Fjorton månader efter att storreaktorn Olkiluoto 3 gick kritisk har fullskalig drift fortfarande inte inletts. I fråga om småskalig kärnkraft är tongångarna i Finland däremot optimistiska. Två SMR:er tros kunna vara i drift före 2030, och på kommunalt håll finns uttalat intresse för småreaktorerna.

Länge var det ett stående skämt i finländska energikretsar om nya projekt att de säkert skulle vara genomförda ”om fyra år”. Med det syftades på Olkiluoto 3, den stora kärnreaktorn som oupphörligt var under byggande och som alltid sades stå driftklar efter fyra år.

Bild: Kärnkraftverk som det skämtas om. (Teollisuuden Voima Oy)

Fortfarande kan man höra skämtet, om också modifierat. Nu heter det att när Olkiluoto 3 kommer i gång ”om några veckor”, då så…

Att snacket skulle ersättas av faktisk elproduktion i Olkiluoto 3 kunde man på allvar börja tro den 21 december 2021, då reaktorn första gången gick kritisk. Men nu fjorton månader senare är den reguljära driften alltså fortfarande inte i gång. Enligt den senaste informationen, daterad den 16 februari, kan drift i full skala inledas tidigast i början av april. Det var det femte beskedet i ordningen om nya förseningar på mindre än två veckor.

En förklaring som framförts är att en del komponenter hunnit åldras under den långa tid som anläggningen stått i stort sett färdigbyggd, delvis just för att de inte använts. Till exempel avbröts testdriften i april i fjol efter att borpumparna, som styr reaktoreffekten, oväntat gått i gång i samband med ett planerat stopp. Anledningen var sprickbildning i pumparna.

Tre dagar senare meddelades att även andra problem upptäckts, nämligen i generatorns kylsystem. Det senast uppdagade felet gäller en säkerhetsventil i reaktorns övertryckskydd, vilket ledde till beslutet att granska även alla andra motsvarande ventiler.

Alla dessa åtgärder är enligt produktionschefen Marjo Mustonen i Helsingin Sanomat att betrakta som normala under ett igångkörningsskede. Att bolaget så ofta går ut med nya förseningsmeddelanden förklarar hon med skyldigheten att informera marknaden om den planerade elproduktionstidtabellen, då denna bland annat kan påverka terminspriserna på el.

Enligt avtal med leverantören, det fransk-tyska konsortiet Areva-Siemens, i mars 2018 betalar beställaren TVO 5,8 miljarder euro för reaktorn, som i verkligheten uppskattas kosta dubbelt så mycket. Enligt avtalet ska leverantören även ersätta TVO med 400 miljoner euro, om reaktorn ytterligare försenas efter år 2019. Räknat på de tre år som gått sedan dess skulle Olkiluoto 3 ha kunnat producera omkring 40 TWh el.

I fråga om små modulära reaktorer (SMR-reaktorer) är tongångarna av ett annat slag. Två sådana sägs kunna vara i drift i Finland redan före 2030. Både Tekniska högskolan i Villmanstrand (i sydöstra Finland, finsk förkortning LUT) och Tekniska forskningscentralen VTT är på god väg med var sitt projekt. ”Småskalig kärnkraft kommer fortare än vi trott”, förklarar kärnkraftsprofessorn Juhani Hyvärinen i Villmanstrand.

Till exempel slöt LUT i december i fjol ett intentionsavtal med det amerikanska företaget Ultra Safe Nuclear om att bygga en SMR i staden. I första hand är reaktorn tänkt för forskning, men ska i framtiden också kunna förse Villmanstrand med värme. Planen är att ha reaktorn på plats 2029.

Juhani Hyvärinen menar att 5-6 småreaktorer, vardera med en värmeeffekt på 15-30 megawatt, framöver skulle kunna förse staden med den fjärrvärme som behövs. Han beskriver det som att normalisera kärnkraften. SMR:erna skulle betraktas som normal industriell verksamhet.

Bakom det andra reaktorprojektet, med benämning LDR 50 och en effekt kring 50 megawatt, står alltså VTT. Även här skulle det vara fråga om värmeproduktion och förhoppningen, enligt direktören för VTT:s forskningsenhet för kärnenergi Tommi Nyman, är att kunna kommersialisera projektet. Företag som Fortum och Industrins Kraft uppges visa intresse.

