Thomas Sandberg riktar hård kritik mot de myndigheter som ansvarar för att genomföra den nya vattenregleringen. Särskilt pekas Havs- och vattenmyndigheten ut, där han menar att tjänstemän uppenbarligen motarbetar de nya politiska besluten och fortsatt arbetar för att så många småskaliga vattenkraftverk som möjligt ska rivas.

Åtgärder som minskar vattenkraftens påverkan på vattenmiljön har diskuterats i många år. Riksdagsbeslutet 13 juni 2018 att bifalla regeringens proposition ”Vattenmiljö och vatten­kraft” (endast Vänsterpartiet röstade emot) lägger grunden för den framtida utvecklingen av både vattenmiljö och vattenkraft.

Detta ska ske genom att alla 2100 kraftverk (och 1400 regleringsdammar) av mark- och miljö­domstolarna får nya driftvillkor (t ex dämnings- och sänkningsgräns) och miljöåtgärder (t ex fiskväg). Domstolsprövningarna ska pågå under 20 år utifrån en nationell plan, som ska byg­ga på att alla kraftverk i ett vattendrag ska omprövas samtidigt. Bestämmelserna om den nationella planen finns i en av de förordningar som regeringen fattade beslut om 21 december i fjol.

Riksdagsbeslutet innebär också att den sammanlagda produktionsminskning som miljöåtgär­derna kan leda till maximalt får uppgå till 1,5 TWh, dvs 2,3 % av vattenkraftproduktionen (propositionen s 182 – 183). Där framhålls också (s 91 – 92) att ”Det kommer i stället finnas behov av att vattenkraften ger ett ökat reglerbidrag och ökad tillgänglig effekt …” Att ramen 1,5 TWh inte överskrids är dessutom en absolut förutsättning för att Vattenkraftens Miljöfond ska finansiera 85 % av kostnaderna för att förbättra vattenkraftens miljöanpassning.

*

Nu verkar arbetet med den nationella planen ha brutit samman. De ansvariga Havs- och vat­tenmyndigheten (HaV), Energimyndigheten och Svenska kraftnät påbörjade sitt arbete redan före riksdagsbeslutet och presenterade i oktober ett förslag till hur den nationella ramen 2,3 % för produktionsminskningar ska fördelas på avrinningsområden. I stora drag innebär det 1,2 % för de stora Norrlandsälvarna och 6,5 % för mindre och medelstora vattendrag. Inte bara den nationella ramen utan också de vattendragsvisa ramarna är viktiga eftersom de sätter just ramen för hur mycket miljöåtgärderna får kosta i förlorad elproduktion. Dessutom ska hänsyn tas till effekttillgång och reglerförmåga.

Sedan åtminstone en månad har de tre myndigheterna börjat backa från höstens förslag. Mil­jödepartementet sägs dels tvivla på att EU skulle godkänna en fördelning på vattendrag, dels hävda att detta skulle strida mot den nya § 24 i Vattenverksamhetsförordningen som man själv beslutat om vid årsskiftet. Troligare förklaringar är att departementets politiska ledning och handläggare vill ge sina trosfränder på länsstyrelser, vattenmyndigheter och HaV större möjligheter att i domstolarna driva fram miljöåtgärder som går (långt) utöver den politiskt beslutade ramen. Att Miljöpartiet tvingades acceptera vattenkraftuppgörelsen hindrar på intet sätt att man försöker utnyttja sin position till att förverkliga sin gamla linje att riva ut så många (småskaliga) vattenkraftverk som möjligt.

Utan en i den nationella planen fastlagd fördelning på vattendrag finns ingen som helst garanti för att den totala produktionsminskningen håller sig inom de 1,5 TWh som riksdagen beslutat och som är en förutsättning för Vattenkraftens Miljöfond. Därmed faller de politiska och ekonomiska fundamenten för den utveckling av vattenmiljö och vattenkraft en mycket stor majoritet vill se. Till saken hör också att några av de förnuftigare länsstyrelserna uttryckt sitt gillande av att få en ram för varje vattendrag: ”då vet man vad man har att hålla sig inom”.

Ännu ett skäl till att arbetet på den nationella planen kommit av sig verkar vara motsättningar dels inom HaV och dels mellan denna myndighet och de två andra. Också här verkar det vara oförmågan/oviljan att acceptera den politiskt satta ramen som spelar in. HaV har heller inte kommit med något förslag till hur miljövärdena ska behandlas i den nationella planen. Även i detta fall hänvisar man till att det skulle strida mot den nya § 24 i vattenverksamhetsförord­ningen. Att de tre generaldirektörerna tidigare varit överens om hur arbetet ska bedrivas hindrar uppenbarligen inte tjänstemän inom HaV att på alla sätt försöka rigga för utrivning av så många vattenkraftverk som möjligt.

Detta är oerhört allvarligt och riskerar att påtagligt försvåra och försena den utveckling av vattenmiljö och vattenkraft som riksdagsbeslutet lagt grunden för. I stället för ett konstruktivt samarbete vattendrag för vattendrag kommer HaV, vattenmyndigheterna och en del länsstyrelser att fortsätta sin utrivningslinje, som inte har någon förankring i vare sig EU-rätten eller det nya svenska regelverket.

