Det är med stor oro man kan notera att EU gradvis underminerar utsläppshandelssystemets effektivitet genom att införa nya obegripliga ”styråtgärder”, skriver professor Runar Brännlund.

År 2005 introducerades EU-ETS. The European Emission Trading Scheme (EU-ETS) är ett system för handel med utsläppsrätter inom EU. Systemet är nu inne i sin andra fas och omfattar cirka 13 000 utsläppskällor i energisektorn och energiintensiv industri inom EU. Systemet täcker idag cirka 40 procent av de totala utsläppen inom EU och från och med den 1 januari i år ingår flyget i systemet (flyg till och från EU). Det finns en mycket stor samstämmighet att systemet är bra och bidrar till att EU kan uppfylla sina utsläppsmål på ett kostnadseffektivt sätt. 

Det är nu med stor oro man kan notera att EU-kommissionen, med understöd från parlamentet, gradvis underminerar utsläppshandelssystemets effektivitet genom att införa nya obegripliga ”styråtgärder” för att öka andelen förnyelsebar energi och minska den totala energianvändningen. Det som nu är på tapeten är EU-kommissionens förslag om hur EU ska lyckas energieffektivisera. EU-parlamentets utskott för industri, forskning och energi beslutade i förra veckan (28/2) att ställa sig bakom bindande nationella mål för att energieffektivisera.

Vad är då problemet med ett sådant förslag? Kan det vara fel att vidta åtgärder för att minska energianvändningen och använda energin effektivare? Nej, naturligtvis är effektivisering i grunden bra, men vad man tycks ha glömt är att vi redan har system som syftar till just detta. Det ena är det nämnda EU-ETS vilket i grunden innebär att utsläpp av koldioxid får ett pris, vilket i sin tur gör att varor som produceras och konsumeras och innehåller mycket fossil energi blir dyrare, vilket i förlängningen leder till mindre energikonsumtion och effektivare energianvändning. Det andra är naturligtvis energimarknaderna. Energi har redan idag ett pris (även utan EU-ETS), ett högt pris dessutom.

Vad de nya förslagen kring energibesparing och energieffektivsering de facto betyder är att man (1) inte tror på marknaden, dett vill säga att konsumenter och producenter inte reagerar på prissignalerna och (2) att det system man själv infört, EU-ETS, inte fungerar. Inte minst det senare är anmärkningsvärt.

Det kan väl inte skada att införa ytterligare styråtgärder, tänker säkert många? För den goda sakens skull? Jo, det är just det som kan hända, att det mer stjälper än hjälper. Det övergripande målet med alla dessa åtgärder är i grunden att minska vår klimatpåverkan, det vill säga att minska våra utsläpp av växthusgaser. Energieffektiviseringsmål och bindande mål för energianvändning innebär inte nödvändigtvis att vi når det övergripande målet, och absolut inte på ett kostnadseffektivt sätt. Istället flyttas fokus från det grundläggande problemet, växthusgaserna.

I grunden finns det varken några samhällsekonomiska eller miljömässiga skäl att införa den här typen av regleringar på energimarknader. Kostnaderna för elproduktion signaleras via priset på energi och koldioxiden är redan prissatt via EU-ETS, så vad är det man vill komma åt, egentligen? Än allvarligare är vad detta leder till i förlängningen, vad blir nästa förslag från EU-Kommissionen och parlamentet?

Runar Brännlund