Ei sågar Svk:s förslag till kapacitetsmekanism och hänvisar till att det saknar konsekvensanalys. Några intressanta skiljelinjer i bedömningar och betoningar blir synliga i dokumenten hos de två myndigheterna. Till exempel vill Ei ge mer plats åt efterfrågeflexibilitet och menar att problemet med marknadsmakt ökar genom att Svk särskilt efterfrågar planerbar kraft.

Bakgrunden är ett regeringsuppdrag i december 2022 till Svenska kraftnät (Svk) och Energimyndigheten att analysera behovet av stärkt försörjningstrygghet inom energisektorn. I en delrapport den 31 mars föreslog Svk en utformning av kapacitetsmekanismer som skulle ersätta dagens effektreserv, en mekanism som alltså skulle innebära att ersättning ges för att hålla kapacitet tillgänglig.

Bild: Ska effektreserven i Karlshamnsverket ersättas med en kapacitetsmekanism? Fot0: Uniper.

Svk hänvisar till att energiomställningen riskerar förstärka trenden med krympande marginaler i elsystemet, då elbehovet kan komma att växa snabbare än utbudet av produktion. Enligt analyser både av Svk och på europeisk nivå riskerar Sverige inom några år att inte uppfylla den fastställda svenska tillförlitlighetsnormen: en timme effektbrist per år.

En anmärkningsvärd brytpunkt är 2027, då måttet LOLE (Loss of load expectation, dvs. antalet timmar under året med förväntad effektbrist) i södra Sverige enligt Svk (i den senaste kortsiktiga marknadsanalysen) ökar från 1,0 för 2026 till hela 9,6 för 2027. Underskottet i effektbalansen detta senare år uppskattas i södra Sverige till 2 500–3 000 megawatt, för att i det mest extrema scenariot för 2045 uppgå till 13 700–15 000 megawatt.

Svk föreslår att Sverige på sikt inför en marknadsomfattande kapacitetsmekanism med så kallade tillförlitlighetsoptioner. Då införandet av en sådan kapacitetsmekanism av Svk bedöms ta 5-8 år, kan det enligt Svk vara lämpligt att under en övergångsperiod använda en strategisk reserv liknande den nuvarande (det avtal om en effektreserv med Karlshamnsverket som går fram till och med 15 mars 2025).

Svk framhåller, med hänvisning till den korta tidsramen för deluppdraget, att det inte är fråga om ett fullständigt förslag på kapacitetsmekanismer, utan ”ett förslag på högnivådesign avseende framtidens svenska kapacitetsmarknad”.

Energimarknadsinspektionen (Ei) avstyrker i sitt remissvar alltså Svk:s förslag och återkommer ett flertal gånger till att förslaget saknar konsekvensanalys och även i andra avseenden är ofullkomligt.

Ei:s anser att nuvarande modell för handeln med el i grunden är bra:

”Elpriset signalerar när det råder knapphet i elsystemet och ger aktörerna incitament att investera i ny kraftproduktion, vilket är avgörande komponenter för en välfungerande marknad. Elkunderna har också visat att de är priskänsliga genom att reagera med minskad konsumtion när elpriset varit högt de senaste åren. Det är därför Ei:s uppfattning att elmarknaden i grunden fungerar väl och har förutsättningar att fortsätta att tillhandahålla el till en effektiv kostnad för samhället.”

Dock finns det hinder som stör marknaden, säger Ei, såsom generellt långa ledtider för att bygga ny kraftproduktion, svårigheter att få tillstånd för att bygga ny kraftproduktion och bygga ut elnät i de regioner där mer effekt behövs.

En förlängning av gällande effektreserv efter 2025 är inte möjlig (en konsekvens av elmarknadsförordningen) så länge Sverige inte har ett konstaterat resurstillräcklighetsproblem, och den saken kan enligt Ei inte fastställas baserat på Svk:s rapport: ”Det är Ei:s uppfattning att man först bör utesluta att problemet inte kan lösas genom mindre ingripande åtgärder i marknaden.”

I fråga om resurstilläcklighetsbedömningen konstaterar Ei att det i dagsläget inte finns någon godkänd metodik för detta vare sig på svensk eller europeisk nivå. Båda de hittills två genomförda europeiska resurstillräcklighetsbedömningarna – European Resource Adequacy Assessment (ERAA) 2021 och 2022 – har underkänts av den europeiska tillsynsmyndigheten ACER med hänvisning till svagheter i analysen.

Ei nämner att den resurstillräcklighetsbedömning som Svk hänvisar till i sin kortsiktiga marknadsanalys liknar metoden hos ERAA. Men eftersom Svk inte följer alla stegen enligt regelverket ”utgör den inte ett tillräckligt underlag för att bedöma behovet av en kapacitetsmekanism”.

Några intressanta skiljelinjer i Svk:s och Ei:s bedömningar och betoningar blir synliga i dokumenten.

