En jämförelse mellan två närmast identiska kärnkraftverk i Sverige och Finland kan lära oss mycket om betydelsen av stabilitet på energiområdet, skriver Jan Blomgren, vd INBEx, i den andra av tre artiklar.

I denna artikelserie jämförs två så gott som identiska kärnkraftverk i Sverige och Finland, vilket visar hur politisk stabilitet – samt dess frånvaro – kan påverka energisektorn. I den första artikeln beskrevs situationen då dessa verk byggdes, och denna artikel fördjupar situationen i Sverige från avregleringen på 1990-talet till idag.

Bild: Turbin som väntar på att komma i produktion på Oskarshamns kärnkraftverk under uppgraderingsprojektet Puls. Foto: OKG.

Med nybyggda reaktorer och ett stängningsdatum endast 30 år in i framtiden föll det sig naturligt när de svenska kärnkraftverken var driftsatta i mitten av 1980-talet med en strategi med måttligt underhåll. Denna situation ändrades dramatiskt i mitten av 1990-talet då den svenska elmarknaden avreglerades. I stället för att ersättningen för produktionen beslutades av politik och myndigheter infördes ett system där priset sätts genom balans mellan utbud och efterfrågan.

Initialt ledde detta till dramatiskt sänkta priser. Under den reglerade eran var det statens ansvar att se till att det fanns tillräckligt med elkraft. Detta löste staten genom att ha rejäl överkapacitet för att undvika elbrist vid högt effektutnyttjande. Det fanns ett antal reservkraftverk som användes endast några dagar per år, enbart för att klara toppar i förbrukningen, ofta vid kalla vinterdagar. Den el som dessa anläggningar producerade var av lätt insedda skäl extremt dyr per kilowatt-timme, men kostnaden för denna reservkapacitet slogs ut på hela systemet.

I en avreglerad marknad, när priset sätts genom balans mellan tillgång och efterfrågan, kan man klara sig med mindre total produktion. Då kan man ha mer kreativa lösningar, till exempel att en stor användare av el går med på att stänga av produktionen under ett fåtal dagar per år med hög belastning mot att man får lägre pris övriga året. Syftet med avregleringen var att använda samhällets samlade resurser smartare, genom att frigöra den högre kreativitet som en marknad kan erbjuda jämfört med en statsreglerad verksamhet.

Konsekvensen på kort sikt i själva övergångsfasen är dock att man får dramatiskt sänkt ersättning till producenterna. Man har ju överkapacitet i form av produktionsanläggningar som normalt bara går en begränsad del av tiden. Detta pressade priserna till långt under hälften av vad producenterna fick innan avregleringen, och en stor del av all produktion blev olönsam. Detta ledde med tiden till att den minst kostnadseffektiva produktionen avvecklades, vilket fick priserna att stiga igen.

Denna process tog ett antal år, och under den tiden var det väsentligen enbart gammal vattenkraft som inte var gravt olönsam. Vattenkraft kostar extremt mycket att bygga men har låga driftskostnader, vilket gör att de äldre vattenkraftverk vars byggkostnader redan var betalda blev minst illa åtgångna av denna omställning.

Kärnkraften hade en mer besvärlig situation. Kärnkraft är inte lika kostsam att bygga som vattenkraft, men har å andra sidan högre driftskostnader. En speciell situation för kärnkraft är att även många av de kostnader som i liknande tung industri anses vara rörliga är i praktiken fasta just inom kärnkraft. Annan tung industri kan stänga av produktionen och permittera personalen under svåra tider, men det är omöjligt inom kärnkraft. Man måste ha personal på plats dygnet runt, året runt, även om anläggningen inte producerar. Detta gäller för övrigt även under flera år efter att man avvecklat produktionen; det är inte förrän man transporterat bort allt kärnbränsle ur anläggningen som man kan minska personalstyrkan. Man kan inte heller spara på minskade inköp av bränsle. Bränsle köps på långa kontrakt, och specialtillverkas för varje anläggning. Det finns endast ett begränsat antal exempel i världshistorien där verk lyckats sälja sitt oanvända bränsle vidare, och det finns extremt få exempel på att redan delvis använt bränsle flyttats till en annan anläggning för fortsatt användning.

Detta gör att den enda betydande kostnad verket själv kan påverka på kort sikt är underhåll. Föga förvånande ledde prisfallet vid avregleringen till att underhållet minskades. Det är lätt att moralisera över den bristande klokskapen i att minska underhållet, men som framgår av resonemanget ovan är det den i praktiken enda möjliga åtgärden vid ett kraftigt bortfall av intäkter.

