En lärdom att dra från tidigare framtidsförutsägelser är att det finns brytpunkter när en teknik går från utopi till verklighet som kan komma snabbare än man tror beroende på tekniska genombrott, en förändrad samhällsdebatt eller en förändrad ekonomisk kalkyl, skriver Birgitta Resvik, IVA-ledamot och senior advisor på Lumo Advice. Prognoser har ofta har en slagsida till förmån för det redan kända, menar hon.
Återigen har energiförsörjningen seglat upp som en fråga av strategisk betydelse, inte bara för klimatfrågan, utan för Europas autonomi på det säkerhetspolitiska området. Sverige befinner sig i det avseendet i en väsentligt bättre position än många andra länder. Vi har rådighet över elförsörjningen, och hela 60 procent av vår energianvändning är förnybar, i huvudsak baserad på inhemska råvaror. Med kärnkraften nu klassad som hållbar i taxonomin kan även investeringar i nya anläggningar komma att bli mer attraktiva. Vi kanske äntligen kan lämna 1980 års energipolitiska debatt bakom oss och istället börja blicka framåt.
Både utifrån ett försörjningstrygghetsperspektiv och för omställningen av ekonomin är fortsatt elektrifiering nödvändig. En fördubbling av elanvändningen är inte osannolik, om industrin och transportsektorn ska kunna frigöra sig från sitt fossilberoende. En pådrivande faktor är att vätgas nu bedöms vara en nyckel till omställningen, och att vätgasproduktion är en extremt elintensiv verksamhet.
Ibland kan en titt i backspegeln ge vägledning för framtiden. Framförallt är det intressant att titta på hur tidigare analyser och förutsägelser har sett ut. För 14 år sedan, under min tid som ansvarig för energi- och klimatfrågor på Svenskt Näringsliv, gav vi McKinsey i uppdrag att ta fram en stor studie om hur en möjlig väg bort från fossila bränslen skulle kunna se ut. Experter från ett 40-tal industrier och organisationer deltog aktivt och gjorde djupdykningar i den tekniska utvecklingen drygt 20 år framåt. Motsvarande studie på global nivå hade McKinsey tidigare genomfört på uppdrag av Vattenfall.
Huvudslutsatserna i studien är fortsatt giltiga. Man såg framför sig en ökad elanvändning, och att klimatfrågan skulle komma att bli en tvingande restriktion för näringslivet i framtiden. Men på vissa punkter missade man kraften i teknikutvecklingen. Till exempel förutspådde man inte den snabba utvecklingen för laddbara bilar. Prognosen var tio procent laddbara bilar år 2030. Redan i fjol nådde laddbara bilar en andel på fem procent av alla personbilar i trafik, och prognosen för 2030 är nu alltifrån 50 till hela 80 procent.
Det är uppenbart att man i studien från 2008 underskattade den snabba utvecklingen inom batteriteknologi. Istället var ökningen av biodrivmedel på den tiden det huvudsakliga spåret i transportsektorn, och man antog en exponentiell utveckling in i framtiden. Det är ett exempel på hur prognoser ofta har en slagsida till förmån för det redan kända. Verklighetens dynamiska utveckling fångas därmed sällan av modeller.
Ett annat exempel var den stora vikt man då fäste vid CCS-tekniken. Vätgasen avfärdades som fullständigt osannolik på grund av dess höga kostnader. Istället skulle industrin bli klimatneutral genom avskiljning och lagring av koldioxid. Så blev det inte, och istället är det vätgasen som idag ses som den absolut mest lovande tekniken för att göra industrin fossilfri.
Det finns några lärdomar att dra av detta. Den första är att det finns brytpunkter när en teknik går från utopi till verklighet. Den brytpunkten kan komma snabbare än man tror beroende på tekniska genombrott, en förändrad samhällsdebatt eller en förändrad ekonomisk kalkyl. Först kommer inget, sedan lite grann och till slut allt på en gång när alla stjärnor står rätt.
Den andra lärdomen är att ledarskap spelar en stor roll. Jag minns särskilt ett seminarium med SSAB:s VD Martin Lindqvist i samband med lanseringen av Hybrit, för cirka 5 år sedan, då jag passade på att fråga vad som fått dem att inte välja den enklare utvägen att nyttja CCS-tekniken, för att på så sätt ta hand om koldioxidutsläppen. Hans svar var helt enkelt att det för SSAB:s del var viktigt att hantera själva grundproblemet: ”Vi vill göra rätt på riktigt”. Den typen av beslut, som mer bygger på ledarskap än på strikt ekonomiska kalkyler, fångas inte heller av modeller om framtiden.