Till exempel anför Svk att en strategisk reserv är otillräcklig då den inte skulle ge de incitament för nyinvesteringar som krävs. Argumentet bygger enligt Ei bland annat på att en sådan reserv enbart skulle omfatta produktionsresurser och därför ”bara fungerar som ett sätt att hålla vid liv stående, ofta äldre, produktionsanläggningar”. Ei anser att hänsyn även bör tas till vilka förutsättningar som kan finnas i framtiden, ”till exempel när storskalig industriell elanvändning tillkommer i elsystemet borde det finnas förutsättningar för sådana anläggningar att delta med effekt i ansträngda situationer genom förbrukningsreduktion”.

Ei preciserar längre fram i sitt remissvar detta argument lite närmare:

”… mycket av nödvändigheten för en kapacitetsmekanism kan förväntas försvinna med ökad efterfrågeflexibilitet bland elkonsumenterna och större lagringsmöjligheter (i form av bl.a. större batteriparker, vätgaslager och pumpkraftverk). Här ser Ei att energikrisen under hösten och vintern 2022/2023 har visat att det finns betydande potentialer för efterfrågeflexibilitet och efterfrågeminskningar, som minskar behovet av en kapacitetsmekanism.”

Ei nämner att ett ökat antal aktörer kommersialiserar eller utvecklar olika lösningar för att erbjuda flexibilitetstjänster och tillägger att införande av en marknadsomfattande kapacitetsmekanism ”sannolikt skulle ha negativ påverkan både på elmarknadens funktionssätt” genom att påverka prissignalen och på konkurrenssituationen för flexibilitetstjänster.

Ei kommenterar en hänvisning hos Svk om investerarnas ”riskaversion” när det kommer till att investera i kraftproduktion med att Svk inte ger någon evidens för att så är fallet. Ei:s menar i stället, baserat på kontakter med elproducenter, att andra faktorer såsom tillståndsgivningen är ett centralt problem för att ny elproduktion ska komma till stånd, liksom osäkerheter gällande energipolitiken

”En kapacitetsmekanism har inte någon påverkan på tillståndsprocesser och ledtider som exempelvis kan bero på begränsningar i leverantörsleden. En kapacitetsmekanism har inte heller påverkan på tillgången till kvalificerad arbetskraft, tvärtom finns risk att en kapacitetsmekanism kan vara kontraproduktiv genom att en ökad efterfrågan på begränsad arbetskraft i det korta loppet bidrar till ökade lönekostnader […] Utöver vad som ovan nämnts, ser Ei en fara i att en kapacitetsmekanism, i det korta till medellånga loppet, kan påverka samhällets elektrifiering negativt.”

Svk:s förslag om ett system med tillförlitlighetsoptioner (reliability options), som under de senaste vintrarna tillämpats i Italien och Irland, kommenteras av Ei med att dessa lyckats tillhandahålla den nödvändiga effekten när denna behövts. Men optionerna har också haft negativa effekter.

Exempelvis kan valet av kapacitetsfaktor för olika teknologier ge en fördel för en teknologi över andra, vilket påverkar prisbildningen. Prissättningen av detta instrument är heller inte helt enkelt i praktiken, särskilt när det gäller att inkludera olika kraftslag med varierande tillgänglighet samt efterfrågeflexibilitet i kapacitetsmekanismen

Även problemet med marknadsmakt är enligt Ei större för tillförlitlighetsoptioner än för andra mekanismer. ”Risken förstärks i en svensk kontext av att det enbart finns ett begränsat antal aktörer som kan erbjuda effekt, särskilt det som Svk underförstått vill ha, det vill säga planerbar kraft.” Problemet skulle kunna reduceras med utländskt deltagande i de områdesvisa auktionerna, men detta skulle då ta kapacitet på utlandskablarna i anspråk och därför samtidigt minska kapaciteten för handeln på den gemensamma marknaden.

Ei påpekar vidare att en kapacitetsmekanism får konsekvenser även för grannländerna och att en nordisk samsyn i frågan skulle vara önskvärd.

Ei nämner Finland som exempel på ett land med en kapacitetsmekanism av den typ som skulle kunna komma i fråga, för den händelse en strategisk reserv i enlighet med EU-regelverket skulle bli aktuell för Sveriges del, nämligen så att bara den volym ska upphandlas som krävs för att resurstillräckligheten ska motsvara tillförlitlighetsnormen.

Upphandlingen för effektreserven i Finland inför vintern 2022/23 gick på 600 megawatt. Ei nämner inte att den finländska tillsynsmyndigheten i slutändan avblåste upphandlingen efter att ha fått in bara ett bud, av Fortum, vars prisanbud inte godkändes. I april i år beslöt tillsynsmyndigheten att Finland den kommande vintern inte behöver någon effektreserv, med hänvisning till den förbättrade effektsituation som följt med kärnreaktorn Olkiluoto 3.