Vattenkraften behöver inte och ska inte byggas ut. Det går inte att negligera de miljöskador som bevisligen finns i all vattenkraft. Den får i dag inte kallas ”grön” och frågan är om den ens får kallas ”förnybar”.

Ibland pratar Jan-Åke Jacobsson från Svensk Vattenkraftsförening (SVAF) i sitt inlägg på Second Opinion generellt om vattenkraft och står då enad med de stora kraftbolagen, både i synsätt och i retorik. ”Försiktig utbyggnad av nya kraftverk” är en replik som lika gärna skulle kunnat komma från Vattenfall eller Fortum. Låt oss slå fast att det inte finns några exempel på så pass miljöanpassade vattenkraftverk, framförallt inte i Sverige, att det kan motivera någon som helt fortsatt utbyggnad.

Senare nämner Jacobsson potentialen i den småskaliga vattenkraften, men sanningen är att de som SVAF företräder tillsammans står för ytterligt små energimängder. SVAF organiserar främst vattenkraftsidkare med verk som oftast inte ger mer effekt än en vanlig bilmotor. I spannet mellan den gamla definitionen på 1500 kW, redan det en storlek vilken knappast någon av SVAF:s medlemmar har i sin ägo, och den nya EU-anpassade på 10 MW hittar vi framförallt verk som ägs av den storskaliga industrin och kommunalägda energibolag.

Jacobsson pratar inledningsvis om ”särintressen”, SVAF är ett bra exempel på detta med en miljöpåverkan som inte balanseras av den ringa energitillförseln från knappt tusen medlemmar. Vattenkraften beskrivs på olika sätt i media och skrifter, men det finns en trend. I vetenskapliga rapporter överväger de negativa egenskaperna, i dagstidningar blir bilden ofta, men inte alltid, positivare på grund av i frågan okunniga journalister. I marknadsföringen av vattenkraft är det, naturligtvis, en helt igenom positiv bild som skapas och det är den som har störst genomslag vad gäller inställningen till energislaget.

Branschen lägger ner stora summor på att marknadsföra vattenkraft som en bra förnybar energikälla. Tidigare användes ofta begreppet ”grön” men det har justerats sedan Älvräddarna via KO uppmärksammat att det är vilseledande marknadsföring. Nu kommer Älvräddarna under hösten att pröva huruvida den ens kan kallas ”förnybar” med hänvisning till den nyreviderade ISO 14 021 som reglerar hur miljöargument får användas i marknadsföring.

Att jag går händelserna i förväg och vågar påstå att vi med stor sannolikhet vinner en sådan prövning i KO beror på vetenskapliga fakta. Det har forskats i decennier om vattenkraft, både i Sverige och internationellt och fakta är otvetydiga – vattenkraft är ur perspektivet biologisk mångfald ett av de absolut sämsta energislagen, undantaget fossil energi. Det beror på att de ekosystem som den förstör med torrfåror, vandringshinder, regleringsskador och ändrade flödesregimer inte är förnybara. Problemen är globala; över 50 procent av jordens stora floder är kraftigt negativt påverkade av dammar. När det gäller de småskaliga strömkraftverken är det endast, men inte alltid, de stora regleringsskadorna som inte är gemensamma med den storskaliga vattenkraften.

Jämför vi med vindkraft är skillnaden enorm. Dåligt placerad vindkraft kan orsaka problem, men det är en helt annan division, eller som en biolog på SLU uttryckte det: Även det sämst placerade vindkraftverk är mångfalt bättre än det mest miljöanpassade vattenkraftverk. Jacobssons analys att det finns olika ”åsikter” och vad miljöskadorna beror på är under all kritik. Åsikter är en sak – forskning en annan.

Biodiversitetskrisen är nu en fråga lika viktig som klimatförändringarna, vilket FN har observerat och därför skapat en vetenskaplig panel liknande IPCC. Problemen uppstår på liknande sätt som klimatförändringarna. Det är miljontals punktvisa förstörelser av ekosystem och arters livsbetingelser som aggregerat skapar den globala biodiversitetskrisen. Det är fakta, inte åsikter. Varför får vi då de resultat som Jacobsson redovisar om hur folk vill se energiomställningen i det miljömedvetna Sverige? Ja, det beror dels på att andra energislag är mer uppmärksammade och debatterade, som kärnkraften, dels om en omedvetenhet, understödd av kraftbolagens marknadsföring.

