Om ansvariga politiker vågar tänka konstruktivt och inte känslomässigt partipolitiskt skulle de finna att den bästa lösningen för den utmaning energipolitiken står för är vattenkraft, kärnkraft kompletterat med förnybara energikällor. Helt krasst, en snabbavveckling av kärnkraften innebär att vi måste importera el, blir det gas från Ryssland eller kol? Det vore bra att få besked.

En kort tid före det globala miljömötet i Paris kom en opinionsundersökning i Sverige som visade på en stark opinion för kärnkraften. Det var opinionsinstitutet Novus som frågade 1000 svenskar vad de ansåg om kärnkraften och fick det uppseendeväckande svaret att sju av tio ville att vi ska fortsätta använda den kärnkraft vi har.

Opinionsundersökningen fick inget större massmedialt genomslag, detta trots att kärnkraften länge har utnyttjas i rent partitaktiska syften och förvandlat energipolitiken till närmast ett skämt. Kortsiktighet istället för långsiktighet har blivit melodin. Strategi är att avveckla kärnkraften och regeringen kom en bra bit på väg genom att i vårbudgeten höja den så kallade effektskatten på kärnkraft.

Resultatet lät inte vänta på sig, snart lät Vattenfall meddela att de stänger flera kärnkraftverk i förtid. Regeringens sändebud, energiexperten Pär Kågesson kunde konstatera att kärnkraften nu avvecklar sig själv. Det var strategiskt uträknat.

Men situationen för kärnkraften har förvärrats. Vattenfalls ledning har nu varnat för att de kan bli tvingade att stänga alla kärnkraftverk om inte effektskatten på kärnkraften tas bort. Den tillsammans med låga energipriser gör kärnkraften omöjlig på sikt. Frågan är bara om regeringen sågar av den gren de sitter på, eller om energiminister Ibrahim Baylan kan ändra sig.

Sverige är ett av de länder som har kommit längst när det gäller fossilfri elproduktion. Förutom vår stora tillgång till vattenkraften, så är det kärnkraften som bidragit till vår låga användning av fossila bränslen. I dag står tre kärnkraftverk med total tio reaktorer för 41 procent av vår elproduktion och vattenkraften för 42 procent. Den så kallade förnybara elen såsom vindkraft producerar 8 procent och resten är biobaserad kraftvärme. Regering och riksdag har bestämt att vindkraften är den nya Messias och den subventioneras hårt och tillåts exploatera stora områden i landet och allt görs för att underlätta exploateringen. Ambitionen finns också att avskaffa det kommunala vetot när det gäller vindkraftsetableringar.

För att stärka politiken satsas stora pengar på forskning som slår fast att vindkraften kan ersätta kärnkraften. Många forskare är eniga om att rent tekniskt inte är några problem att ersätta kärnkraften. Det kan även jag förstå, men vad jag däremot inte begriper är allt det andra som inte handlar om teknik. Till exempel vem som ska betala elräkningarna när vindkraften bygger på höga elpriser. Framtiden handlar också om vilket sorts samhälle vi vill ha.

Jag undrar hur välfärden ska kunna behållas och till med öka, inte minst i utvecklingsländer, om elen blir en dyr bristvara? Ska näringslivet utvecklas krävs också mycket el beräkningar visar på att världens elproduktion kommer att trefaldigas till sekelskiftet. Bara i Sverige har vi den tunga elintensiva industrin som trä och ståltillverkning som står för en stor del av landets exportinkomster. Jag undrar hur politikerna tänker, vad de har för strategi att lösa ekvationen?

Jag kan konstatera att utifrån det resonemang som finns idag kommer Sverige att avindustrialiseras, välfärdsstaten få stora problem samt att utfasningen av kärnkraften måste innebära ökad fossilbaserad energi. Det är svårt att förstå att regeringen också säger nej till den forskning som pågår när det gäller den fjärde generationens kärnkraftverk där grundtanken är att det farliga radioaktiva avfallet återvinns och där även vårt utbrända kärnavfall kan återanvändas. Att kunna återanvända avfallet skulle vara mer praktiskt än som regeringen gör nu när den låter SKB försöka klura ut hur vi ska kunna varna människor om 1000 år för det avfall vi murat in i berggrunden. Men regeringen är ointresserad.

Jag frågade energiminister Ibrahim Baylan i somras om han inte tyckte det var rent ut sagt korkat att inte satsa på forskningen av den fjärde generationens kärnkraft. Vi har många internationellt erkända forskare i Sverige. Övriga världen satsar stort på forskningen för att utveckla den fjärde generationens kärnkraft. Ryssland har nyligen startat ytterligare ett elproducerande verk med den fjärde generationens teknik. Men Ibrahim Baylan är inte intresserad.

Kärnkraften ses som ett problem och förlusten av forskningen ses mer som ett svinn vi måste ta. Forskningen kommer att strypas eftersom det i brist på statsstöd är kärnkraftsindustrin som till största delen har forskningen de senaste decennierna. Kärnkraftverken bekostar ett basstöd till svensk kärnforskning och utbildning på lärosätena. I takt med att denna industrisektor nu pinas ut urholkas även detta basstöd vilket leder till att den nationella kompetensen raskt kommer att försvinna.

Internationellt uppmärksammade svenska forskare som till exempel Staffan Qvist på tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet, riskerar att tvingas söka sig utomlands för fortsatt arbete. Ane Håkansson professor i tillämpad kärnfysik på Uppsala universitet är en av forskarna som arbetar med den nya tekniken att återvinna avfallet.
-Ge oss tio år till så kommer forskningen att ha löst systemet för bränslehantering och framför allt återvinningen av bränslet men även transporter och slutförvaring, säger han.

Vi är snart där! Ane Håkansson säger vad alla politiker borde säga att elproduktionen är helt avgörande för det globala välfärdsbygget och klimatmålen. Men det säger inte politiker. De har sin egen bild av verkligheten. På det stora bejublade miljömötet i Paris för någon vecka sedan pratade alla världsledare om att ”Clean Energy” skulle bli lösningen på världens miljöproblem. Med ”Clean Energy” ska den globala uppvärmningen stoppas.

I Sverige översattes det engelska uttrycket med förnybara energikällor, men översättningen är inte korrekt. Clean Energy enligt IPCC`s rekommendationer inkluderar förnybart och kärnkraft. Sverige och Tyskland är snart är de enda industrialiserade länderna som envist håller fast vid den helt gröna doktrinen.

Omvärlden skakar på huvudet när Sveriges co2-utsläpp idag är på 1950 års nivå samtidigt som industrins förädlingsvärde ökat med en faktor sex. Detta är helt unikt. Vill man bli av med ytterligare utsläpp är det transportsektorn som ska om ställas, inte en närmast perfekt elproduktion, menar Ane Håkansson.

Om ansvariga politiker vågar tänka konstruktivt och inte känslomässigt partipolitisk skulle de finna att den bästa lösningen för den utmaning energipolitiken står för är vattenkraft, kärnkraft kompletterat med förnybara energikällor. Helt krasst en snabbavveckling av kärnkraften innebär att vi måste importera el, blir det gas från Ryssland eller kol? Det vore bra att få besked.

Lotta Gröning