Precis som andra elnätsföretag brottas Svenska Kraftnät med oförutsägbarheten i tillståndsprocesserna. Det långsamma ärendet tog sju år – det snabba två år. En fråga som verket möter på i stort sett alla samråd är att berörda förväntar sig att det går att gräva ner ledningarna.
– Det är en utmaning för oss att förklara varför en ledning på stamnätsnivå inte går att gräva ner, säger Ulrika Sigerud.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Det svenska elnätet behöver förnyas, förstärkas och byggas ut. Inte minst på stamnätsnivå. Svenska Kraftnät står inför mycket omfattande investeringar. Med start nästa år och fram till och med 2015 ska totalt 15,8 miljarder kronor investeras i stamnätet. 

En oerhört central del för Svenska Kraftnäts verksamhet är tillståndsprocesserna.
– Vi jobbar väldigt mycket med tillståndsprocesserna, det är en stor del i arbetet med ett ledningsprojekt och vi kan inte, när vi planerar, lägga glädjekalkyler för när processen ska vara klar. Totalt räknar vi med sex till sju år från Svenska Kraftnäts investeringsbeslut till beslut om koncession, och då går det friktionsfritt. Tillståndsprocesserna är viktiga och de ska få ta tid. Det är viktigt både för den demokratiska processen, men också för oss så att vi inte gör något förhastat och bygger en ledning som det senare visar sig hade varit bättre att bygga någon annanstans, säger Ulrika Sigerud, chef för enheten mark och tillstånd på Svenska Kraftnät. Svenska Kraftnät uppfattning är att processerna tar längre och längre tid.
– Det beror nog delvis på att fastighetsägare och markägare är mer medvetna än förr, det är mycket fokus på utbyggnad just nu, både från oss men också på andra håll, till exempel genom Trafikverket och kommunerna. Vi är många som konkurrerar om marken. Därför är folk mer involverade och tar också chansen att göra sin röst hörd, säger Ulrika Sigerud.

En vanlig uppfattning som Svenska Kraftnät möter på sina samråd är att man kan gräva ner stamnätet för el. Men Svenska Kraftnät menar att det i realiteten inte går. Förklaringen är i grunden elektroteknisk, för om växelströmmen i stamnätet ska kablifieras på långa sträckor går för mycket av den el som matas in i kabeln förlorad fram till det att elen ska tas ut i andra ändan. Kortare sträckor är kabeln dock en möjlighet, men förordas endast i undantagsfall då kablar i stamnätet påverkar driftsäkerheten.

Stamnätet kan således bara kablifieras undantagsvis och då på korta sträckor, menar Svenska Kraftnät. Det här är en barriär att ta sig förbi vid tillståndsprocesserna. Men Ulrika Sigerud tycker samtidigt att processerna kan effektiviseras. Energimarknadsinspektionen (EI) skulle kunna bli bättre på att sålla bland alla synpunkter på en ny ledning, menar hon.
– När ärendet kommer till Energimarknadsinspektionen är det tredje gången berörda har chansen att yttra sig. Här är det viktigt att man skiljer sakliga invändningar från mer generella missnöjen över att ledningen överhuvudtaget ska byggas. Energimarknadsinspektionen måste vara effektiv och titta på de synpunkter som tillför något nytt i sak, på den här punkten har de blivit bättre, säger Ulrika Sigerud och pekar på att detta dock är långtifrån den enda aspekten som påverkar processernas längd:

– Det här handlar om den grundläggande koncessionsprocessen. Därefter återstår en mängd tillstånd som också behövs för att få till en byggnation, tillstånd som tas formellt enligt andra bestämmelser och av andra myndigheter än EI. Vidare behövs i många fall även en miljödom som också den är en egen, formell process. Inte sällan kräver kommuner också att det beslutas om detaljplan då vi ska bygga nya stationer, vilket i sig är en process. Väl givet en koncession finns det samtidigt inte något som hindrar till exempel en kommun att på vissa grunder förelägga oss att flytta en ledning eller ändra en anläggning så att ett visst syfte uppnås eller att en störning undanröjs, säger hon och fortsätter:

– I denna senare fråga står lagstiftningar mot varandra och denna lagkonflikt måste lagstiftaren lösa så att långsiktig verksamhet, vilket elnätsverksamhet utgör, kan bedrivas och förlita sig på de tillstånd, främst koncession, som getts för verksamheten.

