DEBATT
En affärsmodell som i första hand undviker skatt och för över bördan för infrastruktur såsom elnät på andra kunder ska kanske undvikas. Det skriver elmarknadsanalytikern Mats Nilsson angående energigemenskaper, i en replik på Fastighetsägarna.

Jag läser texten av Fastighetsägarnas Ulrika Hansson och Rikard Silverfur om EI:s förmenta skattediskriminering av energigemenskaperna. Oundvikligen får texten mig att reflektera på stort och smått. Vad som är rättvist är, vilket jag ofta säger till mina studenter, svårt att veta. För ett fyraårigt barn är det rättvist om alla får lika mycket. Om vi tror på Rawls teori om rättvisa, så kännetecknas ett rättvist samhälle av att den som har det sämst i samhället får det så bra som möjligt. Vi skulle också kunna anföra att ett rättvist samhälle har processer som möjliggör att alla individer och aktörer får samma möjligheter. Hur de sedan väljer att utnyttja detta kan leda till många olika utfall.

Ett vanligt sätt att se på vad som är rättvist och riktigt på en marknad är att aktörerna själva bär kostnaderna för det de förorsakar. På elmarknaden kan man tänka sig att om en viss aktör förorsakar obalanser i kraftsystemet så ska den stå för kostnaden av dessa. Den användare som använder ett elnät ska naturligtvis betala för den användningen. Dessa två konstateranden om vad som är rättvist följer av att den som förorsakar kostnader, eller använder en nyttighet ska betala för den. Använder vi det rättvisebegreppet blir de förslag som Energimarknadsinspektionen lagt om virtuell delning både rättvisa och logiska.

Jag vill också kommentera den i Hansson och Silverfurs debattartikel föreslagna skatterabatten. Elskatten på konsumtion är av flera skäl feltänkt. Den är regressiv, dvs den slår hårdare mot låginkomsttagare, och den fördröjer och i värsta fall förhindrar samhällets elektrifiering. Så rent generellt borde elskatten sänkas till EU:s lägsta nivå för alla elkunder. Men det är knappast rimligt att vi ska uppmuntra skapandet av affärsmodeller som i första hand realiserar värden i form av skatteflykt. Här kan man eventuellt tala om en uppkommen orättvisa eftersom de som kommer att stå kvar med en skattebörda sannolikt är svagare grupper som saknar möjlighet att ingå virtuella avtal om elleveranser som egentligen inte sker.

Slutligen måste vi också på ett mer filosofiskt plan fråga oss vad som är diskriminering? Om jag inte får en skatterabatt som de flesta elkunder faktiskt inte erhåller, är jag då diskriminerad? Om jag använder nätet och då måste betala för detta, är jag då diskriminerad? Här bör vi nog göra en distinktion som åtminstone gör att vi kan tala om diskriminering. Det vill säga, diskriminering sker om andra elkunder som bor någon annanstans än där elen produceras slipper betala skatt, men vi som har en virtuell elproduktion i vårt hus måste betala skatt. I den bemärkelsen haltar jämförelsen mellan fysisk och virtuell delning. Det är inte en jämförbar situation.

Nya affärsmodeller bör bara få fäste på en marknad om de genuint kan skapa mer värde än kostnader. Men en affärsmodell som i första hand undviker skatt och för över bördan för infrastruktur såsom elnät på andra kunder ska kanske undvikas. Min fromma förhoppning är därför att regeringen ordentligt funderar över begreppen rättvisa, fördelningseffekter och diskriminering innan de beslutar emot energimarknadsinspektionens förslag.