Vad betyder då detta för framtiden? En central slutsats är att det är viktigt att inte på förhand utesluta några alternativ, varken från politikens sida eller från näringslivet. Det som ena dagen framstår som omöjligt kan nästa dag vara höjden av klokhet. Detta ser vi inte minst prov på under den pågående omprövningen av den europeiska energipolitiken. Det som nu är på gång runtom i Sverige, med en mångfald av olika utvecklingsprojekt inom alltifrån lagringsteknologi, vätgasproduktion, högeffektiv biokraft, e-bränslen, vindkraft, SMR etc. är väldigt lovande för framtiden. Samtidigt – att fördubbla elproduktionen på 25 år är ett projekt av gigantiska mått som inte bara är en ekonomisk utmaning, utan också ställer stora krav på logistik och kompetensförsörjning. Är vi rustade för detta?
Det leder över till min avslutande slutsats, nämligen att en gnutta ödmjukhet ibland kan vara på sin plats, både för prognosmakare, politiker och debattörer. Framtiden är oskriven, men vi lägger grunden till den här och nu. Att börja den resan med att stänga dörrar är en dålig start.
13 Kommentarer
13 Kommentarer
Fredrik Bruno
2 mars, 2023: 8:08 f mNär vi nu satsar 5 miljarder på ett pilot-plantprojekt med syfte att utveckla en större industri så bör vi ställa oss en fråga som inte varit uppe på tapeten: Det är tänkt att Sverige skall vara med och leda den gröna omställningen till fossilfritt stål. Innebär inte det att när vi nu bedriver ett pilot-plant-projekt och utveckalar produktionsmetoden, att vi inte också skulle medvetet avstå från att patentskydda de innovationer i processen som kommer att göras under arbetets gång.
Antingen patentskyddar vi processen och inriktar oss på att producera en nischprodukt. Då kommer den allmänna påverkan på klimatet att bli mycket begränsad. Eller så patentskyddar vi inte innovationerna utan inriktar oss på att stålproducenter i omvärlden skall följa efter. Då investerar vi i produktionen av en mängdprodukt, där vi inte kan utnyttja projektets eventuella innovationshöjd för egen del för att betala tillbaka utvecklingskostnaderna. Då kommer vi snabbt att få nya konkurrenter i låglöneländer, och så var det slut med den glädjen. Hybritprojektet handlar ju om handelsstål i allmänhet och inte om nischprodukter, de kommer in senare i tillverkningsprocessen.
Vi avstod från Stålverk 80 på sin tid, men engelsmännen byggde en jättestor masugn, ”Redcar” vid Teesside utanför Newcastle i Storbritannien. Den stod färdig 1979 lagom till stålkrisen och har varit ekonomiskt tvivelaktig hela tiden. Andra stålverk som byggdes ut var i Algeriet, Brasilien, USA m.m. Stålkonjunkturen under 60-talet såg så bra ut så man överinvesterade och förstörde marknaden.
Så redan när vi nu slänger 5 miljarder lite hit och dit i en pilot-plantprocess, så bör vi fundera över vad den skall leda till, utöver att vi ruinerar oss förståss då?
SvaraLars i Huddinge
1 april, 2022: 12:20 e mJ Montelius, du är len i ditt omdöme – men jag fattar vad du menar
SvaraJohan Montelius
1 april, 2022: 9:33 f m”Det som ena dagen framstår som omöjligt kan nästa dag vara höjden av klokhet.”
Man kanske då skall tänka tanken att klimathotet kanske inte är en evig sanning och hålla dörren öppen för att verkligheten kanske får sista ordet 🙂
SvaraBengt Hellman@Johan Montelius
1 april, 2022: 3:36 e mAtt stoppa huvudet i sanden och hoppas att verkligheten, klimathotet, ska försvinna av sig självt låter som att hålla dörren öppen och inbjuda till katastrof.
SvaraLars Åhlin
1 april, 2022: 8:43 f m”Att börja den resan med att stänga dörrar är en dålig start” lyder Birgitta Resviks sista mening. Men är det inte just detta som gjorts när man valt bort CCS som alternativ till Hybrit? Visst framstår väl CCS fortfarande som ett betydligt billigare sätt att producera CO2-utsläppsfri stål? Är inte tveksamheten inför CCS styrd av rädslan för den CCS-fientliga opinionen snarare än av rationella ekonomiska skäl? Och i så fall, har vi råd att låta oss styras av irrationella opinioner?
Svaramats nilsson
1 april, 2022: 8:36 f mMycket bra inlägg – och kanske en slutsats är att vi ska lägga mer tid på att utforma skatter och regelverk och mindre tid på att gissa framtiden. Bara en ekonom med mycket humor ägnar tid åt framtidsspekulationer. Låt entreprenörerna göra jobbet i fred!
