Vi bör begrunda vilka demokratiska konsekvenser det kan få om domstolarna används för att bedriva politik, skriver Mats Nilsson. Frågan kommer att bli alltmer aktuell när stater och företag allt oftare dras inför domstol för bristande åtgärder när det gäller att agera inom energi- och klimatområdet, menar han.

När det gäller klimatpolitikens inriktning är energisystemet en viktig del. Som vi sett på senare tid med höga energipriser är detta också en viktig fråga för medborgare och politiker. Det finns en ständigt pågående diskussion om vad politiker kan och bör göra, och vad ”marknaden” ska lösa. Till detta tycker jag att vi behöver diskutera ett växande fenomen – att använda domstolarna för att bedriva politik. I Novus senaste undersökning om svenskarnas syn på klimatproblemen så kom åtgärden ”en internationell klimatdomstol” på fjärde plats.

Foto: Tania Malréchauffé, Unsplash.

Är energi- och klimatpolitik också en fråga om mänskliga rättigheter? Den frågan kommer att bli alltmer aktuell när stater och företag allt oftare dras inför domstol för bristande åtgärder när det gäller att agera i dessa politikområden. Klimataktivister jorden runt har i ökande utsträckning sökt domstolarnas stöd för att få till den politik och de åtgärder som de anser är nödvändiga. Vad betyder detta i praktiken?

Låt oss säga att vindkraftsutbyggnaden inte går enligt statens uttalade mål. Ska vi då dra staten inför domstol för att få dem att skynda på? Jag tycker att staten ska vara garant för en säker energitillförsel, ska jag då låta en domstol avgöra om Bolunds tveksamhet kring slutförvaringen är olaglig? När de tyska utsläppen ökar efter kärnkraftsnedläggningarna, ska de dömas i en internationell domstol för att deras kraftsektor ökar utsläppen?

En holländsk forskare i juridik slår fast att: ”Klimatförändringarna är en fråga om mänskliga rättigheter. En förstörd miljö kan ha en enorm påverkan på rätten till en hälsosam miljö, ett gott privatliv, bra boende … men det är också ett allvarligt hot mot rätten till liv”.[1] Att jag väljer en holländsk forskare är ingen slump eftersom det uppmärksammade Urgenda-fallet satt sin prägel på den europeiska klimatdebatten, och diskussionen om domstolsprocesser som ett politiskt verktyg.

I Urgendafallet (URGent agENDA) drev holländska klimataktivister tesen att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna innehåller krav på staten att vårda och skydda sina medborgare. De fick gehör för sina krav i holländska domstolar. De slog fast att den holländska staten gjort för litet, och att de accepterade resonemangen kring mänskliga rättigheter och klimatpåverkan på framtida generationer. Den holländska staten beordrades av domstolarna att öka takten i utsläppsminskningarna. Det är första gången en stat beordras av domstolar att vidta klimatåtgärder.

I Sverige driver Auroranätverket med forskningsstöttning av den kände svenske klimatforskaren Johan Rockström att Sverige behöver göra mer för att motverka klimatproblemen. De argumenterar för att Sveriges klimatpolitik bryter både mot Barn- och Europakonventionen. Förhoppningen är att domstolarna liksom i det holländska fallet ska tvinga staten till mer konkreta åtgärder. Men det finns i tillägg en tanke om att en sådan process, egentligen oavsett utgång, kan ha en folkbildande funktion.

Att använda domstolarna för att få sin vilja igenom är varken en ny eller främmande tanke. Mycket av den civilrättsliga kampen för svartas rättigheter i USA avgjordes i domstolarna. Att miljödomstolarna i Sverige är med och avgör om tillstånd ska ges eller inte är också naturligt. Men är det alltigenom bra att vi använder lagstiftning om mänskliga rättigheter för att få igenom vår vilja i ett helt annat politikområde? Här uttrycker jag mig paradoxalt eftersom till exempel Auroranätverkets idé är att vi inte kan eller bör skilja på detta. Det är så att säga inte två politikområden utan ett. Kan denna idé ändå bli problematisk?

Det finns ett antal pågående liknande processer där klimatfrågan har hanterats utifrån ett rättighetsperspektiv (alltså inte som en miljöprövning). Nya landningsbanor i Wien och London har diskuterats av domstolar. Nya olje- och gasprojekt i Norge har processats i domstol. Ett nytt kolkraftsverkprojekt i Polen behandlas i domstol. Detta är ett mycket litet axplock av den mycket intressanta floran av denna typ av avslutade och pågående domstolsprocesser som rör frågor om energi- och klimatåtgärder.

Innan vi ger vårt stöd till detta ”nya” politiska verktyg bör vi i alla fall begrunda vilka demokratiska konsekvenser detta kan få. Jag är till exempel (av miljöskäl) för ett totalt förbud av oljeutvinning i Norge. Den vanliga vägen att gå är att arbeta för att en majoritet av Norrmännen ska hålla med om detta och att en lagstiftande församling i Norge ska fatta beslut om att lagstifta emot en fortsatt oljeutvinning. Låt oss säga att jag i stället på grundval av de mänskliga rättigheterna (som inte utformats i första hand med miljön i åtanke) vinner i domstol och därmed tvingar Norge att upphöra med sin oljeutvinning. Jag, Greenpeace, Friends of the earth och andra miljöorganisationer skulle jubla. I mitt fall skulle jag sannolikt korka upp champagnen.

Men, och detta är för mig ett stort men, detta bygger på att en insatt elit driver rätt processer, och att det juridiska systemet är väl lämpat att ta en lagstiftning vars intention i grunden var en annan och tillämpa det på ett nytt sakområde. Det vi gör med ett sådant domstolsförfarande är att kringgå den demokratiska processen med ett parlament som genom energipolitik, lagar och åtgärder bestämmer vad och hur mycket som ska göras.

Vidare är verkligheten sådan att vi sällan kan hantera frågor var för sig. Ett av riksdagens viktigaste uppdrag är att göra en sammanvägning av alla prioriteringar och att fatta beslut om hur vi ska prioritera vad som ska göras, och hur mycket av det som ska göra. I en demokrati går vi till val för att ställa politikerna till svars för deras sammanvägda handlingar/politik. Om vi flyttar besluten om hur prioriteringarna ska ske från politiken till domstolarna kan vi få ett tyranniskt samhälle där en liten elit som ”vet” vilka processer som kan drivas får makten över den faktiska politiken på mycket större områden. När det gäller oljeutvinningen i Norge så har jag så klart rätt. Men är det så att mina prioriteringar alltid är rätt? Vill medborgarna detta? Är den sammanvägda prioriteringen som blir följden medborgerligt legitim?

Det är rimligt att fråga sig om lagstiftning och konventioner som egentligen skrivits för ett annat syfte nu används för att tvinga fram vissa åtgärder, var tar det slut? Är det bara energi och klimat som kan kopplas till mänskliga rättigheter eller kan bostadspolitiken, socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken och varför inte alkoholpolitiken kopplas till detta?

Borde vi starta domstolsprocesser mot stater där det byggs för litet kärnkraft, och för långsamt, för att möta 1,5-gradersmålet 2030?

[1] Leijten, I. (2019). Human rights v. Insufficient climate action: The Urgenda case. Netherlands Quarterly of Human Rights, 37(2), 112-118.