De flesta svenskar har förstått klimatfrågans betydelse, men ytterst få svenskar är medvetna om vattenkraftens miljöpåverkan. Många tror också att det är ett val mellan antingen vattenkraft eller ”fulkraft”, representerad av kärnkraft eller fossil kraft – en myt som underhålls av kraftindustrin. Sanningen är att vi inte behöver skapa mer elenergi i Sverige – vi behöver byta till bra förnybara energislag och energieffektivisera på konsumtionssidan. Energieffektiviseringar, där svensk forskning kan visa på potentialer mellan 35-50 procent, betyder att vi skulle kunna dra runt Sveriges industrier och ha lika varmt och ljust i våra hem med bara 95 TWh el istället för dagens 145 TWh.

Medvetenheten om dessa potentialer är dålig och incitamenten och de politiska styrmedlen är alldeles för knappa för att de snabba förändringar som behövs ska ske. Under en lång tid kommer dock vattenkraft, främst den storskaliga, att spela en viktig roll i Sverige, men den behöver inte och ska inte byggas ut, däremot måste den för att rättfärdiga sin existens miljörestaureras, det går inte att negligera de miljöskador som bevisligen finns i all vattenkraft. Vi måste minimera skadorna från de befintliga vattenkraftverken, tekniken finns, men också skärskåda andra länders satsningar på alternativa energislag. Där kan Tyskland tjäna som ett inte bara gott utan också, för Sveriges politiker och regering, pinsamt exempel. Tyskland har redan idag många gånger mer installerad effekt från solpaneler än från SVAF:s medlemmars vattenkraftverk. År 2020 kommer Tyskland att ha mer effekt installerad i solenergi än i den samlade svenska elproduktionen, kärn- och vattenkraft sammantaget!

Sverige har i princip samma förutsättningar vad gäller instrålning från sol och dessutom en större landyta. Det som skiljer länderna åt är politiken, Tyskland har ett feed-in-system som ger en explosionsartad utveckling av denna ur alla miljömässiga synpunkter fördelaktiga energikälla; Sverige har ett elcertifikatsystem som transfererar elkonsumenters pengar till bland annat vattenkraft. I Jacobssons och SVAF:s fall till över 200 småskaliga anläggningar som bedrivs med ”urminnes hävd” vilket innebär att verksamheten inte varit föremål för någon miljöprövning alls, vare sig enligt miljöbalken eller de äldre lagstiftningar som fanns från 1918 och framåt. Det är därför några få anläggningar fått förbud till fortsatt drift, de anses helt enkelt inte vara lagligförklarade.

Vi måste gå mot ett hållbart samhälle, där är vi nog eniga, men det innebär att vi måste ta hänsyn till alla faktorer som påverkar miljön när vi väljer framtidens energislag. Biologisk mångfald tillsammans med klimatpåverkan är sådana som måste vara med i den ekvationen. Bioenergi kan vara väldigt bra – men också väldigt dålig, noggrann eftertanke krävs för att se alla aspekter i det energislaget. Solceller har mycket liten miljöpåverkan och framförallt den lilla vattenförbrukningen vid tillverkning av dessa pekar på betydande miljöfördelar. Vindkraften har rätt placerad mycket liten påverkan på biologisk mångfald. Vattenkraften är på nordliga breddgrader, inte annars, bra ur ett växthusgasperspektiv, men där slutar alla positiva miljöegenskaper.

Det är därför Älvräddarna för fram två viktiga ståndpunkter i den svenska energidebatten – stopp för all ny vattenkraft och miljörestaurering av den befintliga, eftersom vi ännu så länge inte klarar oss utan den. Den dag förnybara och ur alla aspekter bättre alternativ är implementerade i vårt energisystem ger vattenkraftens konsekvenser att vi måste överväga en successiv utfasning, så allvarligt påverkar vattenkraften våra ekosystem. Återigen – det är baserat på forskning, inte åsikter.

Christer Borg

Ordförande Älvräddarnas Samorganisation