De tre generaldirektörerna måste omgående få fart på det konstruktiva arbete på den natio­nella planen som bedrevs tidigare. Genomförandegruppen, fempartigruppen bakom energi­överenskommelsen från 10 juni 2016, måste aktivera sig omgående. Den har gått på sparlåga sedan riksdagsbeslutet om vattenkraften 13 juni i fjol, pga sommar, valet och den utdragna regeringsbildningen. När nu det viktigaste verktyget för att omsätta de politiska besluten i handling, den nationella planen, håller på att förfuskas måste genomförandegruppen agera.

*

För att domstolsprövningarna ska hålla sig inom de ramar riksdagen lagt fast ska regeringen ge berörda myndigheter två uppdrag, som båda syftar till att Sverige ska ”fullt ut utnyttja det utrymme som EU-rätten ger i fråga om att klassa vattenförekomster som konstgjorda eller kraftigt modifierade och i fråga om undantag från den generella kravnivån.” (propositionen s 156). Då blir inte kravnivån God Ekologisk Status, som skulle medföra utrivning av de flesta kraftverk och dammar, utan God Ekologisk Potential, som innebär hårda men inte ”dödliga” krav för alla andra intressen av hur våra vatten sköts.

Det första uppdraget är att nationella myndigheter (främst HaV) ska revidera de föreskrifter, vägledningar m m, som styr de regionala vattenmyndigheternas och länsstyrelsernas arbete. HaVs vägledningar innebär att vattenförekomster med kraftverk under 1,5 MW inte ska klassas som kraftigt modifierade vatten (KMV) utan ses som naturliga. Men i ett naturligt vattendrag kan det inte få finnas vattenkraftverk, de måste rivas ut för att vattendraget ska återfå sin ursprungliga, naturliga karaktär. HaV:s styrdokument syftar uppenbart till utrivning av så många vattenkraftverk som möjligt. HaV nonchalerar att detta inte har stöd i vare sig EU-rätten eller riksdagens beslut 13 juni i fjol.

Det andra uppdraget är att länsstyrelser och vattenmyndigheter ska revidera sin statusklassifi­cering och normsättning så att de vattenförekomster som i praktiken är kraftigt modifierade också juridiskt anses vara det. Där det finns vattenkraft ska vattenförekomsten klassas som kraftigt modifierad och kravnivån sättas till God Ekologisk Potential. I dag är 658 av ca 23000 vattenförekomster KMV-klassade för att där finns större kraftverk (3 %). Syftet med att hittills inte ta med de mindre är att underlätta utrivningen av dem. När alla vattenförekomster med kraftverk och regleringsdammar KMV-klassas blir det 3500 eller 15 %. Jämfört med andra EU-länder är det en låg siffra, många ligger långt över 50 %.

Detta innebär att myndigheter på alla nivåer måste lägga om kursen (i det närmaste) 180° i förhållande till de utrivningsagendor, som styrt deras handlande i åratal. Hur svårt många myndigheter har att leva upp till de nya politiska besluten har vi kunnat se det senaste året. De fem regionala vattenmyndigheterna har inte flyttat sig en millimeter. Genom att föreslå pro­duktionsminskningar på 6,8 TWh i stället för att hålla sig inom den politiskt beslutade ramen 1,5 TWh verkar de närmast arbeta på att underlätta den nedläggning av vattenmyndigheterna de flesta vill se. De tycks ha kommit överens om att inte KMV-klassa fler vattenförekomster trots riksdagens beslut att EU-rättens möjligheter ska utnyttjas fullt ut, dvs att där det finns vattenkraft ska KMV-klassning användas. Och HaV visar inga tecken på att i grunden göra om sina styrdokument (egentligen behövs inte alla dessa föreskrifter, vägledningar m m eftersom EU:s vattendirektiv och CIS-dokument är tillräckliga).

I det längsta försöker myndigheterna undvika den KMV-klassning som är en självklarhet både i EU-rätten och svensk rätt. När man nu ifrågasätts från allt fler håll har myndigheterna börjat hänvisa till de undantagsmöjligheter som finns. Men dessa är just undantag för de fall när man inte kan uppnå God Ekologisk Potential (eller God Ekologisk Status) utan att hota något av de många intressen som är förknippade med en vattenförekomst.

För att myndigheterna ska tvingas lägga om kursen kommer att krävas hårda nypor från rege­ringen. Det var också vad både energiminister Anders Ygeman (S) och Lars Hjälmered (M) talade om på ett seminarium 14 februari. Frågan är om de inser hur motsträviga många myn­digheter är.

Innan regeringen utfärdar de båda uppdragen ska först genomförandegruppen bakom energi­överenskommelsen ha varit överens om innehållet. Gruppen måste ge mycket strikta riktlinjer för uppdragen till berörda myndigheter. Egentligen är det mycket enkelt. Några svenska styr­dokument behövs inte, EU:s ramvattendirektiv och de anslutande CIS-dokumenten räcker mer än väl. Alla vattenförekomster med vattenkraft kan KMV-klassas och därmed få kravnivån God Ekologisk Potential. På så sätt eliminerar man mellanledet med alla myndighetsaktivister som försöker driva sina egna agendor. Först då kan utvecklingen av vattenkraft och vattenmil­jö börja gå framåt i konstruktiv anda.

Bild: Hertings kraftstation