Synen på kärnkraften som en utdöende teknik bekräftas inte, om man höjer blicken över den svenska debatthorisonten. Enbart i Europa är 55 nya reaktorer på gång, och organisationer som IEA, IPCC, WMO och numera även EU beskriver ny kärnkraft som en nödvändighet.

Håller man sig till svenska medier, kan man få intrycket att kärnkraften hör forntiden till. Fler länder i Europa är dock i färd med att bygga ut kärnkraften än avveckla den. Och globalt vinner kärnkraften stadigt mark.

Bild: Det planerade finska känkraftverket Hanhikivi. Foto: Wikipedia.

Den kärnkraftsnegativa bilden byggs upp framför allt av Tyskland och grannarna i väst och syd: Schweiz, Belgien och Holland (med tillsammans tolv reaktorer i drift) och i norr av det officiella Sverige (som bekant numera med sex av tolv reaktorer kvar).

Motbilden är att mer ny kärnkraft är på gång i Europa än den som står inför nedstängning. Sverige blir inom det nordiska elmarknadsområdet heller inte av med kärnkraften även vid avveckling av landets återstående reaktorer. Tio nya reaktorer är under uppbyggnad eller planering i närområdet runt Östersjön. Ytterligare ett femtontal nya reaktorer är på gång i de östeuropeiska länderna och Turkiet. Även i Frankrike och Storbritannien aviseras ett dussintal nya reaktorer.

Till detta kommer planerna på små modulära reaktorer, SMR, där också svenska företag aktivt deltar i utvecklingen. Först med driftsättning verkar Kina vara, 2022. Värme genom SMR prognoseras 2024, avancerad SMR-drift i Kanada 2026.

Här en genomgång av det aktuella läget för den storskaliga kärnkraften i Europa. Två bra källor är World Nuclear Associations landsrapporter och Energiforsks nyhetsbrev.

Tyskland: Sex rektorer i drift, sammanlagt 8 052 MW. Tre av dem ska stängas inom 2021, de tre övriga inom 2022.

Schweiz: Fyra reaktorer i drift, 2 950 MW. En folkomröstning häromåret föranledde förbud för ny kärnkraft och årliga miljardsubventioner (480 miljoner schweizerfranc) till el från andra energikällor. Schweiz är i dag ett av fyra europeiska länder (Island, Norge, Schweiz, Sverige) som producerar praktiskt taget all el utsläppsfritt. Vintertid är landet dock starkt beroende av importerad fransk kärnkraft.

Belgien: Sju reaktorer i drift, 5 930 MW, vilka producerar närmare hälften av Belgiens el. Efter påtryckningar från Tyskland, Luxemburg och Nederländerna har den belgiska regeringen gått in för att stänga reaktorerna under 2022-2025. Utbyggd naturgasanvändning, import av fransk kärnkraftsel och havsbaserad vindkraft ligger närmast till hands som alternativ.

Nederländerna: En mindre, äldre reaktor är i drift, 482 MW. Helt dominerande energikälla för elen är naturgas, sekunderat främst av kolkraften.

Spanien: Sju reaktorer, 7 121 MW. Ett politiskt beslut är taget att fasa ut kärnkraften. Med sin mycket begränsade transmissionskapacitet till utlandet är Spanien hänvisat till sig självt. Naturgas är den största energikällan för elen.

Det är svårt att se att något av de här fem länderna ska kunna stänga ner kärnkraften utan att öka växthusgasutsläppen. Och lätt att se varför Tyskland är så angeläget om att få till stånd gasledningen Nord Stream 2 från Ryssland.

I kontrast till dessa länder finns Frankrike, med 56 reaktorer på 61 370 MW i drift och 70 procent av elen från kärnkraften. Trots en del politiska utsagor om att dra ner på kärnkraften uppmanade den franska regeringen nyligen energijätten EDF att planera för sex nya EPR-reaktorer, alltså den tredje generationens tryckvattenreaktorer, att förverkligas inom femton år. Detta utöver långtidsprojektet Flamanville 3, där den senaste prognosen är driftsättning 2023. Frankrike har en uttalad ambition att fortsätta framstå som en ledande kärnkraftsnation.

I samma riktning rör sig Storbritannien, där kärnkraften länge beskrivits som ett grönt energislag. I regeringens färska vitbok om den framtida energiförsörjningen förebådas en ökning av kärnkraftskapaciteten från dagens årsproduktion på 60 TWh-nivån till 100-160 TWh år 2050. Nästan all denna kapacitet ska tillkomma genom nybyggen: två stora reaktorer i vardera Hinckley Point, Sizewell och Bradwell. Av dagens femton reaktorer är det bara Sizewell 2, kopplad till nätet 1995, som antas klara åldersprövningen genom 2030-talet.

