Konkretiseringen vid Elmarknadsutredningens hearing i går stod Industrikrafts Tom Erixon för: ”Det finns ingen som kan bygga ny produktion av 100 TWh el baserat på 35 öre/kWh. Det kommer inte att hända. Vi kommer inte under 70 öre.”

”Obalanserna är så stora att vi inte kommer undan att staten måste in i det här och att också vi som storförbrukare kommer att behöva ta en del av ansvaret”, sade han.

Syftet med gårdagens (8 oktober) hearing var enligt rubriken att få in synpunkter på hur riskdelning kan bidra till investeringar i elproduktionen och vilken roll staten ska ha i detta.

Trots detaljerade genomgångar rörande olika riskdelningsupplägg, som det kan vara skäl att återkomma till, dröjde det till den avslutande paneldebatten innan frågeställningen fick sin riktiga konkretion, när Alfa Laval-vd:n Tom Erixon i egenskap av Industrikrafts ordförande tog utgångspunkt i vad ny elproduktion i dag kostar, jämfört med den nivå som industrin vant sig vid.

”Det finns ingen nu som kan bygga upp 100 terawattimmar baserat på 35 öre/kWh. Det finns ingen avkastning i det. Vi kommer inte under 70 öre. Så vem ska betala det?”

”När Vattenfall eller någon annan kalkylerar ett projekt, om det är ute på Östersjön eller någon annanstans, så går man till industrin och frågar: Är ni beredda att teckna ett tioårigt avtal på 70-80 öre? Då ska vi i våra balansräkningar lyfta in den här typen av avtal. Och sedan ska vi marknadsvärdera de hedgarna till 35 öre och så får vi skriva av ett par miljarder i förluster. Alltså funkar inte systemet.”

”Även om vi skulle vara beredda att ta ett visst PPA-ansvar i det här, så är obalanserna så stora när vi pratar om så här stora mängder el att vi måste göra någonting åt systemet. Vi kommer inte undan att staten måste in och att vi som storförbrukare kommer att behöva sitta runt bordet och också ta en del av ansvaret, i stället för att vänta på att marknaden ska lösa problemet att få ner elpriset till 35 öre. Det kommer inte att hända.”

En återkommande fråga under hearingen var att elanvändningen i Sverige i motsats till prognoserna inte ökat – vilket även Second Opinion beskrivit – och att det växande elöverskottet bidragit till kraftigt nedpressade elpriser. De facto under 2024 de lägsta i Europa, enligt Ny tekniks genomgång. Med konsekvens att investeringar och faktiskt ökad elanvändning går i stor otakt.

Tom Erixon menade ändå att det stora problemet inte är att inte kunna prognostisera efterfrågan.

”Det stora problemet nu handlar om att få ett anslutningstillstånd. Så länge du inte får ett sådant därför att du inte kan garantera effektbalansen, så kommer det inte att ske någon efterfrågeökning. Så det är inte industrins behov som är osäkerheten i det här, utan i vilken takt vi får ansluta in i systemet. Det gör att prismekanismen inte funkar.”

”Jag tror det är olyckligt om vi fastnar i en diskussion på grund av att vi har utmaningar i enskilda stora projekt. Det är risktagande för många och alla kommer inte att lyckas. Men den underliggande drivkraften, om man tittar på elkonsumtionen hundra år bakåt, är en ständigt tilltagande konsumtion. Vi vet inte vart det kommer att ta vägen, men att det är på väg över 200 TWh är givet även utan Norrlandsprojekten, och att vi måste ersätta befintliga kärnkraftverk inom ett antal år.”

”Jag tror att vi har tio år framför oss då efterfrågeproblemet inte finns där. Jag är mest orolig för att vi landar i status quo, ett önsketänkande att vi inte har ett problem. I det ögonblick som vi faktiskt har ett världsledande energisystem i det här landet och god tillgång på billig el, då kommer de gröna investeringarna att komma till.”

Tom Erixons tydliga budskap var att företagen inom Industrikraft har klart för sig att det är industrins behov som kommer att driva det här. ”Då är det svårt för oss att luta oss tillbaka och säga att ja, de här frågorna får elmarknaden lösa så länge vi har världens lägsta elpriser.”

På moderatorn Niclas Sigholms fråga om Tom Erixon som frihandelsvän i ett exportberoende land inte blev lite skakis av analysen – i några av hearingens analyser – att ett riktat stöd riskerar att slå mot andra kraftslag, blev svaret:.

