Den stora utmaningen för att nå målet 100 % förnybar elproduktion 2040 är att säkerställa att det finns tillräckligt med produktion de kritiska timmarna då kraftsystemet är ansträngt. Därför bör elcertifikatsystemet premiera förnybar effekt snarare än förnybar energi.

I oktober 2016 presenterade Energimyndigheten förslag på nya kvoter i elcertifikatsystemet. Bakgrunden till förslaget är den nya målsättningen om ytterligare 18 TWh förnybar elproduktion till 2030.

I uppdragsbeskrivningen som förelåg Energimyndighetens utredning framgår att myndigheten ska lämna förslag som optimerar systemet för att få fram den mest kostnadseffektiva elproduktionen. Detta har man löst genom att göra kvotkurvan ”baktung”, vilket innebär kvoter som ger högre utbyggnadstakt mot slutet av 2020-talet. Motiveringen är att Sverige idag har ett överskott av el och att ny produktion inte behövs i närtid.

Förslaget med baktung kvotkurva har fått kritik bland annat från vindkraftbranschen som menar att utbyggnaden av förnybar el riskerar att avstanna.  Det finns även debattörer som menar att kvotkurvan snarare bör göras ”framtung”.

Jag hävdar att kvotkurvan varken ska göras baktung eller framtung. Elcertifikatsystemet bör göras ”effekttungt”. Bakgrunden är mycket enkel. Utmaningen för kraftsystemet är inte tillgången på förnybar energi, utmaningen ligger i att få fram tillräckligt med förnybar effekt. Alltså bör elcertifikatsystemet premiera förnybar effekt.

Svebio har presenterat ett förslag på hur elcertifikatsystemet kan reformeras för att premiera planerbar och styrbar kraftproduktion, det vill säga, styra mot ”effekt” snarare än mot ”energi”.

Svebios förslag innebär att produktionsanläggningar tilldelas elcertifikat i förhållande till det aktuella kraftslagets förmåga att producera el då effektbalansen i kraftsystemet är ansträngd. Detta åstadkommes genom att man använder tilldelningsfaktorer för de olika kraftslagen. Som tilldelningsfaktorer används lämpligen de tillgänglighetsfaktorer som Svenska kraftnät använder i rapporten Kraftbalansen på den svenska elmarknaden, vilket bland annat innebär att faktorn 0,9 används för kraftvärme och 0,11 används för vindkraft.

Med dagens konstruktion av elcertifikatsystemet tilldelas styrbara kraftslag (som till exempel kraftvärme) lika många elcertifikat per producerad megawattimme som väderberoende kraftslag (som till exempel vindkraft). Det betyder att om ett kraftvärmeverk producerar 100 MWh och ett vindkraftverk producerar 100 MWh så tilldelas båda kraftslagen 100 elcertifikat var.

Principen bakom Svebios förslag är att styrbara kraftslag tilldelas fler elcertifikat än väderberoende. Ett kraftvärmeverk som producerar 100 MWh tilldelas 90 elcertifikat och ett vindkraftverk som producerar 100 MWh tilldelas 11 elcertifikat. Konsekvensen av detta blir att betalningsströmmarna i högre grad går till styrbara kraftslag.

Med dagens konstruktion av elcertifikatsystemet riskerar man att skapa problem med effektbrist efter 2030 som man då måste lösa. Med Svebios förslag minskar den risken.

Att reformera elcertifikatsystemet enligt Svebios förslag ligger helt i linje med skrivningarna i ramöverenskommelsen om den framtida energipolitiken som slöts mellan fem av riksdagens partier i juni 2016. Det är dessutom mycket enkelt, rent tekniskt, att göra förändringen i kontoföringssystemet CESAR.

Erik Dotzauer, styrmedelsexpert vid Fortum Värme och styrelseledamot i Svebio