Vissa saker verkar vara enklare i Finland än i Sverige. Plötsligt är seriösa aktörer på gång med ett aluminiumsmältverk – det första nya i Europa på trettio år. Den billiga elen i Norrland lockar.

Ett aluminiumsmältverk kan bli lönsamt bara där tillgång på billig el långsiktigt kan säkras i stor skala. En sådan plats hoppas det nybildade företaget Arctial ha hittat i Österbotten – mitt emot Västerbotten – vid kommungränsen mellan Kronoby och Karleby (fi. Kokkola).

Bild: Karleby hamn i finska Österbotten kan ta emot stora båtar. Foto: Wikimedia commons/Eduard47.

Vid en presskonferens i juni i år presenterades projektet närmare. I förhandsstudierna nämns ett effektbehov på 1 050 megawatt, alltså motsvarande den i ett kärnkraftverk. Tänker man sig ett års oavbruten elproduktion med den effekten, landar man på 9 TWh el per år. Det skulle innebära en 10 procents ökning av Finlands hela elanvändning, som i fjol var 83 TWh.  Finlands största enskilda elanvändare är för närvarande Outokumpus stålverk i Torneå och SSAB:s stålverk i Brahestad med 2-3 TWh vardera per år.

Varför just här i Kronoby-Karleby? Huvudsvaret stavas logistik – trots att aluminiumoxiden inför elektrolysen behöver transporteras hit från andra kontinenter.

Det handlar om djuphamnen i Karleby, järnvägsspåret som stryker förbi på industritomtens ena sida och riksväg 8 på dess andra sida, Fingrids stamnät med ett ställverk (Hirvisuo) som också det ligger bara några stenkast borta, närheten till en flygplats (Kronoby), god kylvattentillgång (från Larsmosjön), en välvillig inställning i de berörda kommunerna och den industriella infrastruktur som finns etablerad i landskapet.

Och så alltså den goda tillgång till el som numera finns i regionen. Utan att denna i dagsläget dock på långa vägar skulle räcka till.

Hur ska projektet på 550 000 ton aluminium per år, större än någon annan anläggning i Europa, bedömas?

Ägarna är inte nybörjare. Huvudägarna Rio Tinto och Mitsubishi är enorma i storlek och världsledande tekniskt. Som rådgivare i energifrågor har Fortum engagerat sig, också med ett litet ägande. Övriga medverkande är ABB och Siemens Financial Services, båda välkända, den finska statens investeringsbolag Tesi och så Vargas, med bland annat Northvolt och Stegra på meritlistan. Den här gången handlar det dock inte om vätgas.

De stora frågorna lär vara bland annat de här:

– Processen får inte avstanna när elektrolysen är i gång, till exempel på grund av elavbrott eller mer eller mindre tillfällig elbrist. Sker det oplanerat, kan det i värsta all föranleda ett produktionsstopp på upp till ett halvt år.

En viss flexibilitet – kanske upp till nivån 20 procent i processen – ska kunna hanteras genom den tekniska designen av smältverket. Det här är något som Rio Tinto för närvarande undersöker, berättar Arctials vd Torbjörn Sternsjö

– Elen måste vara väldigt billig. I praktiken är det avgörande. Sternsjö vill inte ge en siffra, utan talar om att elpriset måste vara konkurrenskraftigt. I Sverige har Tom Erixon, talesman för den energiintensiva industrins samarbete Industrikraft, nämnt cirka 3,2 cent/kWh (35 öre/kWh) som en smärtgräns och ställt det emot att de nya vindkraftsproducenterna erbjudit avtal för 6–7 cent/kWh.

”Det här är ingen rocket science”, säger Torbjörn Sternsjö, ”Vi kan inte ligga långt ifrån de elpriser man har hos andra aluminiumproducenter. Om elpriset landar på nivån 6-7 cent/kWh, har vi inget projekt.”

– Elen måste vara billig under lång tid framåt. Här är läget att Norrland (de svenska elområdena SE1 och SE2) och Nordnorge under senare år haft ett extremt lågt elpris i börshandeln, under de senaste sexton månaderna 0,5–2,5 cent/kWh som månadsmedeltal. Som Second Opinions läsare vet beror detta dels på överproduktion, dels på flaskhalsar i elnätet som gör ett elen inte går att skicka söderut.