Den finländska kärnenergilagen känner i sin nuvarande utformning inte till begreppet SMR. En lagrevidering är på gång, utan signaler om att det skulle föranleda stora politiska motsättningar. Exempelvis ska småreaktorerna behöva betydligt mindre skyddszoner än de stora kärnkraftverken.

Tommi Nyman och Juhani Hyvärinen ser framför sig att SMR:er ska kunna tillverkas som serieproduktion och alltså inte kräva tillståndsprocesser var och en för sig.

Stödet för kärnkraft håller sig sedan länge på en hög nivå i den finländska opinionen. Redan 2018 markerade Helsingfors stadsfullmäktige, med ett starkt inslag av de gröna, sitt intresse för kärnkraften som ett alternativ för att ersätta den kolkraft som staden fortfarande använder för sin el- och värmeproduktion.

För närvarande utreder stadens energibolag Helen i samarbete med Fortum förutsättningarna för en liten reaktor. Även i storstäderna (med finländska mått) Tammerfors och Åbo finns ett uttalat intresse för småreaktorer, främst för värmeproduktion.

En avgörande faktor är att SMR:er ska kunna placeras betydligt närmare bebyggelse än de stora kärnkraftverken. Den nämnda reaktorn i Villmanstrand får så liten effekt att värmen ska kunna ledas ut utan behov av någon extern strömkälla. Vid en störning ska varken härden eller kärnbränslet kunna skadas, försäkrar Juhani Hyvärinen.

VTT har pekat ut ett tiotal finländska kommuner som bedöms ha behov av och förutsättningar för en reaktor. Diskussioner med kommunerna har inletts.

Fortum har för egen del initierat ett tvåårigt projekt för att kartlägga förutsättningarna för ny kärnkraft i Sverige och Finland. I Sverige heter Fortums partner Kärnfull Next. Vidare har Fortum offentliggjort ett samarbete med den franska energijätten EDF.

Laurent Leveugle, chef för den kartläggning som Fortum satt i gång, uppgav i Hufvudstadsbladet i december att Fortum letar efter konkreta samarbeten med kompanjoner som kompletterar Fortums eget kunnande.

Först i Europa med att välja en liten kärnreaktor för kommersiell elproduktion blev ändå Estland. Går allt enligt plan tas anläggningen i drift någonstans i den östra delen av landet 2031, enligt meddelande den 8 februari.

Beställare är det privatägda Fermi Energia, valet av leverantör stod mellan reaktorutvecklarna Rolls Royce, Nuscale och GE Hitachi. Beslutet blev att gå vidare med reaktortypen BWRX-300 från GE Hitachi.

Fermi Energias motivering är att det handlar om en välbeprövad kokvattenreaktorteknik. Stora kokvattenreaktorer finns i Finland och Sverige och Fermi kan få stöd i arbetet från grannländerna. Bland delägarna i Fermi Energia finns Vattenfall.

Den estländska reaktorns elektriska effekt blir 300 megawatt. De passiva säkerhetsfunktionerna innebär att härden kan kylas i sju dygn även om extern strömförsörjning försvinner. Byggtiden anges till 24-36 månader.

Slutligen, finns några nya planer angående Fennovoima, det kärnkraftverk på 1200 megawatt som ryska Rosatom hade börjat bygga i Hanhikivi i norra Finland? Ett projekt som avslutades efter att Fennovoima återtagit ansökan om byggtillstånd i maj i fjol. Läget för ny kärnkraft skulle med tanke på de aktuella energislukande omställningsprojekten i norra Finland och Sverige vara idealiskt just i Hanhikivi och mycket av den nödvändiga infrastrukturen finns redan på plats.

I korthet är situationen att jobbiga och sannolikt dyra domstolsprocesser förestår mellan Rosatom och de finländska intressenterna. Någon brist på idéer om sajten Hanhikivi finns däremot inte.

”Fråga femtio affärsutvecklare i branschen, så får du säkert femtio förslag om hur sajten skulle kunna användas”, säger en finländsk energi-vd som Second Opinion har talat med.