DEBATT
Den myndighet som ansvarar för nätregleringen – Energimarknadsinspektionen – tycks själv ha tappat tron på systemet, skriver Mats Nilsson. När regleraren själv beskriver regleringen som bristfällig, när domstolar och myndigheter återkommande hamnar i konflikt och när stora marknadsförändringar genomförs utan bred legitimitet börjar själva styrmodellen att knaka, menar han.

Det finns något djupt märkligt i den svenska elmarknaden just nu. Inte bara priserna, flaskhalsarna eller de ständigt förändrade spelreglerna. Det verkligt anmärkningsvärda är att den myndighet som ansvarar för nätregleringen själv tycks ha tappat tron på systemet.

Energimarknadsinspektionen, Ei, har under flera år återkommande beskrivit dagens reglering som bristfällig. Myndigheten har öppet talat om överkompensation av nätföretag och behovet av omfattande förändringar. Samtidigt är det just Ei som ansvarar för att upprätthålla samma reglering.

Detta är inte en liten teknikalitet i marginalen av energipolitiken. Det handlar om trovärdigheten i hela den institutionella struktur som ska skydda elkunderna mot oskäliga nätavgifter och samtidigt säkerställa långsiktiga investeringar.

När en avdelningschef konstaterar att ”bristerna i dagens elnätsreglering innebär i praktiken att nätföretagen blir överkompenserade i förhållande till sina faktiska kostnader” uppstår en mycket speciell situation. Frågan om personligt och institutionellt ansvar blir då oundviklig. När den myndighet som själv fastställer intäktsramarna offentligt konstaterar att nätföretagen blir överkompenserade i förhållande till sina faktiska kostnader, måste någon till sist ta konsekvenserna. Om man inte längre tror på det regelverk man är satt att utöva, bör man då inte avgå?

Att fortsätta administrera ett system som man själv beskriver som bristfälligt riskerar inte bara att urholka Ei:s egen trovärdighet utan hela den institutionella tillit som elmarknaden vilar på. Uttalandet kommer inte från en kritisk debattör, en lobbyorganisation eller en oppositionspolitiker. Det kommer från den myndighet som själv fastställer intäktsramarna. Problemet stannar inte där.

Ei har dessutom förlorat ett stort antal processer mot nätföretagen i förvaltningsdomstolarna. Domstolarna har gång på gång underkänt myndighetens modeller, metoder och rättsliga konstruktioner. Resultatet har ofta blivit högre tillåtna intäkter för nätbolagen än vad Ei ursprungligen beslutat. I en rättsstat är detta i sig inget konstigt. Myndighetsbeslut ska kunna prövas och ibland upphävas. Men det ovanliga är hur Ei reagerat på utvecklingen.

I stället för att främst diskutera sina egna metodproblem har fokus delvis kommit att handla om domstolarnas kompetens. Regeringen beslutade 2025 om lagändringar som innebär att ekonomiska experter ska ingå i domstolarnas sammansättning vid överprövningar av Ei beslut. Motiveringen var att stärka den ekonomiska kompetensen i processerna. Ett sådant agerande väcker en djupare fråga om makt och ansvar i en rättsstat.

När regulatorn gång på gång förlorar i domstol och svaret blir att domstolarna behöver mer ekonomisk expertis snarare än att myndigheten rensar upp i sina egna modeller, förskjuts fokus från sakfrågan till en institutionell maktkamp. Det blir allt tydligare att problemet inte främst ligger hos domarna utan i själva regleringsmodellen. Det är en modell som Ei själv tycks ha slutat tro på. Utan en ärlig och genomgripande reform från politikens sida riskerar hela styrsystemet att fortsätta knaka i fogarna.

I ett europeiskt perspektiv är konflikter kring nätreglering inte ovanliga. Över hela EU pågår tvister om WACC, intäktsramar, investeringar och risknivåer. Men Sverige sticker ut genom den öppna självkritiken. Det är ovanligt att en regulator så tydligt signalerar att den reglering man själv administrerar inte fungerar tillfredsställande. Samtidigt har andra delar av elmarknaden utvecklats i samma riktning. Svenska kraftnät har mött hård kritik kring flödesbaserad kapacitetsberäkning, balansmarknader och otydliga prissignaler. Reformer införs, pausas, görs om och förklaras på nytt. För elkunder och investerare framstår systemet allt oftare som experimentellt.

Det finns en större fråga här som energidebatten ofta missar. Elmarknader bygger ytterst inte på kablar och turbiner. De bygger på institutionellt förtroende. Aktörer måste tro att regler gäller över tid, att myndigheter vet vad de gör och att ansvarsfördelningen är begriplig. När regleraren själv beskriver regleringen som bristfällig, när domstolar och myndigheter återkommande hamnar i konflikt och när stora marknadsförändringar genomförs utan bred legitimitet börjar själva styrmodellen att knaka. Det är kanske i Ei:s tillkortakommanden och bristande integritet den verkliga svenska elkrisen finns.