Storbritannien stöder massivt både ny storskalig och småskalig kärnkraft med statliga medel. Megaprojektet Hinkley Point C, som nått ryktbarhet för de spektakulära kostnadernas skull, bedöms ha sina reaktorer driftklara 2026 och 2027. Utvecklingen av SMR-lösningar och fusionsteknik får i det senaste stödpaketet 525 miljoner pund. Den brittiska tillsynsmyndigheten väntas inleda licensiering av små reaktorer i år.

Österut i Europa dominerar en positiv kärnkraftssyn. Höstens stora nyhet var kolkraftslandet Polens planer på sex stora lättvattenreaktorer, efter en uppgörelse med EU som gör att landet kan räkna med 14 miljarder euro ur EU:s klimatomställningsfond. Med det garanteras till exempel alla kolkraftsanställda som mister jobbet livstidslön.

Zarnowiec vid nordkusten, med Karlskrona närmast över på svenska sidan, är sannolik byggplats för de första polska reaktorerna, Warta-Klempic i centrala Polen nämns som en andra byggort. Tyskland har redan hunnit protestera mot att få den polska kärnkraften så nära den tyska gränsen.

Söder om Polen har kärnkraftsländerna Tjeckien (sex reaktorer), Slovakien (fyra), Ungern (fyra), Bulgarien (två), Rumänien (två) och Slovenien (en) i dag tillsammans 19 reaktorer i drift. Alla utom Slovenien är på gång med byggen eller projektering av nya reaktorer: sju kan uppskattas vara klara på 2020-talet och fem på 2030-talet (med reservation för att osäkerhet alltid råder om reaktorbyggen långt framme i tiden).

Längre österut har Ryssland 31 reaktorer i drift enbart i den europeiska delen av landet. Åtta nya är i olika bygg- och projekteringsstadier för att tas i drift under 2020-talet, sex under 2030-talet och ytterligare tre utan tidsspecificering. En länge planerad reaktor i Kaliningradområdet verkar för närvarande vara avskriven.

Belarus tog sin första reaktor i drift så sent som i november i fjol och en andra är långt på väg.   Ukraina har femton reaktorer i drift, nybyggen är inte aktuella. Turkiet har sina fyra första reaktorer på gång för att tas i drift under 2020-talet.

Sammanfattat har Europa för närvarande 166 reaktorer i drift, medan 55 är under byggande eller aktiv projektering. Även om många av dessa 55 byggs för att ersätta äldre reaktorer är det svårt att med normalt språkbruk beskriva kärnkraften som utdöende. Tio av de nya reaktorerna (Olkiluoto 3, Hanhikivi 1, Leningrad II-3 och II-4 och de sex polska reaktorerna) kan som sagt sägas höra till Sveriges närområde.

En annan trend som debattörerna heller inte alltid uppmärksammar är att allt fler av de tunga internationella organisationerna ställts sig bakom utbyggnad av kärnkraften, framför allt med klimatargument. Det internationella energiorganet IEA har länge varit tydligt i saken och ser kärnkraft som ett ”imperativ” i den europeiska taxonomin. I IPCC:s rapport om 1,5-gradersmålet 2018 ingår en kraftig ökning av kärnkraften i alla de fyra använda scenarierna.

Även EU har på senare tid ibland nämnt kärnkraften vid namn, även om standardtermen är ”klimatneutral”. Till exempel i EU:s policypapper ”En ren jord för alla” 2019 bekräftades i ord att kärnkraften bör ses som ”en del av ryggraden i ett koldioxidfritt europeiskt energisystem”. Under 2021 kommer EU att i taxonomifrågan behöva tala klarspråk i saken.

En intressant markering gör WMO:s (alltså FN-organet Meteorologiska världsorganisationen) generalsekreterare Petteri Taalas i en bok som han häromveckan gav ut på finska, Ilmastonmuutos ilmatieteilijän silmin (”Klimatförändringen med en klimatforskares ögon”). Det avgörande enligt honom är att stegvis hitta ersättning till de fossila bränslena, som i dag fortfarande utgör 85 procent av världens energianvändning.

I det tvekar Petteri Taalas inte om kärnkraftens centrala roll. Han nämner att till exempel den nedsmutsning av luften som följer med kolkraften, liksom arbetet i kolgruvorna, har förorsakat död och sjukdom av en helt annan magnitud än kärnkraften: ”I det här avseendet har känslor styrt beslutsfattandet mer än fakta.”

Även Sverige uppmärksammas: ”En energipolitik, där reglerna hela tiden ändras, är gift för investerarna. Det har vi sett bland annat i Sveriges förhållande till kärnkraften. Tysklands beslut att avstå från kärnkraften har för sin del lett till ökad användning av kolkraft och naturgas och har ökat utsläppen. Det är skäl att fråga sig vad som är det större onda. Klimatförändringen eller de osannolika risker som hör ihop med kärnkraften”, skriver Petteri Taalas.