I Finland har månadspriset på elbörsen under motsvarande tid varit 1,3–5,6 cent/kWh. Det hör till saken att elpriserna i Norrland kommunicerar direkt med det finländska elpriset, vilket pressar ner priserna framför allt vid hög produktion av vindkraftsel. Blåser det mycket i norra Sverige blåser det mycket i norra Finland. Än mera kommer priserna att närma sig varandra när den nya förbindelsen mellan länderna, Aurora, tas i bruk i mitten av nästa år.

Frågan är hur utvecklingen blir, om eller när några av de energikrävande gröna industriprojekten i Norrland kommer i gång. Med större efterfrågan ska elpriset i princip pressas upp.

”Jag är ingen expert på det här, men logiken är ganska enkel. Blir det för stor efterfrågan och elpriserna går upp, då faller många av de tilltänkta industriprojekten”, säger Torbjörn Sternsjö.

Samtidigt skulle en sådan utveckling göra det intressantare att bygga ut ny el. ”Från Arctials sida kommer vi att verka för en utbyggd energiförsörjning i Finland, just av det enkla skälet att vi inte kan ta energi till hundra procent från befintliga energikällor”, säger Sternsjö.

Här möter den numera välkända diskussionen om ett ”Sverigepris” på el – alltså att elpriset skulle vara det samma i hela riket. Alla är inte pigga på det. Tvärtom skulle det riskera att drastiskt förändra förutsättningarna för den norrländska industrin, inte minst för de nya energiintensiva projekt som är på gång.

Den svenska branschorganisation SKGS, som samlar industrin inom skogen, kemin, gruvorna och stålet, säger detta rakt ut. Det låga elpriset i norr har varit den avgörande faktorn bakom många av de aktuella stora satsningarna. Med ett Sverigepris skulle, enligt SKGS:s analyser ”elpriset troligen öka mer i norr än vad det sjunker i söder. Ur det perspektivet skulle det drabba norr mer än vad det skulle gynna dem i söder”, enligt Johan Bruce, verksamhetsansvarig på SKGS, i Affärsvärlden.

Fortums roll är att hitta lösningar för Arctial gällande energianskaffning, energistrategi och energioptimering, även i tanke att senare kunna bli leverantör – en av flera – av el, balanstjänster och annat, förklarar marknadschefen Simon-Erik Ollus. Kärnfrågan är just hur elpriset framöver utvecklas.

”De farhågor man hör om att elen håller på att ta slut stämmer inte i Norrland. Blir elektrifieringsprojekten verkligen av, förändras förstås läget. Då måste nyproduktion tillkomma, och kostnaden för det måste täckas av de framtida elpriserna.”

Någon siffra för det vill inte heller Ollus ge: ”Viktigare i den stora diskussionen är att elpriset kommer att vara slutsumman av vad det kostar att bygga upp produktion, upprätthålla transmissionsnät, upprätthålla lokalnät, balansera systemet – vad hela kakan kostar.”

Det har sitt intresse att Fortum nyligen köpte det tyska ABO Energys finländska vindkraftsportfölj av både aktiva vindkraftsparker och sådana som finns på olika nivåer av planering. Totalt går portföljen på 4 400 megawatt installerad effekt. Kommer allt det här att byggas ut nu?

”Varje vindkraftsprojekt hanteras för sig. Projekten går vidare när vi hittar kunder som behöver den nya elen. Fortum är med och tittar på industriella projekt på många håll i landet”, säger Simon- Erik Ollus diplomatiskt. Med andra ord: ny vindkraft byggs, när avtal finns med köpare av elen.

Att produktion och konsumtion ligger nära varandra är i vart fall en fördel sett till behovet av ett robust och väl balanserat elsystem, något som Fingrid ansvarar för. Det kan nämnas att Arctial och Fingrid ingått ett letter of intent om tillräcklig överföringskapacitet för elen.

Ett eventuellt investeringsbeslut är att vänta under första kvartalet 2027, som läget ser ut nu. Projektfinansieringen fram till dess är säkerställd, säger Torbjörn Sternsjö.