Sverige ligger efter när det gäller utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Många länder har mer utvecklade modeller för att engagera de företag som får rätt att bygga, men modellerna är i vissa fall allt för kostnadsdrivande, menar Adrienne Downey som är landchef i USA och Kanada för svenska Hexicon.  ”Nästa stora projekt i Irländska sjön väntas komma att auktioneras ut 2023 enligt en modell liknande den i USA”, befarar hon.

Det svenska börsbolaget Hexicon – specialiserat på flytande vindkraftverk – har kvalat in som kvalificerad budgivare för utbyggnad av de första amerikanska flytande havsbaserade vindkraftparkerna utanför Kaliforniens kust. Statliga Vattenfall har just fått i uppdrag att bygga Finlands första havsbaserade vindkraftverk och är redan en av de största i Europa på vindkraft till havs.

Medan utländska regeringar låter bygga stora havsbaserade vindparker sticker Sverige ut: vi är bland de största i Europa på landbaserad vindkraft. Vi har internationellt framstående företag på havsbaserad vindkraft, både fast och flytande, som just Hexicon och Vattenfall.  Vi har minst 64 ansökningar i kö på att få tillstånd för havsbaserad vindkraft. Ändå byggs inget.

En förklaring är att till skillnad mot Sverige har många länder utarbetat regelverk och långsiktiga planer för sin utbyggnad av havsbaserade vindkraft. Så har t ex Grekland lagt lagt fram en sådan plan för att nå målet om 2 GW flytande vindkraft 2030.

I Sverige finns ingen praktiserad modell alls utan regeringen ger utbyggnadstillstånd utan att vare sig ta betalt för rätten som i USA eller ha en vinst/förlustdelning som med CfD, Contract for Difference. Där kan t ex bolag som söker rätt åläggas att stå för olika infrastrukturkostnader och då kompenseras med lägre eller ingen avgift för rättigheten. Ju större intresse för utbyggnad ett land har desto fördelaktigare för byggaren kan ett CfD-avtal då bli.

Hittills har vår regering endast beviljat en utbyggnadsrätt, till Vattenfall för Kriegers Flak. Någon avgift för tillståndet behövde Vattenfall inte betala. Om det varit i USA hade rätten kostat Vattenfall en miljard kronor eller mer.

I Finland, i Korsnäs fyra mil söder om Vasa, där Vattenfall ska bygga havsbaserade verk på tillsammans 1,5 GW motsvarande ett kärnkraftverk och nästan dubbla Kriegers Flak får man däremot betala för rättigheten genom en årlig hyra. Storleken på denna har inte offentliggjorts.

Second Opinion har tittat lite närmare på varför så många andra länder har hunnit så mycket längre än Sverige med att bygga vindkraft till havs. Vi börjar resan med att titta på Kalifornien där Hexicon var budgivare.

Den första auktionen i december 2022 för fem områden gick inte Hexicons väg. Däremot säkrade både norska Equinor (fd Statoil) och danska CIP, Copenhagen Infrastructure Partners, utbyggnadsrätter. Med ett bud på 130 miljoner dollar får Equinor rätt bygga ut 2 GW flytande vindkraft. CIP säkrade en rätt för drygt 1 GW. Totalt gav fem utauktionerade områden 757 miljoner dollar till den amerikanska statskassan. Det var betydligt mindre än det rekordhöga pris på 4,4 miljarder dollar som betalades i februari för vindrättigheter utanför New York/New Jersey, men då handlade det om fasta och inte flytande plattformar.

”För att ens få vara med och bjuda måste man uppfylla krav inom de tre områdena legalt, tekniskt och finansiellt”, förklarar Adrienne Downey, landchef för USA och Kanada på Hexicon USA i New York. ”Med vår nu decennielånga erfarenhet inom djupvattenbaserad offshore med en nettoportfölj på 7,5 GW på flytande plattformar uppfyllde vi kravportföljen”, tillägger hon.

Från auktionspriset kan den vinnande budgivaren sedan göra olika avdrag för ersättningar till drabbade, typ fiskare, eller för vissa andra kostnader inom t ex infrastruktur.

Formen för auktionen i Kalifornien var en stigande klockvis auktion, dvs utifrån ett givet utgångspris höjs detta i tidsintervaller och budgivarna kan hela tiden hoppa av, den som ligger kvar till sist, dvs har högsta budet, blir vinnaren. ”Det denna köper är bara en exklusiv rätt att utnyttja havsområdet, men innebär inte att t ex uppkoppling mot elnät ingår, eller andra nödvändiga tillstånd eller rätt till viss avkastning”, förklarar Adrienne Downey.

Adrienne Downey, landchef för USA och Kanada på Hexicon. Bild: Hexicon.

