Den nordiska elmarknaden blir allt mer dysfunktionell. Klarar vi inte att harmonisera elsystemet, är risken stor att vi inte klarar klimatmålen, säger Simon-Erik Ollus, chef för Fortums elhandel och produktionsstyrning.

Mäter man nordiska samarbetsprojekt i pengar, lär inget trumfa den nordiska elbörsen Nord Pool. Enbart för de finländska konsumenternas del är den ackumulerade vinsten fram till i dag i storleksordningen 30 miljarder euro, dvs. över 300 miljarder kronor. Detta enligt modellkörningar av Fortum.

”Finland anslöt sig till Nord Pool-samarbetet 1998 och har med åren börjat importera allt mer av sin el. Skulle Finland i stället ha byggt egen ny kondenskraft för att klara sin elförsörjning, skulle priset för konsumenterna under åren i genomsnitt ha varit 17 öre högre per kWh”, säger Simon-Erik Ollus.

Tack vare den nordiska elhandeln har Finland därmed kapat sin elnota med en tredjedel. Vinsten kan också mätas i betydligt mindre miljöpåverkan, eftersom de obyggda kraftverken i Finland i hög grad skulle ha baserats på kol och gas. Samtidigt har importelen gett incitament för större flexibilitet i det finländska elsystemet. För Sverige finns en vinst i att Finland med sin import stött utbyggnaden av den svenska vattenkraften och vindkraften.

Ett mått på den nordiska elhandelns samhällsekonomiska nytta i Norden är att den energiintensiva industrin i de nordiska länderna står för halva elkonsumtionen, jämfört med 30 procent som genomsnitt i Europa.

Men frågan är vad som händer framöver. Simon-Erik Ollus varnar för att utvecklingen av de nordiska elsystemen stannat upp. De facto utgör de ett ganska brokigt lapptäcke. Han karakteriserar de nationella näten så här:

– Norges elsystem är baserat på den lokala vattenkraften, egentligen är det fråga om många olika elsystem som man har kopplat ihop, men på ett svagt sätt.
– Sverige byggde i tiden ett starkt stamnät, men en stor del av konsumtionen och produktionen ligger bakom svaga lokalnät.
– Finland har den högsta ambitionsnivån, man har successivt stärkt stamnätet och central produktion och konsumtion är kopplad till det.
– Danmark har två olika system, där det ena är knutet till Centraleuropa och det andra till Norden.
– Balterna har tre olika system, som ännu är synkroniserade till Ryssland. Balterna ville ställa om sina nät till Nordel, men Norden tackade nej. Nu synkroniserar balterna i stället om sina nät mot Polen.

Samtidigt blir de nordiska näten allt mer stressade som följd av utbyggnaden av intermittent elproduktion och nedläggning av stora kärnkraftsblock i Sverige. Problemet förstärks av att urbaniseringen i Sverige inte matchats av en motsvarande utbyggnad av lokalnäten och regionnäten.

”Det finns inte en stor vision av hur det framtida nordiska nätet ska se ut och man har tappat tempo. Nätplanering genom diverse tioårsplaner fungerade hyfsat förr, men i dag sätter politikerna extremt ambitiösa mål, som förutsätter stora och snabba förändringar, samtidigt som nätutbyggnaden blir en allt mer komplicerad process och tar allt längre tid.”

Problemet är inte tekniska kunskaper, utan politiskt, juridiskt och kulturellt.

”En stor del av elmarknadsfrågorna baseras på nationellt beslutsfattande. Nationella politiker sätter nationella mål för nationella myndigheter och nationella aktörer som fungerar i en nationell verklighet. De optimerar där de är i dag, vilket är förståeligt. Viljan att söka den gemensamma nytta som skapas av ett nordiskt tänkesätt har försvagats.”

Simon-Erik Ollus beskriver hur man i dag i varje land gör upp nationella nätplaner. Sedan sammankommer man och pusslar ihop en nordisk plan och plockar kanske in saker man fångar upp i internationella planer.

”Det är ett bottom up-förfarande, som leder till en ganska visionslös nätplanering. Man borde i stället göra en top down-övning, i syfte att skapa ett elsystem som optimalt utnyttjar vars och ens resurser för att kostnadseffektivt nå den ökade elektrifiering som klimatomställningen förutsätter.

Hur ska man få till stånd det?
”Det finns ingen nordisk kompetens [dvs. ingen som har den överstatliga befogenheten]. Succén för den nordiska elmarknaden har byggt på klassiskt frivilligt nordiskt samarbete. För nästa steg behövs att fler aktörer driver på för ett systembygge som inte stoppar vid gränserna”, säger Simon-Erik Ollus.

Rör man sig i en nordisk kontext, är det svårt att undgå intrycket att kultur- och attitydskillnader ibland väger ganska tungt.

Till exempel ges inte sällan bilden att Sverige och Norge, som i tiden skapade den gemensamma elmarknaden och fortfarande står för driftsansvaret i den, ser sig själva som ett slags storebröder. Finland och Danmark är de yngre syskonen, med en svagare röst i samarbetet. Balterna blir i jämförelse som kusiner, som bara får vara med ibland.

Den fördel de yngre syskonen och kusinerna har är att de kan vara mer transparenta och testa nya saker.

“En skillnad jag ser är att Estland och Finland mer aktivt talar om kunder och ser sig som serviceleverantörer till kunderna. Sverige och Norge med sitt större ansvar för systemets drift är lite mera stelbenta. Positivt är ändå att Svenska kraftnät nu tydligt arbetar med att öka öppenheten och dialogen med sina intressenter”, säger Simon-Erik Ollus.

