DEBATT: Elbranschen i framtiden: Politik eller marknad?

DEBATT: Elbranschen i framtiden: Politik eller marknad?

I elbranschens framtidsbild har politiken säkerställt förutsättningarna för den integrerade europeiska marknaden, fått till ett fungerande utsläppsrättssystem och fasat ut alla subventioner så att klimat- och miljömål nås snabbare. Jag delar i mångt och mycket den bilden som en önskvärd framtid. I nuläget kan man dock ställa sig frågan om det är en trolig framtid.

Avregleringen av elbranschen grundades i tanken att konkurrensen mellan flera aktörer skulle ge effektivare investeringar, samt effektivare och mer kundanpassade lösningar. Politiken skulle sätta ramverken, men besluten överlåtas till marknadsaktörer. Nu – nästan 20 år senare – kan vi istället teckna en bild där politikens direkta inflytande är större än på mycket länge.

Den ”gamla elmarknaden” präglades av regionala monopol. I Sverige var ägandet spritt mellan olika aktörer: staten, kommuner, privata företag och ekonomiska föreningar. Den direkta regleringen var relativt begränsad, utan en hög grad av självreglering och samarbete mellan de stora aktörerna präglade branschen. Eftersom varje stor aktör hade ett regionalt monopol var risken vid investeringar låg – kostnader för felaktiga investeringar kunde alltid vältras över på kunderna. Detta resulterade i överinvesteringar.

Avregleringen syftade delvis till att få effektivare investeringar. Eftersom startpunkten vid avregleringen var en situation med för mycket produktionskapacitet var det naturligt att väldigt lite investeringar i elproduktion skedde efter avregleringen. Fortfarande är prisnivån sådan att nyinvesteringar i kraftproduktion på marknadsmässiga grunder inte är lönsamma i Sverige. Trots detta har betydande nyinvesteringar gjorts. Detta har dock varit nästan helt subventionsdrivet – främst genom elcertifikatsystemet.

På liknande sätt har förnybar produktion subventionerats i en mängd europeiska länder, med Tyskland som ett talande exempel. Effekten av de omfattande subventionsdrivna investeringarna, visserligen i kombination med andra faktorer, har varit ett kraftigt fall i elpriserna över hela Europa. Stora mängder konventionell kapacitet, i många fall helt nybyggd, står i stort sett outnyttjad och lönsamheten i dessa anläggningar är naturligtvis obefintlig.

I Sverige har debatten gått om Vattenfalls investeringar i Europa, men Vattenfall är inte ensamma. E.ON:s och RWE:s aktiekurser har båda fallit med runt 70 procent sedan toppen i början av 2008. Nya kraftverk läggs i malpåse på grund av bristande lönsamhet och regleringsmyndigheterna får gripa in för att säkerställa att tillräcklig kapacitet finns kvar för att klara systemsäkerheten. Såväl i Sverige som i Europa i stort har vi därmed gått en lång väg ifrån ett system där investeringar i kraftproduktion bestäms av konkurrerande företag, utifrån en marknadsmässig värdering. I stället är det subventioner och regleringsingripande som styr besluten.

Dessutom planeras för närvarande införandet av ytterligare system för att styra investeringarna. I flera europeiska länder finns redan olika modeller för att betala för kapacitet – det vill säga inte enbart för elen som produceras. I Storbritannien och Frankrike finns långt gångna planer på att införa kapacitetsmarknader – i Storbritannien med start 2014. Även i Tyskland förs likartade diskussioner.

I elbranschens framtidsbild har politiken säkerställt förutsättningarna för den integrerade europeiska marknaden, fått till ett fungerande utsläppsrättssystem och fasat ut alla subventioner så att uppställda klimat- och miljömål nås snabbare och mer effektivt. Jag delar i mångt och mycket den bilden som en önskvärd framtid. I nuläget kan man dock ställa sig frågan om det är en trolig framtid. På europeisk nivå har makten i mångt och mycket förflyttats från ”Bryssel till Berlin”, det vill säga nationella beslut tas i allt högre grad som inte nödvändigtvis gynnar den integrerade marknaden. Investeringar styrs nästan helt och fullt av politiska beslut. Den extrema policyosäkerheten gör att få marknadsaktörer i dagsläget vågar fatta några betydande investeringsbeslut, utan politiska garantier. Exempelvis har Storbritannien tecknat ett avtal med EDF om en ny kärnkraftsreaktor, med ett garanterat pris på 92.5 £/MWh i 35 år.

Jag är själv övertygad om att elbranschen kommer att genomgå stora förändringar framöver. Jag tror att vi långsiktigt kommer att se ökade inslag av förnybar elproduktion som sol och vind, och att elsystemet måste anpassas för att hantera detta. Det kommer att ge nya möjligheter – och utmaningar – för kunder, traditionella producenter och nätägare. Affärsmodeller kommer att behöva ses över.

Jag tror också att det skulle vara önskvärt med en utveckling som i huvudsak är marknadsdriven och där politiken sätter ramverken. Det skulle innebära en utfasning av de direkta subventionerna, men också att negativa miljöeffekter prissätts på ett effektivt sätt genom handel med utsläppsrätter (eller skatter). De långsiktiga spelreglerna måste bli tydligare. Ska vi få investeringar för ett framtida system med låga koldioxidutsläpp måste investerarna kunna räkna med ett stabilt regelverk. Hur man får till det är inte uppenbart, men alternativet är en framtida marknad där politiken i hög grad styr investeringsbeslut och teknologival. Man kan då fråga sig vad den avreglerade marknaden har uppnått?

Niclas Damsgaard
Director och chef för Sweco Energy Markets

 

ÖVRIGA ARTIKLAR I DEBATTEN:
Fredrick Federley, riksdagsledamot och kandidat till EU-parlamentet
Fredrik Bergström och Tore Englén, WSP

Anders Mathiasson, vd för Energigas Sverige

Tommaso Auletta, chef för ABB:s enhet för energieffektivisering
Mikael Höök och Simon Davidsson, forskare vid Uppsala Universitet
Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen
Lotta Gröning, samhällsdebattör
Malin Thorsén, projektledare på Svensk Energi

Av Agneta
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*