Torbjörn Tärnhuvud, blivande VD på Eon Vattenkrav har låtit sig bli intervjuad på Second Opinion av Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi. Artikeln är så full av konstiga påståenden och faktaglidningar att vi måste bemöta den.

Vi ska balansera det globala klimathotet mot lokala skador från vattenkraften menar Torbjörn Tärnhuvud. Absolut, vi håller med och det innebär att vi idag inte kan riva ut storskalig vattenkraft, det skyddas den dessutom ifrån av bestämmelser i EU:s vattendirektiv, så Torbjörn Tärnhuvud behöver inte vara rädd för det. Men att restaurera vattendragen kan gå utan utrivning och det behövs, akut. För det första pratar vi om 75 % av våra stora älvar vars ekosystem är starkt negativt förändrade, i de flesta fall med kraftigt minskad biologisk mångfald. Vissa älvdalar är över 50 mil långa, totalt handlar det om många hundratals mil av strömmande vattendrag. Ska ordet ”lokalt” användas måste alltså områden som tillsammans är längre än hela Sverige inrymmas i det begreppet… 

För det andra visar ny forskning att svensk vattenkraft påverkar kiselhalten i Östersjön starkt negativt. Utarmningen av kisel är enligt vissa forskare linjär med den storskaliga utbyggnaden av vattenkraft och kisel är en hörnsten i Östersjöns ekosystem. Andra forskare menar att minst hälften av kiselutarmningen i Östersjön beror på dämningseffekter och skadorna av denna utarmning kan mätas ända ut vid västkusten. Vi pratar alltså i det sammanhanget om transnationella miljöproblem, inte lokala. Lägg därtill att utarmningen av biologisk mångfald är ett lika stort problem globalt som klimathotet, se t.ex. rapporten Planetary Boundaries med bland annat professor Johan Rockström som ingår i regeringens ”Framtidskommission” som författare. Både klimatförändringarna och förlust av biologisk mångfald uppstår på sinsemellan liknande sätt. Det är den sammanslagna effekten av tusentals och åter tusentals punktkällor; utsläpp av koldioxid i ena fallet, förlust av arter och ekosystem i det andra fallet; som orsakar problemen i båda fallen.

Vattenkraften har 100 % av flödena i de reglerade älvarna, ”miljön” i ett vidare perspektiv 0 %. Eftersom det är ett uttalat krav från kraftindustrin att åtgärder absolut inte får minska deras produktion det allra minsta får man förstå att nuvarande ordning, där en föråldrad lagstiftning från 1918 skyddar kraftindustrin, är alldeles utmärkt – för kraftindustrin. För miljön i hundratals mil långa ekosystem är det en katastrof.

Roligt är det därför att blivande VD:n aviserar en kursändring när det gäller att gömma sig bakom gamla tillstånd från början av förra seklet. Den kursändringen behövs verkligen – salamihackning av domstolsprövningarna i avsikt att slippa få en helhetssyn är legio och viljan att försöka förstå vad miljöbalken går ut på; att skapa ett hållbart samhälle, är noll idag. Aktuellt är Rundbackens kraftverk där Eon, i strid med uttalande från deras pressansvarige Jonas Andrén, överklagat mark- och miljödomstolens beslut att avslå Eons ansökan om effektiviseringsåtgärder. Domstolen valde att tillämpa en helhetssyn och såg att den sökta verksamheten skulle påverka miljön allt för negativt, något som alltså Eon inte kan acceptera.

Enligt EU-kommissionens DG Energy och DG Environment visar exempel från det praktiska vattendirektivsarbetet i Europa att det ofta blir en nettoökning av effekt och energi trots att man bygger fiskvägar, därför att kraftföretagen oftast passar på att samtidigt effektivisera kraftverken.

Energimyndigheten har redan 2003 pekat på en effektiviseringspotential på runt 1-2 TWh i svenska vattenkraftverk, i kombination med fiskvägar har vi alltså en riktig win-win-situation. Men detta är inget som vattenkraftsbolagen i Sverige vill höra talas om. Att effektivisera för mer effekt och energi gör man gärna, men inte spilla bort en endaste droppe till miljöförbättrande åtgärder. Trots att exempel alltså visar att man kan nå båda syftena; ökad effekt och energi, och bättre miljö med exempelvis fiskvägar. Det finns endast ett enda lysande undantag mot denna inställning och det är Tranås Energi som i februari 2012 fick Älvräddarnas diplomering för sitt genomsyrande arbete med miljörestaureringar av samtliga sina vattenkraftverk för att ta hänsyn till den biologiska mångfalden.