Efter några år började elpriserna stiga igen, vilket ledde till en fortfarande ansträngd men inte lika svår situation för kärnkraftverken. Ganska snart därefter togs det tidigare slutåret 2010 bort, och ersattes med det allt annat än exakta riktmärket att kärnkraften skulle fasas ut ”i jämn takt”, utan att definiera tidshorisonten. Detta tolkades inom kärnkraften som ett klartecken att driva verken vidare under decennier framåt. De två reaktorerna i Barsebäck stängdes i ett politiskt beslut, medan de återstående 10 blocken tilläts drivas vidare utan definierat stängningsdatum.

När detta beslutats trädde den inspekterande myndigheten (på den tiden Statens kärnkraftinspektion, vilken 2008 slogs samman med Statens strålskyddsinstitut till den nuvarande Strålsäkerhetsmyndigheten) in på banan. I och med att verken nu skulle kunna drivas betydligt längre än ursprungligen förutsett, krävde myndigheten att säkerheten skulle höjas till att motsvara säkerheten hos nybyggda anläggningar.

Efter omfattande överläggningar mellan industri och myndighet etablerades övergångsplaner för varje verk, vilka under en period av åtta år skulle genomföra moderniseringar i form av säkerhetshöjande åtgärder.

Som lök på laxen var kärnkraftverken under politisk press att öka produktionen, kort efter att slutdatumet tagits bort och samtidigt som det fortfarande bedrevs omfattande politisk agitation för att avveckla kärnkraften. Ironiskt nog hade stängningen av Barsebäck orsakat elbrist i södra Sverige, och regeringen efterlyste snabba och kostnadseffektiva åtgärder för att öka tillgången till el. En fråga om detta gick ut till alla relevanta myndigheter, och Kärnkraftinspektionen påpekade i sitt svar till regeringen att det skulle vara både möjligt och relativt billigt att öka effekten i de befintliga 10 reaktorerna. Dessa hade konstruerats och byggts under en tid då inte omfattande erfarenheter ännu fanns tillgängliga, och konstruktörerna hade därför lagt in rejäla marginaler. Med den erfarenhet som nu fanns kunde man inse att det skulle vara möjligt att höja effekten med 10-15 % med bibehållna säkerhetsmarginaler. Notera att samma politiker som tvingade fram stängningen av ett fullt fungerande kärnkraftverk med många års återstående produktion kort därefter beslutade om att ersätta den förlorade kraften med ökad produktion i de kvarvarande reaktorerna (!). Man ersatte kärnkraft med kärnkraft…

Nu befann man sig i en situation där kärnkraftverken under en längre tid haft ett avvecklingsfokus följt av tuffa ekonomiska tider, med begränsat underhåll som logisk strategi. Det bör påpekas att det aldrig har gjorts begränsningar som haft betydelse för säkerheten, men däremot har man inte alltid gjort de investeringar som krävts för att säkerställa långsiktig framtida drift. På kort tid gick man från denna verklighet till att i stället få krav på sig att både modernisera och trimma upp effekten i verken.

Detta ledde i sin tur till tanken att slå två flugor i en smäll. Om man både skulle modernisera för att möta nya säkerhetskrav och höja effekten, varför inte göra båda samtidigt? I en hel del fall handlade det dessutom om uppgraderingar av samma komponenter i anläggningarna. De projekt som sjösattes tillhör de mest ambitiösa anläggningsändringarna i kärnkraftens globala historia, och med facit i hand kan man konstatera att det i några fall blev överambitiöst. I andra länder har man gjort stegvisa och relativt måttliga effekthöjningar, medan man i Sverige i några fall siktade på kraftiga förändringar i ett enda språng.

När man väl inledde förändringsarbetet visade det sig att man i vissa fall drabbades av oväntade problem. Det kunde röra sig om att man använt originalritningar från 1970-talet som visade sig inte stämma med hur anläggningen verkligen var byggd, eller om att de företag som levererat ursprunglig utrustning inte längre hade den kompetens som krävdes på grund av för få beställningar under flera decennier. Resultatet av dessa problem syns i figuren över tillgänglighet i den förra artikeln, där den blå kurvan för Forsmark ligger under motsvarande finska verks prestanda från 2005 och framåt.

Det bör påpekas att Forsmark inte på något sätt är unikt i Sverige, och inte heller värst. Situationen var snarlik på alla de tre svenska kärnkraftverken. Enda anledningen att Forsmark används som exempel här är för att kunna jämföra med situationen i Finland, vilket är ämnet för nästa artikel i serien.

***

Artiklarna är ett utdrag ur den nyligen utkomna boken Allt du behöver veta om Sveriges elsystem (Timbro).