”Vi är vana vid att you place your bets. Jag är inte beredd att sitta tio år och vänta på vart teknikutvecklingen tar oss. Det kommer att hända saker. Jag är själv involverad i storage och alla möjliga grejer. Vi får se vad som kommer. Det är klart att det kommer en annan verklighet och andra möjligheter om tio år. Men just nu så finns ett antal idéer, och jag tycker vi ska ge cred till regeringen för det, att man försöker landa i att vi måste ta en del beslut i dag. Inte alla, men några beslut måste tas i dag. Då tycker jag att det inte riktigt räcker att ta ett steg tillbaka och tala om att marknadsutsätta olika alternativ och så får vi se vad det blir. Man behöver landa i ett par grundpunkter som vi kan vara eniga om att är rätt under alla scenarier.”

Industrikraft, grundat i somras, beskriver syftet vara att skapa en plattform för svensk industri för att konstruktivt bidra med sina perspektiv och kunnande i energifrågor i dialog med energiföretagen och staten. Dialogen förväntas inkludera frågor som riskdelningsmodeller och finansiering. Initialt är det fråga om ett samarbete mellan Alfa Laval, Boliden, SKF, Stora Enso och Volvokoncernen.

”En av de frågor vi tänker adressera är att vi inte har någon enighet i det här landet om vad problemet är och om hur systemet ska se ut. Vi gick från att ha världens bästa elsystem och världens mest beundrade elbörs till att vi har en situation där varken energiomställningen eller industriell utbyggnad kan ske. Vi har en marknad i dag som inte är funktionell för ett tillväxtcase.”

Planen är att Industrikraft ska samla 15-20 medlemmar ”för att ha en tillräcklig body för att kunna ha en representativ röst för industrin, men inte så många industribolag att vi inte kan ena oss själva”, enligt Tom Erixon.

Bo Diczfalusy, ordförande för Elmarknadsutredningen, sammanfattade hearingen med att frågan om statens roll inklusive temat riskavlyft bara är en del av frågeställningarna i utredningens direktiv. En andra hearing på tema elnätsutbyggnad och systemansvar är att vänta i slutet av november.

Han gjorde klart att han inte avsåg yttra något som kunde föregripa det som utredningen kommer fram till, men kommenterade i alla fall ett tema lyft av Energiforsks chef Markus Wråke: huruvida el är att betrakta som en vara eller en samhällsnytta. I fall så är, går det i de här frågorna inte att undvika en politisk dimension.

Det var inte var en slump, sade Bo Diczfalusy, att elmarknader och många andra infrastrukturmarknader började jämställas med andra varutjänstemarknader först i samband med avregleringen på 1990-talet.

Bo Diczfalusy fick i januari regeringens och energiminister Ebba Buschs uppdrag att utreda spelreglerna på elmarknaden. Från regeringens presskonferens.

”Innan dess var det här en statlig eller publik angelägenhet. En sorts leveransplikt snarare. Successivt har man förvandlat det här till en vara. Det kanske finns de som tycker att pendeln har svängt för långt. Men jag tycker möjligen att man ska ta ytterligare ett steg vidare. Om vi nu säger att el är mycket mer samhällsnyttigt än vad vi har tänkt, att vi har gått för långt, så måste vi ju fortfarande göra det här på effektivast möjliga sätt. Så att staten griper in löser inte problemet att vi måste ha ett kostnadseffektivt och leveranssäkert elsystem.”

Införs marknadspåverkande statliga åtgärder, kommer investerarna att reagera på det.

”Och det handlar inte bara om Sverige, vi riskerar någon sorts race to the bottom. om kanske våra grannländer infört ett system och vi känner behov att så att säga kompensera eller svara på det. Det här är inte någon bra situation heller. Vi får en helt söndersubventionerad marknad.”

Att börja föreslå statliga stöd och statliga subventioner av olika stöd är väldigt ansvarsfullt. Så innan man gör det, får man åtminstone andas djupt, förklarade Bo Diczfalusy. Hans lite orakelmässiga avslutning:

”Det är lätt att enas om att vi borde vara eniga, men nästa fråga är vad vi ska vara eniga om. Jag har ju själv varit med i den förra energikommissionen. Där var målet att hitta en långsiktig lösning. Det kan man säga att man gjorde. Sen bröts den efter tre år eller någonting. Det är lätt att enas om att vi ska vara eniga, bara vi gör som jag tycker.”

***

Toppfoto: Alfa Laval.