”Det amerikanska auktionssystemet för utbyggnad av havsbaserad vindkraft används i huvudsak i USA och Storbritannien”, framhåller Adrienne Downey. En av svagheterna hon och andra som t ex WindEurope´s VD Giles Dickson pekar på är ”att kostnaden för auktionspriset skickas vidare till elkonsumenten som redan har det kämpigt eller hamnar hos leverantören av vindgeneratorerna som redan går med förlust”.

Eftersom auktionsmodellen ger lättförtjänta inkomster till offentliga budgetar sprider sig modellen nu också utanför USA och UK. ”Nästa stora projekt i Irländska sjön väntas komma att auktioneras ut 2023 enligt en modell liknande den i USA”, befarar Adrienne Downey och tillägger att länder som Tyskland och Nederländerna också börjat titta på modellen. Den senaste auktionen i Irländska sjön i somras gick dock enligt den kanske vanligaste europeiska modellen CfD, Contract for Difference. Här betalar myndigheten vindkraftbolaget om elpriset går under en uppsatt nivå, strike price, och omvänt får vindbolaget betala om elpriset går över strike price.

Ett CfD-kontrakt kopplas i Europa ofta till vissa villkor som förbättrar försörjningskedjan och infrastrukturen.

När rätten till utbyggnad av danska Thorfältet på 1 000 MW beslutades i somras var det enligt modellen CfD. Strike price sattes där till 0,01 öre per kWh med ett maxtak för vad vindkraftbolaget kunde tvingas betala på 2,8 miljarder danska kronor. Avtalet ansågs så fördelaktigt på uppsidan att hela sex köpare anmälde intresse, varför rätten lottades. Vinnare blev tyska RWE.

I somras tilldelades också Hexicon det första statliga brittiska kontraktet för ett flytande vindkraftprojekt – också det med ett CfD-kontrakt på 15 år och ett strikeprice på 100 dollar/MWh.

Den största europeiska auktionen har dock varit skotska Scotwind där 15 områden auktionerades ut 2022. 74 budgivare bjöd på rätter motsvarande totalt 25 GW, varav 15 GW för flytande verk, vilket betyder det stora kommersiella genombrottet för flytande vindkraft.  För att hålla nere budbolagens kostnader och därmed det framtida elpriset, fick ingen bjuda mer än 100 000 pund/km2. Å andra sidan fick de förbinda sig att minst 25 procent av investerat belopp ska gå till skotska leverantörer.

Trots pristaket gav auktionen nära 1 miljard dollar, vilket ändå bara är en liten del av vad vinnarna nu ska investera i plattformar. Spanska Iberdrola som vann det största området ska investera någonstans mellan 100 och 200 miljarder kronor och tillsammans med partnern Shell och BP göra Aberdeen till ett vindkraftcenter.  BP räknar med 100 miljarder för sin del.

Vindkraftbyggarna föredrar naturligtvis CfD före regelrätt auktion.  Med en auktion får de en up front-kostnad som de måste finansiera hela vägen fram till att vindparken börjar producera. Både auktionspriset och räntan under tiden höjer det pris byggaren måste få tillbaka på den el man så småningom säljer. Med Vattenfalls finska modell med hyra blir det ingen stor finansieringskostnad i starten utan denna fördelas under anläggningens livstid.

CfD modellen har lite av omvända fördelar. Den orsakar ingen up front-kostnad och myndighetsavtalet sträcker sig ofta över 10-15 år. Det betyder att långivare till vindkraftparken kan beräkna risken säkrare, vilket betyder att de kan sätta lägre ränta på sin utlåning.

I Grekland innehåller den långsiktiga strategiplanen tre steg. I det första ska de som är intresserade bygga, söka ett undersökningstillstånd för att kartlägga vindar och bottenbeskaffenhet m m inom de område som avsats. När exploateringsrätterna sedan auktioneras ut får bara de med genomförda undersökningstillstånd delta och vinnaren får exklusiv rätt till området utifrån ett CfD-kontrakt.

Vid sidan om modeller med auktion och CfD pekar Adrienne Downey på en modell som i olika varianter praktiseras runt om i världen. ”Denna modell med ’ersättning efter resultat’ är det som off-shore industrin föredrar. Utbyggnadsrätter delas ut gratis till de som bäst uppfyller olika krav t ex miljömässiga, tar kostnad för nätanslutning eller andra mål som ger en snabb och effektiv utbyggnad utan att addera extra kostnader”. Exempel på sådana länder är enligt Adrienne Downey Sydkorea, Italien, Sydafrika och potentiellt också Kanada.

I Sydkorea, där Hexicon har stor verksamhet, ger staten bättre fördelar om man kan placera sin vindpark så långt från kusten som möjligt, detta för att komma bort från intressekonflikter med t ex fiske, sjöfart och försvar.