Solkraften är en fantastisk fossilfri kraftkälla, men faller utanför paletten, om vill vi ha ett kostnadsoptimalt teknikneutralt fossilfritt kraftsystem dimensionerat för förhållandena i Sverige, skriver Staffan Qvist i denna kommentar till gårdagens intervju med Johan Lindahl.

Solkraft är en fantastisk fossilfri kraftkälla, som utan tvekan kommer utgöra en stor del av den framtida globala kraftproduktionen. Jag personligen är stolt över att ha varit med och driftsatt fem små solkraftverk i Sydostasien i år.

Bild: Solen står lågt på vintern. Foto: Wikimedia Commons.

De huvudsakliga parametrar som avgör om solkraft är konkurrenskraftig i ett specifikt land är instrålning (hur soligt det är), korrelationen av produktion med efterfrågan på el och korrelationen av produktion med närliggande länders solkraft (om de har, eller planerar att ha, mycket solkraft).

Läs intervjun med Johan Lindahl.

I varma soliga länder kan kapacitetsfaktorn för solkraft nå upp mot 30 procent, och produktionsprofilen är utmärkt korrelerad med elbehovet (för t.ex. luftkonditionering), både på dygns- och säsongsbasis. Solkraften kan där vara en utomordentligt viktig komponent i ett kostnadsoptimalt system.

Sverige är ett mörkt land långt i norr med låg instrålning (9–11 procents kapacitetsfaktor), en mycket negativ korrelation mellan produktion och elbehov på säsongsbasis och en mycket hög korrelation mellan svensk solkraft och övriga Europas solkraft (samma tidszon ± 1). Samtliga faktorer som bestämmer värde och kostnad är därför relativt sett negativa för solkraft i just Sverige.

På dagens svenska elmarknad, där solkraft ännu utgör en marginell del, så ser man vanligtvis positiva värdefaktorer (mer betalt per MWh producerad än snittet) som följd av positiv korrelation på dygnsbasis (högre elpriser på dagen än natten). Framöver kommer två faktorer att erodera denna fördel, dels en stor expansion av högt korrelerad solkraft söderut i Europa (som ”kannibaliserar” värdet av svensk solkraft), dels ökad efterfrågeflexibilitet som jämnar ut elpriset över dygnet.

Ett kostnadsoptimalt fossilfritt kraftsystem måste dimensioneras för att klara av långa perioder av hög efterfrågan under vintern utan nämnvärt bidrag från solkraft, oavsett hur mycket solkraft som finns installerad.

Ett teknikneutralt system gör detta med kraftslag som har en låg marginalproduktionskostnad – en kombination av vindkraft, kärnkraft och kraftvärme, balanserad av vattenkraft. Samma system finns givetvis även på plats på sommaren och fortsätter att förse elbehoven med låg marginalkostnad under sommarhalvåret, då eventuell solkraft skulle kunna bidra mer. Det är därför svårt för investeringar i solkraft ovanpå detta system att sänka de totala kostnaderna för systemet.

I ett 100 procent förnybart system finns större möjlighet för solkraft att, via sparat vatten i vattenkraften, tränga bort produktion med högre marginalkostnad. Därför ser vi en något högre andel solkraft när principen om teknikneutralitet stryps. Jag kommer att förklara detta i ytterligare detalj under fördjupningsseminariet till vår studie den 8 oktober.

Kommentarerna från Johan Lindahl är inte överraskande, men tyvärr både felaktiga och inkonsekventa. Kostnaderna bestäms av investeringskostnader, driftkostnader och avkastningskrav.

I den senaste upplagan av den rapport som Lindahl själv är huvudförfattare till (IEA PV-PS Sweden) ligger investeringskostnaderna för solkraft i Sverige ungefär dubbelt så högt som i vår modellering, driftkostnaderna är mer än dubbelt så höga, och man har dessutom beaktat degradering av produktion över tid och reinvesteringsbehov, vilket vi ignorerade i modelleringen.

Våra ingångsvärden jämförs med andra studier i vår underlagsrapport, sida 135–136. Lindahl har i sitt exempel räknat fel och överskattat LCOE för våra ingångsvärden med cirka 25 procent. Chalmers forskning har också presenterats felaktigt, då den studie som det refereras till faktiskt helt saknar solkraft i Sverige, om inte överföringskapaciteten stryps.

Ledande tyska modelleringsgrupper med fokus på helt förnybara system ser samma sak – massvis med solkraft för ett kostnadseffektivt europeiskt system, men inget av det i Sverige i något scenario (se. t.ex. Slachtberger, Brown et al.).[1]

Det som därmed återstår i Lindahls argumentering är det något märkliga argumentet att vi bör låsa fast ett separat, betydligt lägre, avkastningskrav för investerare i just stora solkraftsparker än för samtliga övriga teknikalternativ i studien även långt in i framtiden. En något nedjusterad kalkylränta för just solkraft skulle dock inte ge någon nämnvärd skillnad i studiens resultat.

***

[1] Det finns egentligen endast ett helt unikt undantag till detta, vilket är ett konferensbidrag från Child et. al. från 2018, där resultaten för år 2050 visar att hälften av den totala modellerade elproduktionskapaciteten i länderna kring Östersjön, 135 000 MW, är i form av ”prosumer-solkraft”, alltså solpaneler på individuella hushållstak.