisavtal på el.
    Givetvis kan man rösta fram politiker som lovar allt åt alla, men det brukar sällan sluta väl – inte heller inom energiområdet, vilket Mats Nilsson beskriver i sin artikel.
    Däremot är det fullt rimligt att kräva slopad punktskatt på el. Punktskatter brukar läggas på skadliga varor som tobak, alkohol och fossila bränslen – inte på civilisationens grundråvara, elektrisk energi.
    Svara
    - Magnus B@Dietmar Gleich
      3 mars, 2026: 10:11 f m
      
      "’Det är högst anmärkningsvärt hur långt ansvarslösheten har framskridit, även i Sverige. Landet verkar ha smittats av den franska och tyska sjukan, där staten förväntas stå för alla individuella risker. Det är alltid någon annan som ska åtgärda ens egna tillkortakommanden genom mer bidrag."
      
      Vad jag menar är naturligtvis att enskilda personer omöjligt kan planera för politikernas impulsiva påhitt.
      Om politikerna plötsligt ogiltigförklarar allt privat ägande av fastigheter är det också något som den enskilda personer måste planera för och försäkra sig mot? Kanske lägga undan några hundratusen eller miljoner kronor "bara för att uti fall om".
      Likadant med höjda elskatter, skatt på momsen eller andra onödiga och samhällsförstörande pålagor från EU, som ingen normal människa kan föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.
      Den politiska instabiliteten på elmarknaden i Sverige och Tyskland är helt förlamande för privatpersoner och industri. Vilket industrin i Tyskland klart och tydligt har talat om för den tyska regeringen. C02- och klimatskatter tills det inte går längre…
      Svara
      - Claes Sjödahl@Magnus B
        6 mars, 2026: 1:18 e m
        
        Håller med Dietmar. Det daltas med vuxna människor. Börja med att undervisa människor (även politiker) skillnaden mellan kWh och kW. Det kommer bli ett ramaskri när folk förstår hur effekttarifferna slår mot deras elräkning. Om man kompenserar människor varje gång Aftonbladet tar upp snyfthistorier om elräkningar så kommer det inte att lösa Sveriges energiproblem. Tvärt om. Marknaden måste få bestämma priserna. Däremot kan jag tycka att politikerna kan ge människor verktyg att påverka sin vardag. I Stockholm har vi biltullar med taxor som varierar över tid. När man väl förstår att man kan påverka sin vardag genom att åka andra tider eller rentav andra färdmedel minskar flödet av bilar in till eller genom stan. De extrema topparna uteblir och det kan man göra även med elen. Använd morot istället för piska.
        Svara
Jan F Westling
28 februari, 2026: 5:15 e m

När vintern kommer och det blir kallt så måste el och andra energisystem vara robusta.
De måste vara "spanntade för gång i is och ha tillräckligt med maskinstyrka" (effekt).
Sol,vind och batterier har inte ovan nämnda egenskaper!
Svara
Hans E Johansson
27 februari, 2026: 5:54 e m

I boken Thinking, Fast and Slow diskuterar Daniel Kahneman två system för tänkande: System 1 och System 2, där System 1 är snabbt, automatiskt och intuitivt, medan System 2 är långsamt, medvetet och analytiskt.
Min uppfattning är att politikerna, inte enbart i detta fall, tillhör System 1.
Svara
Eric Zinn
27 februari, 2026: 11:09 f m

Att just förtroendet för energisystemet har hamnat i botten, trots att tillförlitligheten är fortsatt hög, elpriserna i snitt är mycket låga (för låga för någon att vilja investera i ny elproduktion) samtidigt som geopolitiken gått bananas – är verkligen uppseendeväckande och något varje debattör får se sitt eget ansvar i.
Personligen anser jag att en sänkning av momsen på energi hade varit vettigare än en sänkning av elskatten – på så sätt kan man åstadkomma en kostnadssänkning för användarna utan att riskera sämre konsekvenser såsom högre elpriser vintertid, högre elnätsavgifter och försenade anslutningar av industrin.
Svara
Lars-Göran Johansson
27 februari, 2026: 8:15 f m

El är inte som vilken vara som helst. I dagens samhälle är tillgång till el en nödvändighet. Man kan se det som en social rättighet. Och den bör naturligtvis vara på ungefär samma villkor oberoende av var i landet man bor.

När den norska TSO:n, Statnett, av tekniska skäl valt att dela in Norge i 5 olika elmarknader med olika elpriser så har man redan gjort ett ingrepp som berör flera norska elkunder på ett mycket negativt sätt. Precis som i Sverige.
2025 så varierade snittpriserna mellan 8,71 eur/MWh i NO4 och 65,40 eur/MWH i NO2.

Är det då inte en regerings ansvar att reagera så att kostnaden för en social nödvändighet som el blir ungefär densamma i hela Norge?
T ex genom att slå ihop de norska elområdena till ett enda elområde? Nu har den norska regeringen, varför vet jag inte, avstått från det alternativet.
Men den norska regeringen har i alla fall reagerat genom att i stället införa en frivillig möjlighet att teckna ett fast avtal på 40 norska öre/kWh med den norska staten som mellanhand på elbörsen.

Jag tycker att det visar på en regering som tar socialt ansvar för sin egen befolkning. Till skillnad från den svenska regeringen som överhuvudtaget inte alls agerar.
I Sverige kostade de fria marknadskrafterna det svenska elkundskollektivet under 2025 ca 19 miljarder kr. Är det en bättre lösning för våra medborgare?
(Snitten mellan våra 4 interna svenska elområden genererar 2/3 av de totala flaskhalsinkomsterna som var 29 miljarder kr 2025.)

Detta hindra inte att elskatten också behöver sänkas. Men en sänkt elskatt utjämnar inte på samma sätt för orättvisorna som beror på var i landet som elkunden bor.
Möjligen skulle en diversifierad elskatt mellan våra 4 svenska elområden kunna vara en tredje variant på att skapa likvärdiga villkor.
De andra två varianterna är ett gemensamt elområde resp ett garanterat fast pris som i Norge.
Svara
- mats nilsson@Lars-Göran Johansson
  27 februari, 2026: 9:02 f m
  
  Tack för kommentaren. Jag delar uppfattningen att el är en strategisk infrastruktur och en nödvändighet för både hushåll och företag. Just därför bör Sverige anpassa elskatten ned mot EU:s miniminivå. En så central insatsvara bör inte straffbeskattas. Samtidigt måste själva marknadsdesignen vara institutionellt hållbar och legitim.
  
  Elområden är inte ett naturtillstånd utan en vald konstruktion för att hantera nätbegränsningar. Med den flödesbaserade kapacitetsberäkningen får områdesindelningen dessutom större och mer svårförutsägbara priseffekter. Det stärker argumentet för att ompröva modellen. När prisskillnader inom landet förstärks av en mer komplex beräkningsmetod blir legitimitetsfrågan ännu tydligare.
  
  Att samla Sverige i ett elområde löser inte fysiska flaskhalsar, men det tydliggör att interna kapacitetsbrister är ett nationellt ansvar. Kostnaden för otillräcklig överföringskapacitet bör hanteras genom investeringar och planering, inte genom långvariga regionala prisskillnader.
  
  En sådan modell förutsätter också en tydligare nationell strategi för framtida utlandskablar. Med ett samlat grepp om internationell integration blir ett nationellt elområde mer hanterbart och mer transparent.
  
  Norges lösning är intressant men bygger på andra statsfinansiella förutsättningar. Den svenska diskussionen bör i stället handla om hur vi utformar en marknadsmodell som kombinerar effektivitet, legitimitet och långsiktig investeringslogik.
  Svara