SvaraBengt Hellman
1 april, 2022: 7:54 f mÖdmjukhet är viktigt, men lika viktigt är att våga tro på positiv förändring. Din fråga om vi är rustade för en fördubbling av elproduktionen på 25 år är fel ställd. Vi har inget val. Vill vi bli klimatneutrala måste de fossila bränslena bort. De kan ersättas med förnybar el. Svaret på din fråga om vi är rustade är nej. Men det betyder inte att vi ska tveka eller slå i bromsen, utan att vi behöver trycka på gasen för att bli klara.
Det finns mycket att göra: Elnätet måste byggas ut för att kunna hantera dubbelt så mycket el. Stora mängder havsbaserad vindkraft behöver anslutas till transmissionsnätet. Stora mängder vindkraft kommer anslutas till lokalnäten. Bättre uppkoppling mot vattenkraften i Norrland och Norge behövs för att balansera elnätet. Stora elförbrukare ska anslutas som gör vätgas och också kan arbeta med att balansera elnätet. Olika typer av lagring behöver installeras. Vägtrafiken ska elektrifieras. Ny laddinfrastruktur för detta behöver installeras.
SvaraMagnus Brunell@Bengt Hellman
1 april, 2022: 3:08 e mSom vanligt orealistiska drömmar om att vindkraft skulle kunna rädda elproduktionen. Inte en chans!
SvaraBengt Hellman@Magnus Brunell
1 april, 2022: 3:26 e mMagnus! Verkligheten har sprungit förbi det du anser orealistiskt.
Svenska Kraftnät som inte alltid är snabbast med att ta till sig omvärldsförändringar räknar i Långsiktig marknadsanalys 2021 med mellan 72-160 TWh elproduktion från vindkraft 2040 beroende på scenariealternativ. Andelen av elanvändningen från vindkraft varierar då mellan 43 – 60 procent. För 2050 räknar Svenska kraftnät med 88 – 242 TWh vindkraft beroende på scenariealternativ vilket innebär 48 – 81 procent av elanvändningen från vindkraft.
SvaraMagnus Brunell@Bengt Hellman
5 april, 2022: 7:26 f mTitta och lär av denna lättförståeliga, pedagogiska och faktaspäckade video om vindkraftens alla nackdelar. Vill ma sedan inte se sanningen är det eget val.
https://www.youtube.com/watch?v=SD0e5y1pDnc
Henrik Jönssons egna ord om sin nya video:
”VINDKRAFTEN är faktiskt varken lönsam, billig ELLER speciellt klimatsmart – och i dagens video redovisar jag exakt varför.
Hur ser ekonomin egentligen ut för Sveriges vindkraftbolag? Vad har vindkraftverken för långsiktig inverkan på miljön? Och vad händer med ett samhälle om folk tvingas till en omställning de inte efterfrågar?
Dessa frågor tar jag upp i veckans video om VINDKRAFTS-BLÅSNINGEN.”
SvaraBengt Hellman@Magnus Brunell
4 april, 2022: 8:54 f mOm någon år 2007 när vindkraftens produktion motsvarade 1 % av elanvändningen i Sverige påstått att vindkraften i Sverige sjutton år senare, 2024 kommer att motsvara en tredjedel av elansvändningen, 33 %, så hade personen snabbt avfärdats som en orealistisk drömmare. Nu kommer det trots att ingen trodde det att bli så. Energimyndighetens korttidsprognos som kom nu i mars visar ändå på det.
Vad du, Magnus Brunell, tror är orealistiska drömmar kommer att bli verklighet.
SvaraArne Josefsson@Bengt Hellman
4 april, 2022: 3:07 e mDu skriver:
Svara”Stora elförbrukare ska anslutas som gör vätgas och också kan arbeta med att balansera elnätet. Olika typer av lagring behöver installeras.”
Den här tekniken med vätgaslagring för att balansera elnätet har föreslagits under flera år, men inte kommit längre än till förslag. Kanske dags att köra igång ett pilotprojekt?
Bengt Hellman@Arne Josefsson
5 april, 2022: 8:02 f mEtt pilotprojekt med ett litet vätgaslager blir färdigt till sommaren i Luleå. https://group.vattenfall.com/se/nyheter-och-press/nyheter/2022/hybrit-unikt-vatgaslager-i-lulea-tar-form. Fler lager kommer i de anläggningar som nu ska byggas för att tillverka järnsvamp med vätgasteknik.
Ett större projekt för balansering av nätet med hjälp av vätgaslager i södra Sverige är angeläget eftersom transmissionsnätets bristande kapacitet gör det svårt att fullt ut utnyttja vattenkraftens reglerförmåga i Norrland och Norge för balansering av elsystemet i södra Sverige. Ett pilotprojekt med kemiindustrin i Västsverige kan vara ett naturligt steg.
Svara