Diskussionen om vattenverksamheter och vattenkraft är inte avslutad med den lagrådsremiss som regeringen beslutat om, enligt Nicklas Skår, miljöjurist på Svenskt Näringsliv.

Regeringens beslut den 8 mars att anta en lagrådsremiss med regler om vattenkraft och andra vattenverksamheter har välkomnats av många aktörer, däribland Svenskt Näringsliv. Men diskussionen om vattenverksamheter och vattenkraft är inte avslutad. Tvärtom kommer den av flera skäl att vara aktuell många år framöver. Det hänger samman med utformningen av de nya reglerna och med behovet av grundläggande förändringar i vattenförvaltningen.

Just nu tar Second Opinion särskilt gärna emot debattartiklar med anledning av regeringens förslag om vattenkraften. Välkommen med din text.

Det är ovanligt att regler av så lagtekniska natur som de som föreslås i lagrådsremissen Vattenmiljö och vattenkraft debatteras så mycket. Skälet är naturligtvis att lagstiftningen berör hela samhällets möjligheter till utveckling, och inte bara vattenkraften. Tidiga förslag möttes av stark kritik. Näringslivet och kommunerna varnade för stopp i bostadsbyggandet, i matproduktionen och i utvecklingen av industrin. Samtidigt ställde miljövårdande myndigheter och andra aktörer krav på modernisering av vattenkraften och skydd för den biologiska mångfalden.

Det är alltså föga förvånande att lagrådsremissen, som utgör ett led i energiöverenskommelsen från 2016, också är en politisk kompromiss, som ska garantera att samhället och vattenkraften kan fortsätta utvecklas. Den sätter inte heller punkt för en diskussion utan markerar snarare början på ett mångårigt arbete.

En av de frågor som debatterades starkt inför lagrådsremissen är den så kallade äventyrsregeln, som i sitt ursprungliga förslag inte bara stoppade vidareutvecklingen av redan utbyggda älvar, utan även andra verksamheter (exempelvis bostadsbyggande) som skulle kunna strida mot framtida, ännu ej kända, EU-krav.

Bestämmelsen har i lagrådsremissen ändrats och i motivtexten görs det klart att det behövs en reell försämring (”över en klassgräns för en kvalitetsfaktor”) för att en verksamhet eller åtgärd inte ska tillåtas. Det är inte längre fråga om en godtycklig bedömning, utan påverkan inom en klassgräns för en kvalitetsfaktor är tillåtlig.

Detta är en bra och tydlig begränsning som ska göra tillämpningen förutsebar och förhindra samhällsskadliga effekter. Men de politiska garantierna om att de nya reglerna inte ska hindra samhällsutveckling och effektiviseringar måste också upprätthållas i domstolarna. Det kan därför ta flera år innan samhället vet hur äventyrsregeln kommer att tolkas och man kan pusta ut helt och hållet.

En annan fråga som livligt diskuterades inför lagrådsremissen är i vilken utsträckning enskilda verksamhetsutövare har rätt att överklaga en miljökvalitetsnorm. Ytterst handlar det om rätten för en enskild att få sin sak prövad i domstol, enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken kan saken vara avgörande för exempelvis utvecklingen av infrastruktur eller bostadsbyggande. Om en norm sätts strängt och inga undantag ges, kan nämligen en verksamhet inte tillåtas. Huruvida normen ställer upp rimliga krav borde därför kunna prövas.

Men detta kommer inte att vara möjligt enligt lagrådsremissen, som i stället anger att om en domstol i en tillståndsprövning tror att normen är fel, så ska man begära in ett yttrande från den myndighet som fastställt den. Om myndigheten inte vill ändra sig, är tanken att frågan ska hänskjutas till regeringen, som ska kunna ändra normen.

Även i detta fall lär det med andra ord dröja innan samhället kan avgöra om reglerna ger ett rimligt resultat. För det första behöver vi se hur domstolarna och myndigheter kommer att agera. För det andra vet vi inte om regeringen verkligen kommer att leva upp till sitt ansvar att pröva de – sannolikt väldigt många – målkonflikter mellan miljömål och enskilda verksamheter som kommer att uppstå.

De nya reglerna kräver dock att myndigheterna fullt ut utnyttjar utrymmet för undantag och de lägre ställda krav som EU-rätten medger. Dessutom ska användningen av undantag redovisas till regeringen så att utvecklingen kan följas. Politiken får därmed ytterligare en chans att agera om effekterna blir negativa.

För att nå en ändamålsenlig och effektiv vattenförvaltning, krävs emellertid att den ses över i grunden. Lagrådsremissen innehåller i denna del krav på myndigheterna att utveckla sitt vägledande material för bedömningsgrunder, statusklassificering och kraftigt modifierade vatten samt att se över föreskrifterna om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten.

Även detta gör det med andra ord tydligt att mycket arbete återstår innan någon vet hur samhällsutvecklingen, energiproduktionen eller vattenförvaltningen kommer att utvecklas. Särskilt om man lägger till att de nya reglerna kommer att medföra en högre belastning på prövningssystemet, som redan i dag har svårigheter att nå rimliga handläggningstider, och att de samtidigt kan leda till att den kommunala planeringen försvåras.

De kommande åren kommer många samhällsaktörer, allt från intresseorganisationer och företag till myndigheter och lokalpolitiker, att behöva ägna mycket tid och resurser åt de nya vattenreglerna, om garantierna i lagrådsremissen ska infrias och samhällsutvecklingen inte ska stanna.

Svenskt Näringsliv är en av de aktörer som kommer att arbeta för en bra vattenförvaltning som stärker samhällsutvecklingen. Vi börjar med att ta fram en handbok om de nya reglerna för verksamhetsutövare under våren 2018.

Foto: Hans Blomberg, Vattenfall