Angående Sverige fäster han sig vid det starka tjänstemannaväldet, där var och en fokuserar på det egna området med sin myndighets utgångspunkt. Norge är speciellt genom att energipolitiken är en så väsentlig del av vardagspolitiken.

”Till exempel ACER:s roll, kopplad till EU:s tredje energipaket, föranledde nästan en folkomröstning i Norge, och nu är frågan om North Connect en stor politisk fråga. Det är svårt att tänka sig ett sådant scenario i Sverige och Finland.”

”Danskarna har lyxen av att aldrig ha haft en leveranssäkerhetsdiskussion, de litar på att kunna importera och exportera och bygger med stöd av det en egen allt större intermittent produktion”, säger Simon-Erik Ollus.

En stor del av Ollus vardag i Fortum, som en storskalig aktör i många länder, handlar om att analysera sammanhang och försöka förstå vart utvecklingen är på väg. Några av hans slutsatser är de här:

”Det får i elprisområdena inte bli för stor obalans mellan produktion och konsumtion, och områdena måste ha tillräcklig storlek. Med små prisområden är det svårt att skapa tillräckligt likvida marknader och volatiliteten blir för kraftig. Det måste ges rimliga möjligheter till prissäkring för dem som inte vill leva med mycket risk. Ju fler prisområden vi skapar, desto mera fragmenterar vi derivatmarknaden och desto mindre blir prissäkringsmöjligheterna.”

Norden är nu delat i femton prisområden. Hur många prisområden borde vi ha?
”Kanske en tredjedel så många… Skulle vi ha ett riktigt starkt nät, skulle det räcka med ett.”

Idén att skapa ett eget prisområde för Stockholm finner han obegriplig.

”Ett sådant prisområde skulle bygga på en enorm konsumtion men bara obetydlig produktion. Nätkapacitetsfrågan mellan Stockholm och övriga södra Sverige skulle bli ännu svårare att hantera. Prisvolatiliteten skulle öka kraftigt, det skulle vara mycket svårt att skapa en prissäkringsmarknad där någon skulle vara beredd att ta risken. Teoretiskt skulle Svenska kraftnät kunna hantera saken via motköp. Men det skulle ge en ännu mer bisarr situation.”

Blir frågan om kapacitetskomponenter på marknaden aktuell, så att en ny elmarknadsdesign behöver beslutas, måste det enligt Simon-Erik Ollus ofrånkomligt ske nordiskt.

”Tänk tanken att Sverige ensamt skulle inför något slags kapacitetsavgift, och grannländerna inte skulle göra det. Då skulle Sveriges konsumenter komma att subventionera leveranssäkerhet för de övriga länderna. Om vi som följd av den allt större intermittensen tvingas omdesigna marknadsmodellen, måste det göras på en teknikneutral och nordisk nivå. Det är inget som något land kan göra ensamt.”

EU har genom det europeiska stamnätssamarbetet ENTSO-E drivit fram RSC:er (Regional Security Coordinator), med uppdrag att arbeta för regionalt samarbete mellan stamnätsoperatörerna. Sedan januari 2018 verkar i Köpenhamn en sådan RSC för de nordiska länderna.

”Det är rätt riktning, men nästa steg borde tas genom att ge vår nordiska RSC ett mer kraftfullt mandat att koordinera samarbetet mellan stamnätsoperatörerna. På sikt behöver den regionala aktören både kunna planera hela systemet och köra makronivån av dess drift. Tyvärr är vi långt från det i dag. Det finns starka krafter som inte vill ge bort sin del av inflytandet. Men vi är i dag så beroende av varandra, att det inte finns någon annan väg vi kan gå.”

Säg att du har de nordiska statsministrarna som gisslan och inte får frige dem förrän de fattat de bästa beslutet för Norden. Vad måste statsministrarna lova?
”De nordiska energiministrarna har egentligen redan kommit överens om en bra vision sommaren 2019, om hur Norden baserat på teknikneutralitet till 2030 ska utvecklas till en region med ett klimatsmart elsystem optimerat från de nordiska förutsättningarna. Nu är det upp till regeringskanslierna och aktörerna att leva upp till visionen. Så egentligen ska statsministrarna bara slå näven i bordet och förklara att nu gör vi som vi redan kommit överens om”, säger Simon-Erik Ollus.

 ****

Ollus nordiska swot-analys
Det behövs mera långsiktigt engagemang och förtroende för den nordiska elmarknaden både i den nationella debatten och bland energibranschens aktörer, anser Simon-Erik Ollus. Så här ser hans swot-analys i ett nordiskt perspektiv:

Styrkor
En bra regional plattform, vi har byggt något unikt. Den nordiska regionen har en bra geografi och optimal resursfördelning med vind, vatten och kärnkraft i Norden och Baltikum. Alla de nordiska länderna har ambitiösa klimatmål.

Svagheter
Starka nationella agendor, olika elsystem och driftsfilosofier, ingen gemensamt överenskommen strategi och färdplan för vad vi vill att den nordiska elmarknaden skall leverera och hur.

Möjligheter
Kostnadseffektiv energitransition, det första smarta regionala klimatneutrala energisystemet i världen, som sätter ribban för andra länder och regioner samt ger exportmöjligheter för vårt nordiska kunnande.

Hot
Bristen på en gemensam vision leder till att vi över tid styckar den nordiska marknaden i allt mindre delar som slutar fungera och återgår till nationella och mer ineffektiva marknadsplatser.