Påståendet att lokala företrädare alltid vill använda vattnet till allt annat än vattenkraft är en sådan överdrift att Torbjörn Tärnhuvud borde skämmas, speciellt med tanke på att Eon och deras kollegor idag har kontroll på i princip 100 % av flödena överallt där man har sina vattenkraftsverksamheter. Inga seriösa aktörer kräver utrivning av storskalig vattenkraft, eftersom den behövs i energisystemet. Men fler och fler kräver att en liten del av flödet, kanske mellan 2-10 % beroende på de lokala förutsättningarna, ska användas för att bland annat uppnå vattendirektivets bindande miljökrav, men också nationella miljömål. Med dagens lagstiftning och brist på frivilliga insatser i större skala från kraftindustrin hotar mångmiljonböter per dag från EU för fördragsbrott. Att skattebetalarna med den lama vattenpolitik som förs med största sannolikhet får en sådan nota är inget som Eon och kollegor i branschen bryr sig i – kraftindustrin tjänar pengar på att inte åtgärda miljöproblemen. När vi ändå är inne på vattendirektivet är en kommentar om Sveriges ambitionsnivå på sin plats. Tjänstemän från svenska myndigheter som träffar kollegor i Europa får ständigt höra hur Sverige är sämst i klassen och sist ut på banan. Vad Torbjörn Tärnhuvud menar med att svenska myndigheter är för ambitiösa är en gåta med tanke på detta… Tilläggas ska att det är Sveriges riksdag och regering som bär ansvaret för de regleringsbrev och förordningar som myndigheterna ska följa.

Positivt är ändå att Torbjörn Tärnhuvud inser att man måste se på vattenkraften och vattendragen ur ett avrinningsområdesperspektiv. Det är självklart för vattenmyndigheterna, nu väntar vi bara på att verksamhetsägarna, det vill säga kraftbolagen, tar tag i detta och omprövar samtliga sina verksamheter i samma vattendrag på ett bräde, bra så!

Slutligen en liten liknelse: Vi tänker oss att ett företag vill bygga ett raffinaderi för biobränsle, som en del i klimatarbetet. Vi förutsätter att de inte är brottsliga utan tvärtom laglydiga och söker tillstånd för verksamheten enligt miljöbalken. Och självklart ska de som alla aktörer i samhället följa de lagar som finns, de är ju i det här fallet till för att ”skydda miljön för oss och kommande generationer”, som det uttrycks i miljöbalken. Detta gäller idag för alla verksamheter som klassas som miljöfarlig verksamhet och även för ny vattenkraft. Vi leker med tanken att de då kommer att producera 200 ton biobränsle per månad.

Låt oss nu tänka oss att ägaren skriver ett brev till myndigheter och politiker och säger att ”om vi kan slippa miljöbalkens regler och få tillstånd att bete oss som i början på 1900-talet, då kan vi producera 40 ton mer biobränsle per månad. Förvisso kommer vi att släppa ut en hel del gifter både i vatten och i atmosfären, men det kan det väl vara värt för klimatarbetets skull?”

De flesta skulle nog anse att den verksamhetsägarens förslag var totalt oseriöst, vi kan ju inte suboptimera miljöarbetet till att bara omfatta ett enda globalt miljöbekymmer av många lika allvarliga. Men exemplet är helt analogt med hur vattenkraftsindustrin har det idag och hur de ser på saken. Enda skillnaden är det kronologiska; vattenkraftsindustrin fick sina tillstånd för verksamheterna under en tid när miljöansvar inte fanns med på agendan och de tillstånden gäller fortfarande [sic!], men nu ställer moderna miljöambitioner och EU-rättsligt bindande direktiv nya krav. Då ställer vi frågan: När ska vattenkraftsindustrin inse att deras nuvarande agenda är omogen, oseriös och ansvarslös? Förmodligen aldrig, och det är därför som Älvräddarna tar ansvar och arbetar med målet att lagstiftningen måste ändras. Nypröva samtliga verksamheter som är tillståndsgivna före 2009 och se till att miljökvalitetsnormerna i vattendirektivet nås. Det är enda chansen om vi ska uppnå en bättre miljö i våra sönderreglerade älvar och undvika rullande viten från EU-kommissionen.

Christer Borg, ordförande Älvräddarnas Samorganisation