Ulrika Sigerud berättar vidare att även de andra tillstånden kräver sin utredning och underlag för att kunna hanteras av myndigheter vilket i sig tar tid. Till detta kan slutligen läggas behovet av att få tillträde till mark som behöver undersökas innan ansökan om koncession lämnas in för att få så säkert underlag som möjligt.
– I dessa delar är vi också beroende av att markägare går med på att släppa in oss på sina marker för att slippa gå vägen via länsstyrelserna för tillträde till marken. När väl koncession är given behöver vi få definitivt tillträde till marken och ytterst är det Lantmäteriet som via ledningsrätt ger oss rätten att få åtkomst till den mark som krävs för byggnationen. Följdaktligen är det alltså många delar som tillsammans bidrar till den tid som krävs för den sammantagna tillståndsprocessen och rätten och möjligheten att bygga den nya ledningen, säger Ulrika Sigerud.

Att det är svårt att förutsäga en tillståndsprocess visar inte minst två fall. Den ena är en dragning mellan Stenkullen och Lindome i Västra Götaland. Från det att Energimarknadsinspektionen fick in ansökan till det att regeringen beviljade koncession tog det nästan sju år. För Sydvästlänkens norra gren tog samma instanser drygt två år på sig och för den södra grenen exakt två år. Det är ett vitt spann.

Vad beror det här på, kan det vara så att det finns ett stort allmänintresse och därmed politiskt intresse att få till Sydvästlänken och att det skyndade på processen?
– Det är svårt att spekulera i, men visst kan det vara så. Man såg att länken påverkade många människor på ett konkret sätt. Under den senare delen av handläggningstiden blev ju också aspekten att den nya ledningen skulle påverka elprisbilden aktuell, det kan också ha påverkat skillnaden i hanteringstiden, säger Ulrika Sigerud, som dock är positiv och ser Sydvästlänken som ett trendbrott:

– Tidigare tycker jag att det har gått för långsamt hos Energimarknadsinspektionen, men de fokuserar nu på de nya ledningarna i stället för att förnya gällande koncessioner. Dessutom hoppas vi på en lagändring för tills-vidare koncessioner som ska ersätta tidsbegränsade koncessioner som måste förnyas efter 40 år. Får vi till stånd denna lagändring skulle det frigöra resurser för oss alla.

KONCESSIONSPROCESSEN STEG FÖR STEG 
1) Svenska Kraftnät (SvK) analyserar behovet av en ny ledning eller utbyggnad av befintlig. Man tar fram en förstudie som pekar på hur sträckningen påverkar och skissar på olika förslag.

2) SvK kallar till ett förstudiesamråd där man informerar och tar in synpunkter. Alla synpunkter sammanställs i en samrådsredogörelse.

3) Länsstyrelsen prövar om den planerade verksamheten kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

4) SvK kallar till ett andra samråd och föreslår en dragning. SvK tar in synpunkter från berörda och myndigheter och gör en miljökonsekvensbeskrivning. Punkt 1-4 räknar SvK med tar fyra år.

5) Energimarknadsinspektionen (EI) får ansökan från SvK. EI efterfrågar eventuella kompletteringar och skickar sedan ansökan på remiss i två månader. Vanliga remissinstanser är till exempel: försvarsmakten, länsstyrelser, kommuner, fastighetsägare och andra sakägare och intressenter.

6) EI behandlar ärendet efter remissbehandlingen. Eventuellt kan nya kompletteringar behövas, till exempel då en remissinstans eller en markägare har pekat på att något är felaktigt eller inte tillräckligt utrett eller att EI själva gör den bedömningen.

7) EI kan fatta beslut om koncession om alla berörda är överens, i annat fall skickar man underlaget vidare till regeringen.

8) Regeringen skickar ärendet på ny remiss till berörda och SvK och fattar sedan det slutgiltiga beslutet.

Källa: Energimarknadsinspektionen och Svenska Kraftnät